Någon har sagt att det som gjorde 1960-talet legendariskt var sex, popmusik och Vietnamkriget. Det var ett årtionde präglat av p-piller, Bob Dylan och Beatles, men också en tid då folk från ingenstans började engagera sig politiskt. Om Vietnamkriget var det hetaste debattämnet, så kom situationen på Kuba på en pallplats inte långt ifrån. Revolutionen 1959 välkomnades av många, och flera svenska författare, artister och konstnärer engagerade sig för Kuba. För en som aldrig har satt sin fot i landet, och vars bild av Kuba består av cigarrer, veteranbilar och Gudfadern del II, är det lätt att förstå Kubas charm. Men har inte Sverige också en historia av förbehållslöst Castrokramande? Hans sociala reformer må ha varit beundransvärda, men en diktatur är en diktatur. Eller? Frågan är hur mycket bilden av Kuba har utvecklats i den svenska kulturen sedan revolutionen.
Bland det första Fidel Castro gjorde när han tog makten på Kuba 1959 var att starta ett filminstitut i Havanna, ICAIC (Instituto Cubano del Arte e Industria Cinematográficos). Under det hoppfulla 1960-talet riktades världens nyfikna blickar mot Kubas filmindustri. Här skedde någonting nytt och – bokstavligen talat – revolutionerande. Europeiska filmregissörer som Chris Marker och Agnes Varda var snabba med att åka dit för att spela in filmer. Det fanns svenskar som tänkte likadant. När Jan Myrdal och Rune Hassner 1967 skulle göra en uppföljare till tv-filmen Myglaren, som kom att få titeln Hjälparen, valde de Havanna som inspelningsplats. De arbetade tätt med ICAIC, både bakom och framför kameran. En av cheferna på filminstitutet fick spela förhörsledare.
En annan som kom att filma på Kuba är Stig Björkman – erfaren filmskribent, regissör och en gång redaktör för tidskriften Chaplin. Jag har stämt möte med honom på Chic konditori vid Mariatorget för att prata mer om den svenska relationen till Kuba och höra hans berättelser från landet. År 1994 reste han till Havanna för att göra en dokumentärfilm om invånarna, en film som fick heta Alla våra morgondagar. Som många andra i den politiskt medvetna kultursvängen hade han funderat på att fara till ön redan på 1960-talet.
”Jag levde med författaren Sun Axelsson. Två av hennes bästa vänner var Artur Lundkvist och Maria Wine som hade varit mycket på Kuba. Vi umgicks och då föddes tanken på att det skulle vara roligt att åka dit.”, berättar Stig.
Artur Lundkvist, författare, översättare och sedermera ledamot av Svenska Akademien, var en av de första svenska kulturpersonligheterna att rapportera från Castros Kuba. Han reste dit första gången i november 1964 för att stanna i tre månader.
”Diktatur? undrar ni. Ja, men den bästa som finns. 90 procent av folkets behov och önskemål tillgodoses. Om hur många diktaturer kan man säga det?”, redogjorde han efter hemkomsten i ett anförande i Stockholm.
Resan resulterade också i ett reportage om den kubanska filmen som publicerades i Chaplin 1965. I artikeln ”Cuba si”, som delar namn med Chris Markers dokumentärfilm, skriver han ingående om den unga revolutionsfilmen och regissörer som Tomás Gutiérrez Alea, Jorge Fraga och José Massip.
Om Sverige tittade nyfiket på Kuba, så var intresset ömsesidigt. Castro imponerades av det välfungerande socialistiska Sverige. Det är känt att han hade en god relation till Olof Palme. Palmes statsbesök på Kuba 1975 förstärkte förhållandet. Även Pierre Schori, tidigare socialdemokratisk kabinettssekreterare och biträdande utrikesminister, hänfördes av Castros idealism. Schori dyker upp som sig själv i Vilgot Sjömans film Lyckliga skitar från 1970, i just en paneldebatt om Kuba.
”Vad för slags ledare hade Castro blivit om inte USA hade utsatt Kuba för ekonomiska sanktioner, belägring och militär aggression?”, frågade han sig efter Castros död.
Frågan hade ställts tidigare. USA:s handelsembargo mot Kuba intensifierades på 1990-talet när de införde Cuban Democracy Act och därefter Helms-Burton Act, som innebar att företag och organisationer från tredjepartsländer som bedrev handel med Kuba kunde bestraffas enligt amerikansk lagstiftning. I november 1996 anordnades en ”antiblockad-gala” i Medborgarhuset i Stockholm till Kubas försvar. Bland de som var med och protesterade fanns kända namn från det sena 1960-talets och 70-talets kulturvänster, som Allan Edwall, Cecilia Torudd, Siv Widerberg, Mikael Wiehe, Pierre Ström, Sun Axelsson och Stig Björkman.
En mindre skönmålande bild av regimen tycks ha kommit fram först i generationen som följde 68-rörelsen. I Anders ”Balsam” Hellströms dokumentär Ett hjärta är alltid rött om rockbandet Imperiets turné i Latinamerika 1986, så märker man en skillnad mellan spelningarna i Mexiko och Kuba. I Mexico City ser de förvisso elände och fattigdom, men också tvåtusen glada ungdomar som aldrig tidigare har hört en rockkonsert. I Havanna däremot slår säkerhetsvakterna ner folk som bara vill dansa. Den bild som Thåström och hans bandkamrater hade av ön blir plötsligt mindre romantisk.
När Stig Björkman deltog i anti-blockad-kampanjen hade det gått två år sedan han kom hem från inspelningen av Alla våra morgondagar.
Filmen följer ett tiotal personer: två kvinnor som jobbar på en cigarrfabrik, en graffitimålare, en kulturhusföreståndare, ett rockband, en taxichaufför, en höjdhoppare samt en skådespelare. De talar om sina liv, sina rutiner och drömmar. Ungdomarna pratar om musik, om aids, huruvida de ska se Tomás Gutiérrez Aleas Jordgubbar och choklad på bio.
Filmteamet bestod, så när som på en brittisk regiassistent, helt och hållet av studenter från filmskolan EICTV (Escuela Internacional de Cine y Televisión). Filmens ciceron och enda professionella skådespelare är italiensk-svensken Lou Castel. Stig och Lou hade träffats på Venedigs filmfestival när Lous genombrottsfilm Nävarna i fickan hade sin premiär. Han var medlem i det italienska kommunistpartiet och någon tid efter festivalen blev han utslängd ur landet efter att ha agiterat öppet på Roms gator. När han inte hade någonstans att ta vägen fick han bo en månad i Stigs arbetslägenhet i Stockholm. ”När jag gjorde den där Kubafilmen så tänkte jag att han skulle passa bra i sammanhanget”, säger Stig.
Det görs ingen hemlighet av att filmen är sprungen ur vänstersympatier – i en scen sitter till exempel den svenske kommunisten Karl Staf och lovordar de kubanska landvinningarna – men det är också en skildring av ett land i kris. I efterdyningarna av Sovjets fall rasade Kubas ekonomi under 1990-talet. Det tidigare självförsörjande jordbrukslandet klarade inte längre av att mätta invånarna. Tillvaron var tuff för dem som stannade kvar.
Vid det laget hade det gått ett antal år sedan en svensk film spelades in på Kuba, och då såg situationen annorlunda ut. 1978 gjorde Ingela Romare kortfilmen Cuba-78, en dokumentation av det svenska bandet Los Suecos spelning på Världsungdomsfestivalen i Havanna. Los Suecos var ett tillfälligt rockband som bestod av Mikael Wiehe, Bertil Goldberg, Ulf Dageby och Björn Afzelius. För Afzelius kom besöket 1978 att bli karaktärsdanande. Han förälskade sig i landet och skrev låten Tankar i Havanna, vars text är en ren bifallsstorm över Castros Kuba. Femton år senare släppte han romanen En gång i Havanna. Här märker man en mer förbittrad och Kubakritisk Afzelius. Efter att boken kom ut återvände han aldrig mer till ön.
En gång i Havanna skildrar rocksångaren Johnny Ceder, som bär slående likheter med författaren själv. Han är musiker, storrökare – och kvinnoälskare. Romanen, rik på sexskildringar, beskylldes i svensk press för att vara gubbsjuk. Oavsett om resultatet blev som Afzelius hade tänkt, så var det ett sätt att göra upp med landet han älskade. Det Kuba han såg i början av 90-talet skilde sig drastiskt från den utopiska bild han framställde i Tankar i Havanna.
”Fidel Castro kan själv, med ett penndrag, göra Kuba till ett öppet samhälle. Det skulle göra honom än mer odödlig; först förde han folket ur misär, sen får de landet i present”, menade Afzelius i en Aftonbladet-intervju 1993. ”En andra lösning är förhandlingar, med USA och exilkubaner.”
Exilkubaner, ja. Efter Batistaregimens fall var det inte alla som ville stanna på ön. En av dem var pianisten Bebo Valdés (1918-2013). Hans livshistoria kan nästan liknas vid den om artisten Rodriguez som skildras i Searching for Sugar Man. Faktum är att Valdés har porträtterats i en egen film, den tecknade Chico y Rita från 2009. Han var kapellmästare på klubben Tropicana i Havanna på 1950-talet och spelade med bland andra Nat King Cole. När han vägrade gå med i kommunistpartiet 1960 for han till Europa och turnerade som pianist. Efter en konsert på Gröna Lund 1963 träffade han sitt livs kärlek, bosatte sig i Stockholm och försörjde sig som pianist på restauranger och finlandsfärjor innan han pensionerade sig på 90-talet. Det var då den stora återupptäckten skedde. Intresset för genren latin jazz, som Valdés var med och skapade, ökade snabbt, inte minst tack vare Wim Wenders film Buena Vista Social Club från 1999. Den nu ålderstigna Valdés släppte skivor, vann flera grammies och turnerade runt på alla världens mest prestigefyllda etablissemang fram till 90-årsåldern. Men till Kuba återvände han aldrig. Han såg inget skäl till att besöka landet så länge det styrdes av diktatorer.
En annan exilkuban är författaren och regissören Humberto López y Guerra, född 1942 i Matanzas. Han arbetade för ICAIC i början av 1960-talet, men gick i exil 1968 i protest mot Castros stöd av Sovjets invasion av Tjeckoslovakien samma år. Han hamnade i Stockholm där han fick jobb på tv. Under 1970- och 80-talet gjorde han flera filmer och reportage om Kuba, som ville synliggöra Castros åsiktsförtryck. Hans tv-dokumentär Det långa straffet om den politiska fången Huber Matos representerade Sverige vid Emmygalan 1981.
Jag och Stig Björkman tar en påtår till kaffet och fortsätter prata om Alla våra morgondagar. Slutet på filmen blev inte som han hade tänkt sig. Originalslutet, där alla personer som vi har mött under filmens gång förs samman, kom inte med.
”Vi hade hål i laddsäcken, vilket vi upptäckte först när vi kom hem till Sverige.”
En laddsäck är en ljustät påse som används som temporärt mörkrum för filmrullen innan den framkallas. Den sista inspelningsveckans tagningar tog de med sig hem till Sverige för framkallning. Då var det för sent. Ljusinsläppet hade förstört filmremsan och de hade inte råd att åka tillbaka och göra om scenerna.
”Därför slutar filmen väldigt abrupt”, säger Stig.
Istället avslutas filmen med en dikt av Sun Axelsson. Men kritikerna var inte imponerade av slutresultatet.
Något i den svenska bilden av Kuba hade förändrats efter Palmes död 1986. 1960-talets kampglädje hade klingat av, Che Guevara-affischerna hade hunnit gulna. En film om Kuba hade svårt att locka publiken 1994: på bio sågs den enbart av 141 besökare. I dag är den intressant som porträtt av Havanna under den så kallade ”specialperioden”, den ansträngda tid i Kubas historia efter Sovjets fall.
Senast en svensk långfilm spelades in på Kuba var när Daniel Alfredson filmatiserade Johan Theorins bestseller Skumtimmen 2013. Ett avsnitt som i boken utspelas 1968 i Costa Rica förlade man i filmen till Havanna. Produktionsmässigt en dröm, menade producenten Søren Stærmose, och hävdade att staden inte hade förändrats någonting sedan revolutionen. Huvudrollsinnehavaren Lena Endre, som inte hade några scener på Kuba, var så sugen på att följa med att hon erbjöd sig bära kablar.
Trots energikris, handelsembargon och fattigdom fortsätter Kuba att locka. De ekonomiska och strukturella problemen har rentav blivit en del av Kubas identitet. Här har vi ett land som på samma gång är en förtryckande diktatur och en nostalgisk 60-talsdröm, ett u-land och ett paradis på jorden. Med sådana motsättningar finns det många sidor kvar att utforska, granska och skildra. Med eller utan cigarrer och veteranbilar.
Fotnot: Artikeln publicerades ursprungligen i FLM NR 70, ett temanummer om den kubanska filmens gårdag och morgondag, utgiven våren 2025. Som prenumerant på FLM får du fyra nummer om året hem till dörren, beställ här.
