2013 års bästa

Utländska biopremiärer

1. Blå är den varmaste färgen (Abdellatif Kechiche, Frankrike)
Omhuldad och omdebatterad – Abdellatif Kechiches epos är med alla mått mätt årets filmhändelse. En lyhörd och ärlig skildring av en stormande förälskelses färd mot snörvlande förbittring. Inte minst Adèle Exarchopoulos absoluta gehör och närvaro i huvudrollen bidrar till filmens känslomässiga förtätning. Hinner dessutom genom sin blotta speltid med fler akter än den genomsnittliga kärleksrullen och låter ana att livet fortsätter efter slutskylten.

2. Turinhästen (Béla Tarr, Ungern)
Vi visade den i samarbete med Cinemateket redan hösten 2011 – i år fick den äntligen regelrätt biopremiär. Långsamt, svartvitt och alldeles, alldeles underbart vackert. Béla Tarrs fria fantasi om vad som hände med den plågade hästen som fick Friedrich Nietzsche att falla i tårar på Via Carlo Alberto i Turin 1889 är inte lättillgänglig. Däremot en film som vågar anpassa tempot efter filmens tema och skådeplats, vilket resulterar i en upplevelse som känns snarare än en historia som återberättas.

3. The master (Paul Thomas Anderson, USA)
En amerikansk storfilm av det utdöende slaget, det vill säga påkostad prestigeproduktion som inte är seriehjältespekulation, som lämpligt nog handlar om storhetsvansinnet i amerikanskt självförverkligande – och den otyglade driftmänniskan som gruset i maskineriet. Fullkomliga filmiska ögonblick så det räcker och blir över.

4. Paradis: Kärlek (Ulrich Seidl)
Ulrich Seidl gör filmer om saker vi inte vill känna igen i oss själva, men insisterar på att vi måste våga se oss själva i spegeln. Om sexturistdramat Paradis: Kärlek är en spegel visar det ingen vacker bild av oss privilegierade västerlänningar. Men fint i den här filmen att Seidl visar en stark ömhet för de ickenormativa kroppar han tidigare äcklats så starkt av.

5. Post tenebras lux (Carlos Reygadas, Mexiko)
Otvivelaktigt den mest udda fågeln i årets biografutbud. Eller udda djungelmonstret med självlysande ögon, kanske man ska säga. Den mexikanske regissören Carlos Reygadas fjärde långfilm är hans mest besynnerliga hittills. Den hoppar i tid och rum, och mellan olika rollfigurer, och har något av en mosaikliknande struktur. Reygadas bjuder på en filmupplevelse som är både sinnlig och skrämmande.

6. Frances Ha (Noah Baumbach, USA)

7. Spring breakers (Harmony Korine, USA)

8. Django unchained (Quentin Tarantino, USA)

9. 12 years a slave (Steve McQueen, USA)

10. The bling ring (Sofia Coppola, USA)

Svenska biopremiärer

1. Återträffen (Anna Odell)
Äntligen en svensk film som överraskar. Anna Odell imponerar stort med sin smärtsamt träffsäkra debut. En film i flera lager som likt Seidl öppnar våra ögon för saker vi inte vill känna igen oss i. Odell har gjort årets bästa svenska film inte bara för att hon excellerar i dålig stämning, utan för att hon visar hur förtvivlat hårt vi skyddar våra självbilder.

2. Belleville baby (Mia Engberg)
Mia Engberg har gjort något så ovanligt som en svensk dokumentär där formen spelar roll. Det här är en prövande, inkännande och svindlande kärleksresa tillbaka i tiden. En modig film som förstår att du blir vad du minns. Försök att minnas igen, minns annorlunda, minns bättre.

3. Hotell (Lisa Langseth)
Precis som i Lisa Langseths debutfilm Till det som är vackert återfinns Alicia Vikander i huvudrollen som en kvinna som vill omskapa sig själv. Men istället för att lämna den grådaskiga förorten handlar det den här gången om att bryta upp från den alltför välpolerade tillvaron i innerstan. Något av en halsbrytande genreblandning, som växlar avgrundsdjup förlossningsdepression med lätt absurd humor, som Langseth skickligt ror iland.