Thampu (1978) är besatt av intervaller och dynamik: utrymmena emellan oväsen och tystnad, mellan ljus och mörker. Redan inledningssekvensen klargör detta motiv. Det sömniga cirkussällskapet färdas på ett lastbilsflak med solljuset strilande genom passerande vegetation. I närbilder möter vi i tur och ordning passagerarnas härjade ansikten, ömsom som underexponerade silhuetter, tidvis i ögonskärande dagsljus. Växelverkan mellan ljus och mörker: en välfunnen metafor för cirkuslivet. Steget in i manegen är steget från samhällets skuggsida till dess omedelbara rampljus. Och liksom många andra filmregissörer intresserar sig Govindan Aravindan för miljöns inneboende brokighet, dess dekadens.

Cirkusen utgör ett mikrokosmos där de avvikande och utstötta kan finna ett sammanhang och tak över huvudet, men i form av ett gistet schabrak och till publikens spefulla gäck. Knappt har tältpinnarna stuckits ner i en lerig fotbollsplan, innan det är dags att dra vidare till nästa. Och så vidare. Thampu nöjer sig med att gestalta ett av cirkustruppens uppehåll, i Thirunavaya, Kerala i Indien. Därför blir filmen på köpet en skildring av denna specifika geografi, genom befolkningens sällsynta möte med konsten. Föreställningen utgör lika mycket ett tillfälle att betrakta artisterna som dess åskådare. Aravindan gör klokt i att låta ensemblen, lokalbefolkning såväl som cirkusarbetare, till stora delar bestå av amatörer.

 

 

Från dokumentärfilmen lånar Thampu sin narrativa struktur, fragmenterade iakttagelser snarare än ett aristoteliskt verkansförlopp. Collaget av finstämda icke-scener låter samhällets hierarkier skrattspeglas i cirkusens. Rundmålningen påminner om Jacques Tatis filmkonst, i synnerhet Semestersabotören (1953). Cirkusens/Hulots ankomst och avfärd utgör ett konkret ramverk åt det i övrigt anekdotiska filminnehållet. Aravindans hantverk är dock råare och infallsrikare än fransmannens. Thampu är lika mycket ett ljud- som ett bildcollage. I vad som låter som ett stycke musique concrète samsas naturljud med trummor, maskinbuller, samplad filmmusik, en plötslig discodänga och allmänt nojs. Ljudomfånget pendlar från högljutt slammer till fullständigt ljudlösa partier. Samma kontrastverkan återfinns i det svartvita filmfotografiet där den strålkastarbelysta manegen omgärdas av nedmörk kolnatt. Den sparsamt elektrifierade landsorten inbjuder till en nattlig lek bland hårda skuggor. Öppningsscenen på lastbilsflaket får sin eleganta coda när natthimlen ovanför cirkustältet plötsligt sätts i brand av ett fyrverkeri. Den förstenade truppen betraktar spektaklet ovanför. Vi ges härmed ett sista tillfälle att närstudera ljusspelet över deras hänförda ansikten. Thampu är en betraktelse över betraktande, fångad genom avståndet mellan ljud och ljus, rimligen den ultimata cirkusfilmen.

 

Thampu av Govindan Aravindan finns på Blu-Ray från Second Run. Artikeln publicerades ursprungligen i FLM Nr 64, hösten 2023.