Liksom Andrea Arnold i American honey bjuder britten David McKenzie in till ett både socialt och ekonomiskt bankrutt USA i den hårdkokta bankrånarvästern Hell or high water. Men filmens fattiga, konservativa och bondrasistiska Texas bör inte bara förstås mot 2008 års finanskris – även om manusförfattaren Taylor Sheridan givetvis går hårt åt bankerna – utan även mot landets på en gång tynande och ständigt närvarande frontiermyt.
I början av 1960-talet ritade filmer som Viddernas man och Vildast av dem alla om den kinematografiska bilden av den amerikanska västern. Redan då var cowboyen ur led med tiden och Vildast av dem alla berömdes av den amerikanska filmkritikern Pauline Kael för att till skillnad från daterade mytbildningar som George Stevens Mannen från vidderna beskriva en västern hon kände igen från sin uppväxt, en västern både modern och löjlig.
I en liknande anda skildrar McKenzie en västern där bankerna utmäter rancherna och barnen för länge sen slutat se upp till kofösare. Finanskrisens efterföljder ger dessutom ett eko av den stora depressionen, allra helst som brödraduon Toby (Chris Pine) och Tanner (Ben Foster) bestämt sig för att råna banken som driver dem mot privat konkurs. På sätt och vis är de både Jesse James och John Dillinger vilse i en samtid där ingen längre rånar banker.
Från och med den eleganta öppningstagningen levereras ett jämnt hantverk fint tonsatt av Nick Cave och Warren Ellis. Men såsom soundtracket också påtvingas gubbigare countryrock är filmen ansatt av mer alldagliga genrekonventioner. Så när den tjurige, lastgamle Texas Rangern Marcus (en fint flinande och frustrerat flämtande Jeff Bridges) sätter efter bröderna inger det nästan en känsla av déjà vu. Och när Tanner förkunnar sig själv herre över vidderna vet vi att romantiserandet av en förlorad västern kommer urarta i ett besinningslöst våld.
Tyvärr väcker urladdningen aldrig samma isande effekt som i Sheridans täta manus till Denis Villeneuve-thrillern Sicario samtidigt som Foster inte riktigt bemästrar den devil-may-care-attityd som gjorde skådisar som Kirk Douglas och Paul Newman så perfekta i sina respektive roller som döende cowboys. Precis som i American honey är det istället filmens sociala resonans som når längst.
