På grund av framgångskantade festivalfärder till Toronto, Göteborg och Berlin har det länge varit mycket snack om Axel Peterséns långfilmsdebut.

När det väl är dags för den svenska premiären är Helena Lindblad mest positiv. I Dagens Nyheter skriver hon att ”sällan har man sett en sådan halsbrytande mix av sunkig dekadens och skönhet i svensk film som i långilmsdebuterande Axel Peterséns ovanligt komplexa klass- och ålderskildring”, och lägger särskild vikt vid comebackande Johannes Brosts porträtt av en festfixare på dekis.

I Göteborgs-Posten stämmer Maria Domellöf-Wik in i hyllningskören till Rederiet-stjärnan. ”Aldrig förr – eller senare – har jag sett Johannes Brost spela så innerligt och hudlöst som här. Med små medel laddar han sin slitna kropp med stegrande desperation och ångest, medan han sörplar lådvin, skålar i whisky och drar ännu en lina.”, skriver hon. Domellöf-Wik menar också att ”den visuella färden in i psykets mörkaste vrår är häpnadsväckande suggestiv”.

Ur rollistan lyfter Malin Krutmeijer också fram Léonore Ekstrand. I Helsingborgs dagblad skriver hon att Ekstrand ”spelar sin kallhamrade kvinnliga vivör med stark utstrålning, humor och trovärdighet.” Sammanfattningsvis menar Krutmeijer att ”Dramatiskt laddar Avalon upp för mer än den kommer till skott med, men den bärs av originella infallsvinklar och ett begåvat filmberättande.”

I Sydsvenskan är också Mattias Oscarsson försiktigt positiv, om än med fler reservationer. Han skriver att ”Avalon är en spännande debut, om än inte en helgjuten film. Den
 dogmaliknande stilen med handhållen kamera har vi sett många
gånger förr, men Petersén får till en lös, improviserad känsla som 
i sina bästa stunder påminner om John Cassavetes.
”

I Svenska dagbladet tycks Jan Söderqvist dela Oscarssons ambivalens. ”Axel Peterséns begåvade långfilmsdebut är verkligen inte något helgjutet mästerverk, den är i många moment lösare i köttet än vad som är riktigt hälsosamt”, påpekar han, men slår samtidigt fast att filmen ”har en egen ton, ett eget temperament och något som jag skulle vilja kalla filmisk integritet. Framför allt har den en tydlig idé om vilken sorts berättelse den vill berätta och hur det ska ske.”