Långfilm: Sacro GRA
Regi: Gianfranco Rosi
År: 2013
Land: Italien
Speltid: 95 minuter
Biopremiär: 3 oktober
Att filmen och tåget har en sammanvävd historia beror inte bara på att den första filmen som visades var en tågfilm. Såväl tåget som filmen tillät oss att se nya saker, och var båda dessutom riktade till ett kollektiv (med biljetter).
Televisionen och bilen har å andra sidan, enligt medieteoretikern Siegfried Zielinski, riktat sig till ”maskinägare”. Trots detta verkar televisionen vara oförmögen att se det som ligger den närmast – i vägkanterna.
Gianfranco Rosi har under två års tid filmat längs Grande Raccordo Anulare, den väg som omsluter Rom. Dikesfynden är fascinerande. Till stor del kantas GRA av misär. Ambulanser stannar, prostituerade letar kunder. Men här finns även en före detta monark som hyr ut sin herrgård som eventlokal, en elokvent herre som delar en liten etta med sin dotter, mikrofonutrustade trädexperter, ålfiskare. Dessa människor är inte enbart exkluderade från den moderna storstaden, utan även från historien.
I bild skildras de från fasta vinklar. Ljudet är upptaget av mikrofoner antingen intrikat riktade, eller placerade på annan plats än vid kameran, vilket skapar en viss teatralitet. Samma teatralitet återfinns även hos Jean Rouch eller Pedro Costa; så kallade ”antropologiska dokumentärfilmare” som experimenterar med teaterns verbala och fysiska uttryck. Skillnaden är att de försöker att överbrygga eller markera distansen mellan dem själva och dem/det som filmas, medan Rosi – som han själv uttryckt det i en intervju – försökt ”äga” vägen.
Rosi har också påpekat (och detta mycket riktigt) att det som binder dessa människor samman är ett ”antropologiskt motstånd mot en värld som ej längre är”. Detta är också filmens styrka, en styrka starkt förknippad med den dokumentära filmen: att synliggöra det som inte syns. Filmens svaghet är att det är det enda motståndet filmen erbjuder. Det finns inga spänningar mellan bild och bild, mellan bild och ljud.
Filmen, likt vägen den föreställer, tar dessvärre vid där den slutar.
