Det förekommer ytterst lite faktiskt knullande i Pretty woman. Julia Roberts är ju nu en gång för alla Julia Roberts, ingen simpel hora, och vem som helst förstår att det inte kommer några räddande Richard Geres i limousiner till kvinnor i rum med spermafläckade lakan. Allting annat hade varit att begära alldeles för mycket av en värld som i mångt och mycket är beredd att ömka och empatisera med de prostituerade som har den goda smaken att vara hjälpbehövande offer, men fortfarande vänder sig bort i avsmak när det kommer till själva prostitutionen.
I Michael Glawoggers Whore’s glory fungerar den opartiskt registrerande kameran istället som en osentimental påminnelse om vad prostitution innebär. Utan att göra några enkla ställningstaganden visar han först fnittriga thailändskor som småpratar i det akvarium som används för att visa upp dem för presumtiva kunder. Sedan i förtid åldrade och uppgivna barnkvinnor i den bangladeshiska slummen.
Eftersom det inte finns några färdiga ståndpunkter som ska illustreras eller frågeställningar som ska besvaras får kvinnorna och flickorna – de ständiga objekten – för korta stunder lov att vara subjekt i sina egna berättelser. Röster, kroppar och historiefragment kommer mycket nära och som åskådare tvingas man till en obehaglig insikt: Trots alla goda intentioner delar man som publik ett betydligt självklarare voyeuristiskt ”vi” med de förväntansfulla männen på utsidan av akvariet än med kvinnorna på den klart upplysta insidan.
