En demokratisk revolution inleddes i Spanien efter att landets diktator Francisco Franco dog 1975. Parlamentarism och demokratiska val var de nya politiska ledstjärnorna. Influenser från brittisk punkrock, syntpop och dadaism blev allt vanligare i takt med att det spanska samhället vaknade ur den militärfascistiska mardröm som hade pågått sedan 1939.
Pedro Almodóvar, landets mest framgångsrika regissör sedan Luis Buñuel, slog under den här tiden igenom med de sexualpolitiskt progressiva komedierna Pepi, Luci, Bom and other girls on the heap (1980) och Passionens labyrint (1982). Filmernas färgglada serietidningsestetik, med influenser från glamrock och drag, gick hand i hand med erans anarkistiska optimism. Till skillnad från den idag världsberömda Almodóvar nådde den samtida regissörskollegan Iván Zulueta (1943–2009) aldrig några internationella framgångar under sitt liv, även om han var en minst lika skicklig skildrare av tidens gränsöverskridande liv.
När filmen hade premiär sommaren 1980 uppmärksammades den knappt alls av publiken. Efter bara några månader förpassades den till nattvisningar på genreklubbar i Madrid.
Zulueta, som härstammade från en familj av fabrikörer och jurister, hade en mångfacetterad karriär. När han inte regisserade kortfilmer och tv-program arbetade han med att designa affischer, bland annat för några av Almodóvars tidiga filmer. Idag vilar Zuluetas berömmelse främst på den experimentella rysaren Utan kontroll från 1979. Det var regissörens andra och sista långfilm. Tillkomsten var rörig; stora delar av teamet var drogmissbrukare. Budget och tid drogs över. När filmen hade premiär sommaren 1980 uppmärksammades den knappt alls av publiken. Efter bara några månader förpassades den till nattvisningar på genreklubbar i Madrid.
Utan kontroll handlar om filmregissören José Sirgado (Eusebio Poncela) som har hamnat i ett karriärmässigt dödläge. En gnista inom honom har börjat flacka. Hans billiga genrefilmer, fulla av ylande monster och yppiga blondiner, kan inte mäta sig med hans största kärlek i livet: heroinet. Han föredrar att tillbringa dagarna med att ligga påtänd bland högar med smutstvätt i sin mörklagda lägenhet med älskarinnan Ana (Cecilia Roth).
En dag får han en kassettinspelning på posten. Det är ett meddelande från amatörfilmaren Pedro (Will More). Pedro, en sensuellt avmagrad neurotiker som ser ut att ha rymt från en målning av Egon Schiele, har en speciell relation till rörliga bilder; han har filmat samma motiv – träd, gräs, olika vinklar på herrgårdsvillan, den vida himlen – ett oräkneligt antal gånger med sin hemmakamera. Han är övertygad om att bilderna besitter en mystisk kraft som tömmer honom på liv. Det finns något hotfullt i Pedros alldagliga amatörfilmer. Taknocken, plåtad tusentals gånger från en vinkel underifrån, skrämmer slag på honom. Han ömsom gråter, ömsom skrattar. Men han kan inte slita blicken från sin film; han är som förtrollad av den obeslöjade verkligheten. Han verkar inte kunna föreställa sig något mer skräckinjagande men samtidigt fascinerande än rörliga bilder. José blir djupt fascinerad av den besynnerliga mannen. Musiken av artisten Negativo utgör en obehagligt naiv ljudmatta med dissonanta harmonier, tutor och ankor som kvackar. Interiörerna, såsom Josés knarkiga ungkarlslya, ser ut som kulisser lånade ur tyska expressionistiska rysare från runt sekelskiftet.
Pedro, en sensuellt avmagrad neurotiker som ser ut att ha rymt från en målning av Egon Schiele, har en speciell relation till rörliga bilder
Utan kontroll består till stor del av hur José återberättar sina möten med Pedro som leder fram till att han får kassettinspelningen på posten. Pedro är en trasig man. För att stilla sin tärande ångest självmedicinerar Pedro med heroin. Heroinets effekter jämför han med att sänka bildhastigheten på en film. Hans röst blir djupare, tankarna långsammare och hjärtat slutar picka som en skrämd hares. Han tycks förstå att heroinet håller på att döda honom, men han använder det likväl. Samma sak gäller bilderna. Han är lika stora delar fascinerad som vettskrämd för den mörka kraften som tycks ligga gömd i remsorna som smattrar genom hans projektor. Han dras till dem samtidigt som de tömmer honom på liv. Det är kanske här, i motsägelsen, vi hittar en förklaring till den egenartade titeln på originalspråk: Arrebato. ”Hänryckning” är en bättre översättning av ordet än vad den svenska titeln gör gällande, och den ringar in Pedros motsägelsefulla förhållande till sitt rusmedel. Han tappar kontroll, visst. Men han känner sig för en gångs skull som en hel människa.
I slutet ligger Pedro i sin säng, mager och blek, och tynar bort framför den stirrande kameralinsen. En frigörelse från tyranniets visuella fernissa. Men också bildernas tärande, beroendeframkallande tomhet.
Utan kontroll visar tydligt att något håller på att förändras i det spanska samhället. Den under diktaturen livsnödvändiga paranoian dröjde sig kvar som en skugga hos många, trots att ingreppen från regimen hade avtagit i styrka i och med att diktatorns hälsa vacklade. I motsats till Almodóvars färgsprakande hyllningar av tillvaron, sexualiteten och livet slog Zulueta alltså in på en mindre optimistisk väg. Rusmedlen var inte ett tecken på att individen hade lyckats spränga sina sina bojor. Tvärtom. Zuluetas rysliga film vittnar snarare om att man genom det euforiska drogruset hade skapat sig ett nytt fängelse. Bland bilderna, bland ruset.
