Följande artikel är en återpublicering från FLM Nr 64, hösten 2023. Missa aldrig ett nummer, beställ en årsprenumeration här. Med FLM:s kampanjkod SOMMAR får du dessutom rabatterat sommarpris!
Ingen annan filmgenre har varit så upptagen av samtidsrelevans som de senaste årens screenlife, som helt och hållet utspelas bland videochattar, textmeddelanden och telefonkonversationer. Mycket text, mycket prat. Ingen kamera behövs – man kan blott fånga nuet genom att lägga örat mot de digitala vågorna, så lyder idén. Vad vi ser och hör kunde ha stulits från ett tillfälligt samtal på nätet, så mycket som filmerna passeras genom found footage- formeln och i synnerhet The blair witch project (1999), bara att allt är ännu mer prosaiskt än så.
Om filmens teknik varit en bärande del i det omgivande informationssamhället (tv-sändningar, hemvideo, övervakning) så har medietekniken mer och mer tillfogats ett mänskligt perspektiv. Men i screenlife betraktar vi figurerna framför skärmarna via datorernas eller telefonernas kameror, vilket gör att det mänskliga också har tillfogats ett mer och mer mekaniskt perspektiv. Med found footage etablerades en extremt subjektiv position genom den som höll i kameran. Screenlife är lika rigid till formen, men med skillnaden att den subjektiva positionen överlappar med andra användare och andra fönster, som på ett eller annat sätt utmanar verklighetsförståelsen och gör att tekniken i sig ter sig underlig.
”Men det är också en bekant rädsla, någon skulle kanske till och med säga en befogad och relevant sådan: rädslan över att någon i cyberrymdens mörka vrår vet dina hemligheter.”
Unfriended (2014) börjar med det som många screenlifefilmer börjar med: ett virtuellt skrivbord i all dess prakt. Muspekaren rör sig över en webbläsare och en video med rubriken ”Laura Burns suicide” klickas fram (på det numera nedlagda Liveleaks). En underlig dödsscen rullas upp, och med en antydan om Ringu: se detta och du dör. Flickan som tagit livet av sig dyker sedan upp i en videochatt mellan hennes skolkamrater, via mystiska meddelanden skickade från hennes sociala medierkonton. Apparna börjar leva sitt eget liv och skicka meddelanden vännerna emellan så att de strax vänder sig mot varandra. Har någon kapat Lauras identitet? Är det en bugg i systemet, en ande i den digitala flaskan? Undan för undan går vännerna en brutal död till mötes, uppfångad i glimtar framför chattfönstren. Premissen är bekant. ”Let’s play a game”, säger spök- Laura i chatten, påminnande om Saw-filmerna där det alltid är någon som ska bestraffas genom en invecklad lek. Men det är också en bekant rädsla, någon skulle kanske till och med säga en befogad och relevant sådan: rädslan över att någon i cyberrymdens mörka vrår vet dina hemligheter. Allt som oftast dyker det här elementet upp i form av en bedragare. Både Searching (2018) och uppföljaren Missing (2023) vecklas ut som berättelser om någon man trodde stod en nära som visar sig ha vilselett en. Men vad den här rädslan visar på är inte bara vad någon vet (eller inte vet) om dig, utan också en rädsla för vad vi undanhåller från oss själva. Och allt förträngt finns inte så sällan att hitta på nätet, det allvetande subjektet. Detta är dramat, det digitala dilemmat i screenlife: att internetanvändarna blir föremål för elakartade krafter som de, omedvetet eller mot sin vilja, redan har bjudit in i sina liv och som gör att minsta lilla detalj i det oöverskådliga nätet skimrar med relevansen hos ett stort, mörkt mysterium, vilket vanligen visar sig leda tillbaka till användarna själva.
*
Om screenlife-filmerna kan framstå som formelartade, och det är de förstås i någon mening, med ständigt statiska bilder på en stillasittande figur framför skärmen, så hänger dess automatiserade berättarstil ihop med 2000-talets kultur i övrigt, där så gott som alla nya musikstilar har uppstått ur en allomfattande, stationär skärmtillvaro. Vare sig det är seapunk, chillwave, vaporwave, lo-fi house, hauntology, hypnagogic eller hyperpop, så har 2000-talets musik utvecklats sida vid sida med Youtube, Spotify, Tumblr och Tiktok. Vad som skett är att den samtida musiken har blivit ett lapptäcke av forna stilar och genrer, med en stor dos igenkännbara samplingar (ur det förgångna) och trender (i samtiden) och en överhängande känsla av att alla dessa kärleksfulla stölder från nätet görs per automatik, halvt i sömn.
Det var förstås bara en tidsfråga innan filmen skulle infiltreras av en digital drömlogik där rollfigurerna har ersatts av internetanvändarnas skärmtillvaro. Människorna i screenlife tycks verkligen leva fastklistrade vid sina skärmar, vi ser aldrig någon arbeta, såvida de inte är bloggare. Skärmlivet är en 24/7-aktivitet utan val eller alternativ.
Man kunde säga att användarna är fast i cyberrymden, vilket screenlife försöker visa eller intala oss, eftersom det som står på spel är uppmärksamheten som är både någonting man kan sägas ha och någonting som kommer utifrån, som fångar en. Skillnaden mellan inre och yttre har mer och mer suddats ut i och med den teknik som stjäl ens uppmärksamhet, så att man inte alltid vet vad det är som drar till sig ens intresse, om det är ens egna begär eller någonting som formas av tekniken. Vad screenlife har gemensamt med post-internet-kulturen är framför allt att användarna tycks vara fast i en feedbackloop där man hela tiden får mer av det samma, då algoritmerna förstärker redan etablerade mönster, speciellt allt som har med nostalgi att göra, och användarna själva framstår, märkligt nog, som alltmer överflödiga.
Det relevanta tenderar att snabbt bli irrelevant. Då filmerna rör sig mest kring den tekniska inramningen, där genren kan bestå av både komedier och skräck, framstår screenlife så pass rotad i ögonblicket att produktionerna mycket väl kan vara antikverade om några år när tekniken har utvecklats ytterligare. Precis som med Rob Savages screenlife-filmer, Host (2020) och Dashcam (2021), som båda spelades in och utspelas under karantänen då covidpandemin satte stopp för den fysiska interaktionen (som redan är frånvarande inom screenlife), så är de i hög grad relevanta som tidsdokument. Covid? Karantän? Masker? Så 2020. Kanske allt var en bluff. Kanske var det en film vi alla medverkade i utan vetskap. Nu är det för sent att ta reda på. Inte relevant längre.
Dashcam är däremot mer än så. En livebloggare från helvetet, musikern Annie Hardy i en karikatyrversion av sig själv, framför improviserade låtar och utsätter en gammal vän för idiotiska upptåg under en resaförvandlad- till-inferno i karantänens London. Hennes rollfigur är en av dessa digitalt avlade unikum som inte fanns innan 2000-talet, därtill en antivaxare som stödjer Trump och med en eller annan bokstavskombination, åtminstone i filmens version. Plötsligt får Hardy en mystisk passagerare på halsen i sin stulna bil där hon livebloggar, en av otaliga Blair witch-häxor som screenlife och found footage inte kan få nog av. (Alltid den där bortvända figuren i källaren, det sista vittnet, det dödliga dokumentet.)
”Kanske allt var en bluff. Kanske var det en film vi alla medverkade i utan vetskap. Nu är det för sent att ta reda på. Inte relevant längre.”
Snart jagas Hardys Jackass-bloggare genom en pixelmardröm där allt sker i en så vansinnig takt att man sällan hinner uppfatta vad det är som händer. Som en flickerfilm av spydiga chattar. Harmony Korine sodomiserad av Paul Sharits. Hardys bloggare är en av dessa personer man inte vill men inte kan sluta titta på, just för att hennes haranger och rutiner är så… off, samtidigt som de har en släng av parodi över sig (på bekostnad av Hardy själv, ska det sägas). Hon är sannerligen en produkt av skärmlivet, med en ständig arsenal av fraser som för henne tycks skapa trygghet i trånga situationer: ”Shit in my mouth! Come in my asshole!” Eller som svar på frågor ingen ställt: ”If it doesn’t fit, you must acquit.”
Vad är detta om inte ett tecken på att cyberrymden har grävt sig in under huden och in i tankarna på oss, en ständigt uppkopplad tillvaro som redan är en film, en alltför bekant film vars fraser och klichéer ligger som en hinna över allt man ser, hör, tänker och känner. Medan kommentarfältet fylls av oändliga meningslösheter i bildens vänstra hörn är det som om skärmlivet också övertar filmens värld i Dashcam, som mekaniska kommandon, digitalt sorl spridande sig som virus. Alla dessa direktiv, gester, klickar och fönster vänds successivt mot användarna och därmed åskådarna, som för att säga: Är du relevant, lille vän?
*
Även om filmerna sällan är så nyskapande som de kunde vara, inte minst med tanke på att de med tiden har blivit alltmer formelartade, och alltid med det där eviga spöket i maskinen, så utgör screenlife en behaglig kontrast till vissa konventionella berättargrepp. De styrs av närmast Dogme-liknande begränsningar och smått neurotiska föreställningar om att inte träda utanför skärmarna, våra ständiga följeslagare. Ett annat djup etableras genom dessa virtuella lager, rakt motsatt montagets snitt med saxen. Redan skärmen är ju ett redigeringsbord. Användaren behöver bara klicka på ett annat fönster för att ledas till en annan plats, en annan scen. Så är det i Open windows (2014) där Elijah Woods rollfigur tvingas utföra en rad uppgifter åt en mystisk person som kanske eller kanske inte är en superhacker med grandiosa planer, och långa stunder är figuren framför skärmen en ställföreträdare för filmens åskådare, en figur som tittar på en annan figur. Precis som i The den (2013), där användarna av en ny app utsätts för IS-artade avrättningar, blir själva tittandet föremål för skuld.
Det är som att titta på sig själv i spegeln. Ett jag som är både här och där borta, i spegeln. Och på grund av att man ser sig själv, live och IRL, framstår jaget som irreellt. Det är jag och det är inte jag. Hur jag än försöker greppa tag i det – spegelbilden, jaget, nuet – så försvinner det ur sikte. Samma sak är det i screenlife med alla figurer-som-tittar-på-sig-själva, samtidigt som de betraktar den de pratar med (eller åskådarna) på avstånd, med en blick som aldrig tycks möta någon annans och utan att personerna någonsin möts fysiskt sett. Tydligast är detta avstånd i gruppchatten, som i Unfriended. Att se på dessa samtal är som att övervaka ett Zoom-möte man inte blivit inbjuden till. Men än sen då, tycks filmerna säga, det mesta man gör på internet består av liknande företeelser. 2000-talets viktigaste teknologiska landvinningar är ju plattformar där man tittar på folk som gör meningslösa saker. Man kan också fråga sig vem som spelat in dessa människor framför skärmarna, de som i sin tur tittar på oss, eller rättare sagt en bit ifrån oss, som om vi hela tiden går miste om någonting – vem är det egentligen som filmar allt detta, vem är övervakaren?
”Screenlife är internets dröm om människan: elektriska får som chattar.”
Screenlife blåser liv i det som vi så länge anat, men varit rädda för att erkänna, nämligen att internet har ett medvetande. Den plats som kameran intar i andra filmer är för det mesta avvecklad. Visserligen använder sig många filmskapare av en kamera som panorerar och zoomar längs skärmen, vilket bryter lite med de självpålagda ramarna i screenlife som lever på illusionen av att allt vi ser och hör har fångats upp av telefoner och datorer. Riktigt så lo-fi är inte filmerna, även om de gärna tyr sig till digitala störningar som effekter. Men perspektivet som kameran eftersträvar är teknikens: maskinernas, internets, radiovågornas… Vad tittarna upplever, eller så antyder filmerna, har regisserats av internet.
Men internet är någonting annat än det medvetna, kunde man tillägga, det fungerar snarare i linje med det omedvetna, eftersom det följer, övervakar och bokför allt man gör. Mycket av det man möts av på internet är också ett resultat av ens tidigare aktiviteter, en planritning över vad man önskar sig eller ännu inte formulerat för sig själv. Allt det man glömmer eller inte vet att man vet finns ju på internet, det är på sätt och vis vad det är till för, som ett protetiskt hjälpmedel, en minnesmaskin som aldrig slutar att arbeta.
”Vad vill du?” är den fråga som människorna i screenlife ständigt ställer till den ansiktslösa förövaren på nätet, en fråga som givetvis också är riktad till dem själva: ”Vad är det jag vill?” För det finns alltid någonting ouppdagat i deras liv. Och det är här internetanvändaren kommer till sin rätt, Flashbackdetektiven som också är en psykoanalytiker med uppdraget att leta reda på vad som ligger dolt under ytan, vad vi inte vet att vi vet. Precis som 2000-talets musik använder sig av internet som redskap för en kulturell drömtydning, så är screenlife inriktad på de spår användarna lämnar efter sig, deras hemligheter och inre önskningar, där exakt allt, varenda liten detalj i ens sökhistorik, har relevans. Som pusselbitar av en varelse som någon försöker komma underfund med.
Screenlife är internets dröm om människan: elektriska får som chattar.
