Jonas Holmberg ser en nostalgisk filmindustri minnas fallna mästare.
Jag såg Renoir i Cannes i våras. Det vill säga det Provence-fetichistiska konstnärsdramat om pappan Auguste (legendarisk impressionistmålare) och sonen Jean (legendarisk filmregissör). Den hoppar glatt i alla fallgropar som förföljer varje biopic om stora skapande män: krypande beundran, pliktskyldig redovisning och sexistisk musa-mytologi.
Filmbiografin är i sig en ganska hopplös genre, men förhoppningsvis blir inte alla andra planerade auteurfilmer (som i filmer om auteurer) lika svåruthärdliga som Renoir. För nu verkar alla vilja hylla regissörsikoner på vita duken. Nästa år kommer Fellini black and white, med Wagner Moura som den italienske regissören. I Storbritannien har både Toby Jones och Anthony Hopkins satt på sig den svarta kostymen för att spela Hitchcock i The girl respektive Hitchcock. Här hemma samarbetar Henning Mankell och Susanne Bier med filmen om Bergman.
Filmbolagens marknadsavdelningar har länge varit skickliga på att bygga myter om auteurerna. Att klistra ett namn på filmerna precis som det står ett författarnamn på en bok, har fungerat bra både för att vinna kulturell status åt filmmediet och för att marknadsföra enskilda filmer. En ny Woody Allen? Den måste jag se!
Men det är faktiskt först nu i digitaliseringskrisens tidevarv som en allt mer nostalgisk filmindustri har börjat producera egna auteurhyllningar. Frågan är bara om inte filmbiografierna motverkar sitt eget syfte – istället för att påminna om filmkonstens ärorika förflutna, riktar den fokus mot sin egen konstlöshet. Det saknas inte ironi i det faktum att ingen av de porträtterade regissörerna skulle ha befattat sig med formatet.
