Det är antingen fingertoppskänsla eller slarv som fått Cinemateket att, bland andra väl passande Scorsese-verk, inkludera Maffiabröder från 1990 i sin temafilmshöst om ”Arbete”.
Visst är det väl en sorts jobb, i löst definierad mening, att smuggla droger i bebisblöjor, hantera resterna av den inte-så-längre-stöddiga-rivalen som förolämpat dig på krogen och driva in skulder genom att kasta folk till lejonen. Jobbigt och stressigt verkar det i alla fall vara om vi får tro Ray Liottas pannveck.
Men vad för slags jobb? För om det är något huvudpersonen Henry Hill (Liotta) är säker på är det att han alltid velat bli en gangster. Det slår han fast redan i filmens inledningsreplik. Och att vara en gangster innebär först och främst att tydligt distansera sig från knegarna i sitt arbetarklassområde. Arbetare är ”suckers” som tar tunnelbanan till jobbet och inte har stake nog att roffa åt sig vad de begär. (Att det är en viktig gangstermarkör att aldrig åka kollektivtrafik bekräftas av till exempel gamla mästerrymmaren och rånaren Daniel Maiorana i en intervju i podden Dialogiskt häromåret.)
Även alla filmgangstrars – och verklighetens om man kikar i förundersökningsprotokollen – posterboy Tony Montana (Al Pacino) förklarar tidigt i Brian De Palmas Scarface (1983) att hans främsta motiv till att fly Castro-Kuba är att ”han inte är något får som jobbar åtta-tio timmar om dagen”. ”Jag kom inte till USA för att slita ihjäl mig!” rasar Tony några scener senare när karriären inte lyft tillräckligt snabbt efter det första kontraktsmordet.
Om en riktig gangster hatar arbetare är han mer ambivalent inställd till arbetarrörelsen. ”Vi är inga kommunister”, skrockar Dons:en i Gudfadern och Tony Montana är noga med att hälsa de Miami-flyktade plantageägare han säljer sina tjänster till att han egentligen ”dödar kommunister för nöjes skull”. (Robert De Niros pedofila psykopat i Scorseses Cape Fear – ej kompatibel med Cinematekets tema uppenbarligen – har dock av någon anledning ett idolporträtt av Stalin i sin fängelsecell). Nej, the read menace ger en riktig gangster inte mycket för. Arbetarnas organisationer kan dock komma väl till pass i den kriminella verksamheten. I alla fall i amerikansk film där upphovsmännen aldrig undviker tillfället att försäkra den välmående medelskiktspubliken att fackföreningar alltid utgör förlängningar av (svartmuskig) maffiaverksamhet.
I övrigt är det rätt oklart vad det särskiljande i gangsterlivet innebär. ”Normala människor håller inte på så där”, vrålar Henrys svärmor när han kommer hem sent stinkande av fylla och annan-dam-parfym – men alla som levt med ett öga på verkligheten och ett öga på Skavlan vet att det är just vad de gör.
Gangstergängens fastställda ekonomiska sanktioner mot kompisar som inte följer regler ska nog förstås som att de ligger i framkant av samhällsutvecklingen. Att ”bröder” är några man efter en snabb överslagsräkning villigt låter bli motorsågade i bitar hellre än att riskera göra en dålig transaktion för egen del är lika mycket del av läroplanen i Livets hårda skola som i Handelshögskolans.
Att vara gangster kokar således mer och mer ner till att helt enkelt vara rik. Det är väl därför dessa filmiska och verkliga företrädare är så omhuldade, oberoende av hur extremt explicit olika de försöker hamra in poängen att brott inte lönar sig utan slutar i att du försakar, förstör och förtär allt du någonsin älskat.
Sådana slutscensmoralkakor står sig slätt eftersom kriminella inte lever parasitärt på utan i tät symbios med den privata näringsverksamheten. Vanan att köpa, sälja och behandla människor som medel snarare än som självändamål är som bekant inte något uttryck för bristande vandel utan att leva i enlighet med liberalismens imperativ.
Henry, Tony, Vito och de andra är bara extra entusiastiska i sitt omfamnande av den amerikanska drömmen om att leva på andras arbete.
Läs mer om Cinematekets hela höstprogram här.
I samarbetet mellan Clarté och FLM kan du som läsare få båda tidningar under ett år till ett rabatterat pris! Beställ på shop.flm.nu!
