Filmkritikern och -teoretikern André Bazin är känd som redaktör för Cahiers du cinéma, som ett slags gudfader till den franska nyavågenfilmen, som det kanske mest centrala namnet inom så kallad ”realistisk filmteori” – kort sagt som en av de mest inflytelserika personerna i efterkrigstidens filmkultur och -debatt. En viktig förutsättning för att förstå Bazin är insikten om att han var en teoretiker som skrev om sin egen samtid, präglad av stora kulturella förändringar. Denna förankring i samtiden blir särskilt tydlig i en ny antologi, André Bazin’s new media, översatt och redigerad av Dudley Andrew, en av fransmannens mest aktiva och trogna förmedlare sedan flera decennier.
När Bazin 1958 dog av leukemi bara 40 år gammal efterlämnade han en enorm produktion: ca 2 600 publicerade artiklar. Den nya textsamlingen är det senaste tillskottet i ett omfattande nyfunnet intresse för Bazin under de senaste åren, som inkluderar en hel räcka konferenser, antologier, nyöversättningar och nyutgåvor. Dessa aktiviteter kan delvis förklaras med att det var hög tid för en omvärdering av Bazin. Påfallande ofta har han avfärdats som ”naiv realist” i böcker och föreläsningssalar, men den nya uppmärksamheten har synliggjort den enorma spännvidden av teman som präglar teoriproduktionen och komplexiteten i argumenten han framför. Men det nya intresset har nog också föranletts av att frågorna han ställer plötsligt framstår som extremt relevanta, nästan akuta. ”Vad är film?” var frågan filmvetarna från 1970-talet och framåt försökte fjärma sig från, men som i vår tid plötsligt framstår som en av de mest angelägna, och en av de svåraste att försöka besvara.
André Bazin’s new media förstärker bilden av en filmtänkare som inte först och främst intresserar sig för att begränsa filmspråket till en lista med önskvärda stilgrepp – utan som en som vill analysera en komplex mediebild i pågående omvälvning. Bazins arbete handlar om att finna ord, formuleringar och tillvägagångssätt för att förstå och beskriva filmen och andra medier, vad de är och vad de gör. Att läsa Bazin innebär att förhålla sig till en rik ansamling metaforer, delvis hämtade från konst– och litteraturhistorien, medan de kanske mest fruktbara ofta kommer från ett mer oväntat håll: inte minst naturvetenskapliga discipliner som biologi, geografi och geologi. Bazin utnyttjar ofta evolutionsbegreppet för att beskriva filmens och tv-mediets historiska utveckling, inte först och främst utifrån idén om en generell ”förbättring”, men utifrån evolutionen som en sammansatt utvecklingsprocess. Genom hela sitt filmteoretiska arbete har Bazin satt filmen i en bredare samtida kulturellt kontext, inte minst genom noggranna beskrivningar av ekonomiska och industriella förhållanden.
Men hur kan en bok som samlar 57 texter om så kallade ”nya medier” skrivna under perioden 1952-1958 vara relevant idag? Huvuddelen av samlingen består av texter om 1950-talets nya medium par excellence: televisionen. Dessa artiklar är tematiskt ordnade, delvis enligt samma mönster som man finner i samlingarna med Bazins texter om film. En sektion handlar om tv-mediets ontologi och specifika ”språk”, en annan om relationen till andra konstarter, en om den specifika relationen till film, en sektion handlar om tv och samhället. Boken innehåller också två sektioner med texter om utvecklingen av biograffilmen på 1950-talet, som ofta uppfattas som strategier för att hantera konkurrensen från tv: breda filmformat, överdimensionerade biodukar – och 3D. Det senare (som strategi för att sälja fler biljetter och som potential för nya estetiska uttryck) är kanske det fenomen som allra tydligast kan ses i sammanhang med vår egen tid – det utgör en direkt beröringspunkt mellan 1950-talet och 2010-talets mediebilder som kaotiska, oförutsägbara och föränderliga. Precis som vår tid var 1950-talet en period präglad av maktförskjutning mellan medier – i hög grad ett resultat av tv-mediets ankomst, ett medium som för övrigt i vår tid på många sätt har blivit ännu svårare att definiera än film.
Texterna Bazin skrev för cirka sextio år sedan framstår faktiskt som mer relevanta och klargörande än många av de otaliga självmedvetna försöken att förklara det nya medielandskapet som produceras idag. Att läsa Bazin stärker den känsla man ofta får när man läser så kallad ”klassisk” filmteori: att när filmen upptogs i universitetets akademiska och teoretiska traditioner i slutet av 1960-talet, så var alla de viktigaste tankarna om mediet redan tänkta.
Liksom många andra intresserar sig Bazin för tv-mediet som ett utpräglat direktsänt medium som tilltalar tittaren i nutid. Boken innehåller flera slående analyser av fenomenet. En suggestiv beskrivning av en direktsändning av månen, ett objekt som förändras från en dag till en annan, sedd genom ett teleskop på fransk tv, och hur Bazin tittar ut genom fönstret och kan bekräfta att månen på himlen är densamma som visas parallellt i ”närbild” på tv-skärmen. En fascination över direktsändningens dramatik och risker. Bazin ser en skådespelare som glömmer replikerna i direktsänd tv och reflekterar över att han framstår som betydligt mer ensam och hjälplös framför tv-kameran än om han skulle ha gjort samma sak framför en teaterpublik.
Föreställningen om ”liveness” som utmärkande för tv-mediet är självklart inte längre nödvändigtvis giltig. Digital-tv-boxarnas flexibilitet har givit tv-mediet en ny temporal logik. Samtidigt har biografen blivit en plats för direktsända sportevenemang och prisutdelningar, medan spelfilmer konsumeras på mobiltelefoner. Vi lever till synes i ett slags medial uppochnervända världen där alla etablerade mediegränser kan överskridas. Exemplen är så många och har blivit så vardagliga, så uppenbara att det nästan känns banalt att beskriva dem. Men de återspeglar ändå en kulturell omvälvning som är oöversiktlig och svår att förstå och förklara. När Bazin söker efter tv-mediets essens i förhållande till filmmediet, visar relationen först och främst hur grundläggande föränderliga och instabila medierna är (ett av hans mest berömda postulat – från en artikel om filmspråkets evolution – är ju just att ”filmen ännu inte har uppfunnits”).
Genomgående i Bazins filmteori är behovet av att problematisera klichéartade, etablerade sanningar om vad som är ”filmiskt” och vad som inte är det. Han utövar en liknande kritik på tv-fältet mot (den påfallande seglivade) uppfattningen att bilder av människor som talar – så kallade ”talking heads” – inte skulle vara ”tv-mässigt”. Här ser Bazin ett missriktat behov av att förstå tv som konst eller spektakel. Det är snarare närvaron som är det väsentliga. Bazin försvarar rätten till att bara prata: när en person har något att berätta behöver han inte stå på huvudet för att rättfärdiga att det finns en kamera framför honom. Det är också genom det mänskliga vittnesmålet, den enskilda personen som berättar om sitt liv, som tv-mediet övertrumfar alla andra medier. Bazin beskriver ett medium med säregna möjligheter att synliggöra något allmänmänskligt som bryter ner hierarkier mellan människor och som fungerar demokratiserande (så som internet har beskrivits de senaste par decennierna). ”Precis som vi alla är lika inför döden är vi alla lika på tv” är en av Bazins många eleganta ordlekar. En bonde som berättar om sin vardag på tv gör det med samma auktoritet som en kung eller professor.
Bokens väsentligaste bidrag ligger nog ändå i hur Bazin etablerar en generell förståelse för vad ett ”nytt medium” är, som delvis gör skillnaden mellan 1950-talet och 2010-talet oväsentlig. För Bazin kännetecknas ett nytt medium, vare sig vi kan definiera det som film, tv eller dataspel, av att det är dödligt. Den sista texten i boken har också den suggestiva titeln ”Är filmen dödlig?”. Den skrevs 1953 och tar sin utgångspunkt i det ekonomiska faktum att Hollywoodfilmens publik vid den tidpunkten hade halverats sedan andra världskriget. Bazin konstaterar att filmen är en produkt av kapitalismen och därmed också i händerna på kapitalismens logik. När den inte är lönsam längre kommer investeringarna att flyttas någon annanstans.
Bazin förstår film och tv som resultat av samexistensen mellan mycket specifika ekonomiska, sociala och teknologiska förutsättningar. Precis som filmen en gång plötsligt dök upp som resultatet av en konstellation av yttre omständigheter, kan den också lika plötsligt försvinna när omständigheterna förändras. De nya medierna ersätter föreställningar om konstens evighet med idén om en dödlighet som är inneboende i mediets materiella förutsättningar. Men hur tätt är egentligen mediets identitet sammanvävd med en specifik materialitet? Litteraturens påstådda ”evighet” är i så fall också en historia om en rad olika materiella och teknologiska förändringar – från muntliga traditioner, via handskriften och boktryckarkonsten till läsplattan. På samma sätt kan man spåra en kontinuitet för ”levande bilder” från (analoga) filmer till (digitala) filer. Men om de olika teknologierna för litteratur skulle försvinna, så sitter man fortfarande där med den muntliga traditionen, åtminstone så länge det finns människor på jorden.
Filmen är inte en konstform plus en industri, som litteraturen – den är, enligt Bazin, snarare en industriell konstart. Filmen saknar därmed en immunitet som de andra konstarterna har. Den har sitt ursprung och existensgrundval i en teknologi, snarare än allmänmänskligt beteende, ett direkt resultat av den masskultur som uppstod på 1800-talet. Även om teatrar läggs ner kommer teatern som sådan alltid att återuppstå – i barnlek, i vissa människors behov av att uppträda för andra.
Hur länge filmen kommer att existera, är osäkert. Under tiden, så länge filmen är här, säger Bazin, låt oss gå på bio, låt oss behandla filmen som en konstart, låt oss diskutera den och ta den på allvar. Samma sak gäller för televisionen.
Relaterade inlägg
