Paz Encinas debutfilm Hamaca Paraguaya börjar med en tagning som är elva minuter lång. Bilden föreställer en hängmatta i skogsbrynet. Ett äldre par sitter i hängmattan och talar om vädret och om en skällande hund. Ska det börja regna? Ska hunden sluta skälla? En tio sekunder lång bild av en grå himmel, sedan tillbaka till ursprungsbilden i fyra minuter till.
Genomsnittslängden för en tagning i den klassiska filmen är tio sekunder, vilket multipliceras till att en klassisk nittiominutersfilm innehåller 540 bilder. En samtida actionfilm innehåller oftast mellan tre och fyra tusen bilder. Hamaca Paraguaya består av typ 30 bilder. De flesta föreställer hängmattan.
Encina har sagt att hon ”bestämde att varje bild skulle vara så länge som det krävdes för att den skulle uttrycka sig till fullo, inte så länge som andra behöver se den”. Det är en tråkig film såklart.
Filmen handlar i alla fall om Chakokriget, om väntan på en son, om väntan på regnet som inte har fallit sedan kriget började och om den skällande hunden som sonen lämnade kvar när han åkte till fronten. Föräldrarna sitter i hängmattan och diskuterar dessa tre ämnen, och endast dessa ämnen, fast ofta vet inte den andra vilket ämne den första pratar om.
Det är en tråkig film, men efter alla filmer som visar krigets vansinne genom det äckliga, det skrämmande och det brutala, är det ganska skönt med en film som låter väntans långsamhet vara den outhärdliga känslan. För kriget är ju inte bara de som dör, det är också de som saknar.
