Googla på ”Justin Kuritzkes”. Det är, som många som läser detta antagligen redan vet, namnet på manusförfattaren bakom Luca Guadagninos filmer Challengers och Queer.
Men googla ändå på ”Justin Kuritzkes”. För skojs skull. En av de första sökträffarna är en Youtube-kanal som delar namn med manusförfattaren. Hm. Skulle det till och med kunna syfta på samma person? Klicka på länken. Gör det. Klicka. På. Länken. Du kommer (förmodligen) inte ångra dig.
Kuritzkes är lång, slank och dödligt stilig. Mörkhårig, med symmetriska ansiktsdrag och djupa bruna ögon. Trettiofyra bast men ser inte ut att vara en dag över tjugofem. Avundsvärt välskräddad, åtminstone på pressbilder. Född och uppvuxen i Los Angeles är det ett smärre under att han inte har värvats till att bli den nya Adam Driver. Ingen skulle liksom bli särskilt förvånad om han dök upp som Lena Dunhams något yngre kärleksintresse i en reboot av Girls. Därutöver är han sedan 2016 en del av ett klassiskt power couple tillsammans med den uppburna regissören Celine Song, vars bitterljuvt romantiska debutfilm Past lives möttes av översvallande hyllningar. Spekulationer har förekommit om huruvida filmens ”tredje hjul”, huvudpersonen Noras svartsjuka äkta make som tröstlöst tvingas bevittna hur frugan suktar efter sitt stiliga ex, är baserat på Kuritzkes. Men spekulationerna har till största del bara hjälpt till att cementera parets glamourösa sex appeal som ett av Hollywoods hetaste stjärnpar. Kuritzkes avlade 2012 en kandidatexamen i filosofi och litteratur vid Brown University och har skrivit för New Yorks teaterscener i över ett decennium. Hans första roman Famous people, som i sin råa och lite sensationslystna skildring av Los Angeles förmögna elit påminner om Jackie Collins skräp-klassiker Hollywoodfruar, fick goda lovord från kritiker när den publicerades 2019. Han har dessutom spelat in musik tillsammans med Sasha Spielberg, Steven Spielbergs dotter, som medverkar på Kuritzkes minst sagt egendomliga skiva Songs about my wife.
Men för att återknyta till Youtubekanalen som nämndes i början, långt innan Kuritzkes började publicera pjäser och romaner, innan han författade prisbelönta manus till en av vår tids mest inflytelserika och intressanta filmregissörer, gjorde han alltså Youtube-klipp med appen Photo Booth på sin MacBook.
På hans kanal kan man bland annat hitta klippet Potion seller som blev så att säga viralt när Kuritzkes lade upp det 2011. Det har idag tolv miljoner visningar samt en tillägnad artikel på KnowYourMeme.com, ett digitalt uppslagsverk för olika populära trender på nätet. Det är en lite drygt tre minuter lång video. Kuritzkes, som i skrivande stund har lagt upp drygt sextio klipp på sin profil, har med ett app-filter förvrängt sitt stiliga ansikte till en humoristisk grotesk. Det ser, för att tala klarspråk, helt sjukt ut. Hans haka är enorm. Hans mun en liten köttig krater. Han stirrar in i kameran. Hans överdimensionerade ögonbryn välver sig likt Stalins mustascher över hans förkrympta knappnålsögon: ”Hello potion seller”, säger han på en tillgjord fejk-brittiska. ”I am going into battle, and I want your strongest potions!”
Det ser, för att tala klarspråk, helt sjukt ut.
Videon är ett komiskt enformigt samtal mellan två överdrivna karaktärskarikatyrer, hämtade från klassiska rollspel som Dungeons & Dragons och The Elder Scrolls. En krigare vill köpa potenshöjande brygder inför ett slag, men apotekaren vägrar göra affärer. Krigaren är, hävdar han, för klen. De evinnerliga upprepningarna av samma fraser – ”Give me your strongest potions!” och svaret: ”No, you can’t handle my strongest potions!” – får det att likna en absurdistisk pjäs av Eugène Ionesco. Fast med tanke på att Kuritzkes har skrivit en pjäs om en man som är besatt av lukten av sin egen anus (Asshole, 2017) borde inte detta väcka någon större förvåning. Ibland blir det till och med gripande, som i fallet med videon Ice cream (2011). Kuritzkes näsa liknar en rödflammig köttballong. Han pratar med en tillgjort bred accent. En barsk glassförsäljare försöker kränga glass till sina kunder. Det blir snart tydligt att han vänder ut och in på sig själv för sin kund. Kan du inte betala med kreditkort? Ajdå, aja, men du kan ju komma tillbaka hit om några veckor när du har fått pengarna? Ingen fara, jag kommer att stå här! Det är en kort men oväntat bitterljuv film.
Visst känns det en smula absurt att dessa skickligt gjorda men likväl pubertalt fjantiga videoklipp har lett till ett konstnärligt partnerskap med en av världens främsta regissörer? Mm, men så är det. Luca Guadagnino, vars genreöverskridande arthouse-filmer blandar frustande erotik med magsäcksdränerande skräckel, har påstått att han inte kände till Kuritzkes ökända Youtube-kanal när han inledde deras samarbete med Challengers. Ett uttalande man kan ta med en nypa salt, tänker jag. Skulle Guadagnino, som ändå har några år i branschen, inte googlat Justin Kuritzkes innan han påbörjade ett nära kreativt samarbete? Tillåt mig att vara skeptisk. Men på samma gång går det att betrakta Youtube-klippen som ögonblickskorta inblickar i en framstående manusförfattares arbetsprocess: han härmar röster och språkmelodier, efterapar tankegångar som han sedan använder som ett slags språngbräda för att improvisera fram dialog. Karaktärernas personligheter framträder organiskt i mötet med andra (påhittade) människor. I Kuritzkes fall handlar det emellertid ofta om en misslyckad kommunikationsakt, orsakad av att mänskliga begär förskjuter – eller förvränger – språkets innehåll. Krigarens begär efter en potenshöjande brygd i Potion seller blir ganska snabbt en infekterad konflikt om identitet. Respekterar inte apotekaren hans roll som krigare, vad är motivet bakom att förvägra honom sina tjänster?
Kuritzkes började skriva Challengers efter att ha råkat zappa fram matchen mellan Naomi Osaka och Serena Williams vid U.S. Open 2018. Han fastnade omedelbart för den inbyggda dramatiken och dramaturgin i en proffsmatch: liv, uppehälle och, ja, egon stod på spel. Han läste därefter Andre Agassis fantastiska – ja, jag har läst den – självutlämnande memoarbok Open, där den före detta världsettan ondgör sig över hur fasansfullt det är att vara tennisproffs på högsta möjliga nivå. Inte minst när ens stjärnstatus successivt börjar dala och det som till slut återstår är bultande slitageskador och ett övergött ego. Kuritzkes har sagt att Challengers började ”som ett dokument på min dator som ingen betalade mig för att skriva”. Texten flöt därefter runt i ett slags producentlimbo. Det var en romantisk film, visst. Men Kuritzkes pretentiösa struktur på intrigen – berättelsen följer till punkt och pricka tennis-matchens upplägg i sets – ansågs antagligen lite för obskyr och intellektuell. Challengers skulle nästan kunna vara en filmatisering av Ludwig Wittgensteins filosofiska teorier om ”språkspel” via David Foster Wallaces öververbala tennis-prosa i den hypermodernistiska romanklassikern Infinite jest. Inget för gemene dussinregissör på jakt efter nästa raffiga romcom, så att säga.
”I don’t care if it’s bloody, girl / We still gonna fuck”.
Manuskriptet toppade ett tag listan över intressanta oproducerade alster på Blcklst.com. Kanske var det där Guadagnino fick upp ögonen för Kuritzkes cerebrala blandning av sex och tennis. Filmen är en ménage à trois om tre unga lovande tennisproffs, spelade av Zendaya, Mike Faist och Josh O’Connor, som blir förälskade i varandra. Typ. Eller så är de bara jädrigt kåta, och törstar efter pengar och makt. Det är ibland svårt att dra skiljelinjen, och berättelsens uppdrivna tempo gör att åskådaren aldrig lyckas få en tydlig uppfattning om de olika karaktärernas egentliga bevekelsegrunder; rollfigurerna är lika bra på att skruva på sociala språkregler (vad är lögn? vad är sanning?) som de är på att taktiskt läsa av tennisplanen. Deras ord är som gula ludna små bollar som de skjuter mot varandra i 150 kilometer i timmen. Challengers utnämndes av många till 2024 års sexigaste film, trots att den inte innehåller en enda egentlig sexscen. En hel del välsvarvade och lämpligt svettiga mansöverkroppar, dock. Kuritzkes har vid ett flertal tillfällen nämnt att hans favoritfilm är David Leans olyckliga kärlekshistoria Kort möte (Brief encounter) som handlar om en man och en kvinna som suktar efter att få inleda en utomäktenskaplig kärleksaffär med varandra. Men de kommer aldrig till skott. Anledningen till att Challengers uppfattas som sexig, åtminstone om du frågar Kurtizkes själv, är just för att filmen är så överfull av uppdämda, undanträngda och otillfredsställda begär: efter kärlek, efter sex, efter framgång, efter bekräftelse.
Men vad händer då när man får sina begär uppfyllda? Det blev startpunkten för Kuritzkes andra film tillsammans med Guadagnino: filmatiseringen av den amerikanska Beat-författaren William S. Burroughs självbiografiska kortroman Queer. Guadagnino, som redan som sjuttonåring skrev ett manustreatment av den kontroversiella romanen, gav Burroughs korta klassiker till Kuritzkes under inspelningen av Challengers. Han hade slutligen hittat den rätta manusförfattaren. Daniel Craig spelar författaren Lee, ett återkommande alter ego för Burroughs i flera romaner, som stryker runt likt en brunstig hankatt i ett solsvett Mexico City någon gång under 1950-talet. Damm, sand, svett. Han sveper mezcal och tequila. Han röker cigaretter och skriver science fiction-noveller på sin reseskrivmaskin. Han raggar upp unga män på gaybarer i de neonbelysta nätterna. Men så blir han förälskad. (Eller är han bara väldigt kåt? Även den här gången är det svårt att veta.) Drew Starkey spelar hans kärleksintresse Eugene, en ung amerikansk man som brukar ägna kvällarna åt att spela schack med en rödhårig kvinna på lokala syltor. De två männen inleder en sexuell relation, men det visar sig snabbt att den yngre har det känslomässiga övertaget. ”Jag är inte homosexuell”, säger han. För att jämna ut maktförhållandena öppnar Lee sin plånbok: Vill Eugene hänga med på en resa till Sydamerika? Filmen slutar med att de två männen, som har festat loss på en kittel till brädden fylld med den psykedeliska drogen ayahuasca, bokstavligt talat smeker varandra under huden i en groteskt erotisk scen. Detta är väl kärleksbegärets euforiska nollpunkt, att komma en annan människa så nära inpå livet att man formligen smälter samman? En psykotisk rusupplevelse, förtärande och glupsk, där det begärande subjektet löses upp och görs oskiljaktig från det begärda objektet.
Det är ännu för tidigt att börja ringa in genomgående teman i Kuritzkes karriär med permanent märkpenna. Men om vi stannar upp ett slag, minns vi bland annat att han skrev en pjäs om en man som älskar lukten av sin egen röv. En av låtarna på skivan Songs about my wife – som släpptes samma år som han och Celine Song gifte sig – handlar om att han vill ha sex med sin menstruerande fru: ”I don’t care if it’s bloody, girl / We still gonna fuck”. I Guadagninos filmer får Kuritzkes oslipade egenheter träda fram, excentriciteter som var påtagliga redan i de tidiga Youtube-klippen men som här har omvandlats till långfilmernas inre drivkrafter: kärlekens inneboende motsättningar och begärets sexiga omöjlighet. I Kuritzkes senaste Youtube-klipp, ett inlägg från 2022, spelar han en ältande och socialt avvikande kritiker som recenserar sin ex-flickvän: ”Christine, I hate you and I miss you. You ruined my life and you gave it meaning”.
Det är ännu för tidigt att börja ringa in genomgående teman i Kuritzkes karriär med permanent märkpenna.
I slutet av Queer drömmer Lee om en orm som, likt det mytologiska väsendet Ouroboros, äter upp sin egen svans. En bild av det oändliga men också det eviga upprepandet, ett absurt och tvångsmässigt ältande som bara förstärker den negativa spiralen. Ormen utnämndes av Freud till den primära drömsymbolen för manlig libido; en lång, slemmig, blodfylld och krånglande slang som spritter, rycker och om man inte ser upp kan sätta giftgaddarna i dig. Aldrig nöjd, aldrig tillfreds, ständigt på jakt efter ett mörkt fuktigt hål att försvinna ner i. Ouroboros-ormen är det eviga begäret som, i en slingrande rörelse, förtär sig själv bakifrån. Köper du det inte? Googla på det. Den kanske bara gillar lukten av sin egen stjärt.
