”Jävla incesthora!”
Nu har jag fångat er uppmärksamhet. Jag ryggade själv tillbaka när jag såg Danny Boyles skräckfilm 28 years later på bio tidigare i veckan. Spridda obekväma skratt i salongen. ”Herregud, vad säger människan?”, tänkte nog inte bara jag. Att den vedervärdiga smädelsen yttrades på snorkig Östermalmssvenska gjorde det hela såklart mer effektfullt inför en svensktalande publik. Som min vän sa efteråt om exportskådespelaren Edvin Rydings roande insats: ”Att gå från Netflix-serien Young royals till att kalla nån incesthora i en Danny Boyle-film är ändå en intressant karriärväg.”
Jag höll med. Ryding syns och hörs onekligen i rollen som borttappad snusk-käftad svensk Nato-soldat, en makaber skandinavisk ”comic relief” som lättar upp den annars så buttert brittiska stämningen. Det dröjer emellertid inte länge innan han får huvudet avslitet av en tämligen välutrustad så kallad alfazombie. En lättnad. Det började faktiskt bli lite jobbigt att lyssna på hans ovårdade svada.
Dessutom är det helt i linje med filmens snarstuckna nymoralism. Boyle och Alex Garland – som även var medförfattare till 28 dagar senare (2002) – lägger ut en med framåtsyftande innebörd laddad Tjechov-pistol redan i första akten. Spike (Alfie Williams) är 12 år. Hans styvpappa Jamie (Aaron Taylor-Johnson) är en vandrande testosteronbomb och ett skäggigt hypermaskulint ögongodis för alla sexuellt frustrerade kvinnor i det lilla sekteristiska överlevarsamhället som blivit kvar sedan ett virus som omvandlar människor till vredesfyllda kannibaler infekterat hela England. Han har bestämt sig för att Spike är gammal nog för att lära sig om det hårda livet utanför skyddsmuren, sonen ska få döda sin första zombie. Efter den för Spike traumatiska exkursionen blir det fest. Jamie, som druckit något ölstop för mycket, ställer sig på bordet och skanderar ett improviserat hyllningskväde till sin sons prestation. ”Han sköt det tjocka jävla fanskapet rakt i nacken med en pil! Helvete vad blodet sprutade!” Han är full och svär något förbannat, vilket Spike också påtalar: ”Pappa, du svär!”
Hursomhaver, Spikes mamma, Isla (Jodie Comer) – för övrigt hon som senare rubriceras som ”incesthora” av den dryga svensken – är svårt sjuk, och det finns inte något de kan göra. Detta menar i varje fall Jamie, som inte tror att ”gammal” läkarvetenskap fungerar längre. Men under zombiesafarin fick Spike syn på något: en eld. Han får senare reda på att det är en av Englands kanske sista levande läkare, Dr Ian Kelson (Ralph Fiennes), som har tänt bålet. Eftersom Jamie har visat sig moraliskt korrupt – bortsett från att svära som en enarmad bandit strular han även runt med traktens giftasvuxna lärarinna – tar Jamie med sin psykiskt ovederhäftiga mamma ut på en livsfarlig resa till elden för att uppsöka medicin baserad på empiri.
”Zombiefilm speglar samhället”, löd en rekordtrött rubriksättning till en förhandsintervju med Boyle i Dazed Magazine. Detta, att man kan finna insiktsfulla politiska resonemang under alla utslitna tarmar och avkapade proteser i filmer som Dawn of the dead (1978) och Day of the dead (1985), har varit en uttjänt truism sedan George A. Romeros banbrytande Night of the living dead (1968). Vilket förvisso inte gör det mindre sant. I lika hög grad som 28 dagar senare speglade ett digitaliserings-förvirrat samhälle (det ostädade DV-fotot gestaltade denna framtidschock), tippandes på randen till en avgrund av krig och terror, är 28 years later ett Rorschachtest; vad ser du i blodsplattret efter Rydings halshuggning? En ledtråd är i varje fall huvudpersonen, Spike, en i stort sett moraliskt ofelbar hjältegrabb – en typisk Mary Sue, om man frågar litteraturvetenskapen – med en stark inre etikkompass som ofelbart pekar mot det rättrådiga. Han är en förnuftig och nyanserad röst som sätter sig upp emot sin pappas atavistiskt proletära konservatism, vilket framför allt innefattar den vulgära vokabulären. I likhet med den nästan punkiga civilisationskritiken i den första filmen, som framför allt gav sig på 00-talets militarism och terrorparanoia, speglar konflikten mellan faderns råbarkade manlighet och sonens finlemmade eftertänksamhet den samtida maskulinitetskrisen. Filmen är plåtad med smartphone-kamera. Resultatet är bitvis riktigt snyggt, inte minst i början – Boyle tar ut svängarna rejält med bilder i brinnande rött och drömskt suddigt. Men den halvdassiga bildkvaliteten ger också intrycket av att man i själva verket tittar på klipp på Youtube från något bisarrt manlighetsläger i en djup engelsk urskog. Karaktärsporträtten blir bara alltför ytliga och slätstrukna; Jamie är grov och vulgär och lyssnar inte på sin sons känslomässiga spörsmål, medan Spike är överdrivet lyhörd och emotionellt öppen, inte minst för någon som har vuxit upp i ett ultra-patriarkalt sekteristiskt samhälle. Dessutom blir alfazombien ett nästan parodiskt uttryck för det samtida maskulina idealet: en lång och skäggig grovarbetare med en enorm penis som dinglar som en klockpendel när han rusar mot sina offer.
28 years later känns i stunder som en föreläsning i personlig sekulär moral med en nypa nyandlighet. Isla har ett oss-mödrar-emellan-ögonblick när hon agerar doula åt en gravid zombie. En hemskt genant scen som liknar propaganda för naturliga förlossningar. När Spike når fram till läkaren – som excentriskt nog smörjer in sig i jod och på en nästintill industriell skala förkolnar zombie-kadaver i en enorm brännugn – möts han av årets mest morbida syn: enorma pelare med skelettdelar som ringar in en hög med kranier. Jämförelsen med Apocalypse now går givetvis inte att bortse från. Men till skillnad från överste Kurtz omfamnande av ett bortom-moraliskt Hobbeskt naturtillstånd, som han drev till sin logiska spets i sitt eget lilla hörn i ”mörkrets hjärta” i Kambodjas djungler, har den Oxford-eleganta och Shakespeare-citerande Kelson uppenbarligen tagit klivet till ett högre andligt plan; för att hedra de döda förångar han deras kroppar, rengör deras skelettdelar och fogar därefter kvarlevorna till sin makabra skulpturpark som han har gett det vämjeligt pretentiösa namnet Memento Mori. Vackert? Tja, med tanke på att filmens annars så rått digitalt stökiga look – den är bland annat plåtad med smartphonemodellen iPhone Pro Max 15 – här ersätts med kontemplativa tagningar i motljus som tonsatta med något som tangerar sakral popmusik så får man anta att både Boyle och Garland fällde en tår bakom kameran. En liknande sekvens återfinns i Garlands egen film Warfare som hade premiär tidigare i våras, en mörk och brutal skildring av en misslyckad amerikansk militärinsats i Irak. Filmen är osentimentalt berättad i realtid; att soldater sprängs i bitar skildras med lika vardaglig blick som när någon slår en drill på toaletten. En hård och kompromisslös film – fram till slutet, när ett kollage med verklighetens militärer spelas upp till heroiskt svällande musik.
Det är förvisso begripligt att Boyle och Garland söker efter en mening i det meningslösa. Zombieberättelser slår för jämnan över i ren hånflinande nihilism. Den senaste säsongen av tv-spelsfilmatiseringen The last of us (2025) kändes ibland som ett försök att trampa ner minsta lilla ljusglimt i tillvaron. För att inte tala om den koncentrerade svärtan i Rob Jabbaz taiwanesisk-kanadensiska splatterfilm The sadness (2021). Men i ett senkapitalistiskt samhälle, där religionens förenande rus har skingrats och ensamhetens klarsynta sömnlöshet tagit vid, kanske valet står mellan det perverst hopplösa och det dygdigt präktiga?
28 years later hade premiär 18 juni. 28 dagar senare finns bland annat att strömma på SF Anytime.
