Vad har Boston, New York, Los Angeles och London gemensamt? Det finns antagligen många svar, men det jag söker är att samtliga städer har en biograf som är utrustad för att visa Paul Thomas Andersons komiska actionepos One battle after another i dess korrekta bildformat: VistaVision. Nörden inom mig överlade om huruvida det var värt att punga ut för en flygbiljett för att kunna uppleva filmen i det där korrekta formatet, på modet igen efter över sextio år tack vare Brady Corbets prisbelönta The brutalist. Kontosaldot avrådde mig dock vänligt men bestämt. På Imperial i Köpenhamn visas filmen förvisso i en spröd 70mm-kopia. Över sundet? Det är en resa som är möjlig för en malmöit såsom undertecknad. Men när jag väl satt där på tåget slutade Skånetrafiken helt plötsligt att fungera. Så jag hamnade här, på ett Espresso House, inuti det grällt Zara Larsson-skrålande köpcentrumet Emporia, grinig och modstulen. ”Befarad olycka”, löd orsaken. Alltid är det något (om du regelbundet befattar dig med Skånetrafiken fattar du vad jag pratar om). Innan jag hamnade här, med min hink med kaffe och assiett med kolapaj, tillbringade jag två timmar på en solsvedd kollektivtrafikperrong i Hyllie med att tappa hoppet om livet, samhället, mänskligheten. En busschaufför med rött hjärtinfarktansikte, den enda vi sett sedanÖresundstågen tvärstannade, vrålade från sin buss på folkmassan. ”Backa, backa!” Han blev rödare och rödare. Snart skulle han spricka. Ingen fattade vad han dillade om. Backa? Vadå backa? Alla ville omedelbart till Kastrup och/eller Köpenhamn. Det fanns bara en buss, få platser. Hundratals passagerare. Smockorna hängde i luften.
Jag behövde bara ventilera denna frustration. Paul Thomas Anderson gör på sätt och vis något liknande i One battle after another. Han missade förvisso inte bussförbindelsen på grund av mänsklig inkompetens, nej, han oroar sig för att det amerikanska samhället ska kollapsa, av inkompetens, absolut. Precis som den skånska järnvägen håller USA för närvarande på att trasas sönder av en allt mer lössläppt idioti, men det rör sig även om andra, långt allvarligare företeelser: fascism och rasism har blivit en naturlig del av vardagen med Trump i Ovala rummet. Bob Fergusson (Leonardo DiCaprio) har ett förflutet som militant revolutionär. Nu bor han i en förfallen stuga någonstans utanför den kaliforniska ökenstaden Baktan Cross. Han ligger mest på sin soffa med en spliff mellan läpparna, en öl inom räckhåll, och glor på Slaget om Alger. Likväl, trots sin av droger och alkohol utslagna hjärna oroar sig Bob konstant för sin sextonåriga dotter Willa (Chase Infiniti). Helt i onödan, tycker hon, hon har blått bälte i judo och klarar sig nämligen helt utmärkt på egen hand, men Bob har sina orsaker: han lever incognito efter att han och hans ex, tillika Willas mamma, Perfidia Beverly Hills (Teyana Taylor), retat gallfeber på den bokstavligt talat vitmakt-troende översten Steven J Lockjaw (Sean Penn). Det hjälper givetvis inte att den rashygieniskt sinnade Steven var upp över öronen förälskad i den mörkhyade Perfidia, vilket inte riktigt klickar med hans tro på den vita rasens överhöghet.
Filmen, som är arthouse-regissören Andersons första renodlade popcornrulle, är en tårgasgranat avfyrad rakt in i samtidens blint stirrande galenskap. Till skillnad från, tja, vilken annan Anderson-rulle som helst är One battle after another något som funkar som renodlad underhållning utan att man behöver ägna hjärnkapacitet åt att tråla filmens många olika bottnar. Filmen påminner förvisso på många sätt om Ari Asters covid-western Eddington från tidigare i år, åtminstone i hur den närmar sig samtidens splittrade politiska klimat i USA. Här finner vi konspirationshögern på ena kanten och konspirationsvänstern på andra, men där Aster hänfaller åt ett slags hångrinande pessimism, ja, en djup sorgsenhet förklädd till en juvenilt,men också sjukt underhållande, komisk nihilism, så stöter Anderson ifrån sig ett kraftigt stridsrop. Upp till kamp, för i helvete! En frisk fläkt efter Alex Garlands tungsinta politiska thriller Civil war, som inte heller dristade sig till att välja sida, eller att visa något slags politisk tillhörighet. Även den saknade, på sätt och vis, hopp: båda sidor om den politiska stridslinjen var lika goda kålsupare. Det finns inga goda, inga onda. Allt är en hopplöst grå smet utspädd med krigsoffrens blod. Men hopplöshet är alldeles för enkelt, alldeles för bekvämt. Åtminstone för Anderson. Anderson blottar strupen; här, se på mig, jag väljer sida! Trump kommer vilja förbjuda den här filmen (förutsatt att han över huvud taget vet om att den existerar).
”Det känns bra att man kan glufsa smörpopcorn och känna hopp. Det var väl det film var ämnad till från början?”
Amerikanska kritiker verkar närmast självdö av upphetsning. Letterboxd har svämmat över av fem-stjärniga recensioner. ”Det blir inte bättre än såhär”, deklarerade David Sims för The Atlantic. Adam Nayman, som har skrivit en gedigen lunta om Andersons filmskapande, gav filmen ett stort bultande hjärta. Det är begripligt. Detta är underhållning som betyder något, som säger något om tiden vi lever i: inga skygglappar, filmen kryllar av soldater som riktar skarpladdade automatvapen mot illegala migranter. One battle after another är inte sällan rå, nästan svår att titta på, fast med en avväpnande humor för att lätta upp stämningen. The Guardian gav den full pott. Det känns bra att man kan glufsa smörpopcorn och känna hopp. Det var väl det film var ämnad till från början?
Svenska kritiker har väl gillat filmen, typ. Idel fyror (SvD, DN), ett par femmor (GP, Moviezine), någon enstaka trea (Aftonbladet). Jag är lite förvånad att inte fler utropar den som årets film, själv lutar jag nämligen åt ren och skär hyllning. Det är en förträfflig film. Spännande, rolig, nyskapande. VistaVision-formatet gör kanske inte så värst mycket på en liten duk, vad vet jag, men likväl låter Anderson komponera bilder som är lika ståtliga som närgångna; bilderna på DiCaprios ansikte, där vartenda kluvet skäggstrå framträder i sin medelålderspatetiskhet, får mig att krokna i salongen. Som en modern western, helt enkelt, inte minst i sitt grandiosa formspråk där kameran hungrigt slukar människan och hela det amerikanska landskapet. En sunkig elektronikbutik, som säljer iphones från innan din mamma var född, får något, tja, storslaget över sig, trots att allt är trasigt och nedgånget. Solnedgångarna är vackra här. Men mixen av sunk och konst är regissörens signum. I One battle after another har Anderson låtit sig inspireras av en salig blandning av genrefilm och kultregissörer: Alex Cox (Repo man och Straight to hell), Speed, Slaget om Alger, Midnight run och Mad Max: Fury road. Blir det bättre än så? Svårt att säga; det beror ärligt talat på din smak. Biljakten i slutet har gjort ett outplånligt intryck på mig. Däremot är filmen lång, det kan jag hålla med om, och den är spretig, flummig, märklig. Men tja, den har trots allt inspirerats av romanen Vineland av Thomas Pynchon, den främsta bland amerikanska postmodernister, en författare vars berömmelse främst vilar på hans destruerade narrativ, flippade humor och knarkiga protagonister. Fattar du vad haschmardrömmen Inherent vice, även den omgjord till film av Anderson, handlar om? Du är i så fall ensam om det.
Men så har vi ju det där med formatet, VistaVision, ett slags filmmaterial som gick ur modet någonstans efter att Marlon Brando avslutade inspelningen av västernrullen One-eyed Jacks (förträfflig film, se den). Det finns något, ja, perverst över att göra film som är menad som ett slags samlande lägereldskraft i ett så pass ovanligt format att bara fyra biografer i världen kan göra den rättvisa. Men visst, nätet har sedan månader tillbaka varit knökat med information om var, när och hur man kan se filmen på bästa möjliga sätt beroende på var i världen du befinner dig. Jag har alltid Köpenhamn. 70mm-formatet är gångbart. Att se den på vanlig digital projektion funkar också. ”Se den bara på största möjliga duk”, sa Anderson i en intervju. ”Filmen ser bra ut oavsett.” Och ja, han har rätt: One battle after another är, det vågar jag säga, årets i särklass bästa film. Inte minst är Sean Penn helt jävla otrolig som pervers fascistisk överste med en för sitt skrå kontroversiell böjelse för ras- och ideologiöverskridande sex med svarta militanta vänsterextremister. En underbar roll; knäpp, småsint, patetisk, sjuk. Han får i alla fall min Oscar. Pynchon-romanen Vineland är i stort sett oigenkännelig. Men det gör inget; författarens ande, uppfinningsrik och rabulistik, svävar över Andersons film.
Se inte denna på din mobiltelefon, för bövelen.
One battle after another hade biopremiär 26 september. Se den på din utvalda Cinevillebiograf och beställ Cinevillekortet så ingår en årsprenumeration på FLM! Beställ på www.cinevillebio.se.
