Regi: Emilie Blichfeldt
Land: Norge
Längd: 1 h 45 min
Biopremiär: 13 juni
I kulturen syns en tydlig längtan efter skiten – en slags anti-perfektionism som känns lika politisk laddad som estetiskt driven. Fjolårets The substance-frenzy med fem Oscarsnomineringar visade tydligt att publiken söker något som med en fysisk medvetandeförhöjning tvingar dem tillbaka in i kroppen.
Till en början hörde body horror till boysen. Virus, experiment och teknologi under ledning av David Cronenberg. På 2000-talet började genren allt oftare användas som ett feministiskt verktyg och kroppen i skräck blev en arena för att skildra kvinnliga erfarenheter. Det privata blev politiskt och det fula synligt samtidigt som kvinnorollerna blev alltmer komplexa och genomarbetade.
Men nu syns en rörelse bort från det psykologiska och in i det kroppsligt instinktiva. I The ugly stepsister är karaktärernas inre mindre viktigt – filmens ingång är i stället längtan efter det fula och förbjudna.
Filmen är norska Emelie Blichfeldts långfilmsdebut och ett tydligt exempel på den nya vågen av feministisk body horror. The ugly stepsister är en satirisk tolkning av Askungesagan, men med fokus på den ”fula” styvsystern Elvira och de händelser som, i enlighet med bröderna Grimms original, leder fram till att hon skär av sig tårna.
Rebekka (Ane Dahl Torp) reser med sina två döttrar Elvira (Lea Myren) och Alma (Flo Fagerli) till Sverige för att gifta om sig med Askungens pappa. Men pappan faller ner död i bröllopstårtan och tjejerna blir lämnade utan pengar. Lösningen blir att försöka gifta bort Elvira till prins Julian (Isac Calmroth). Men problemet är bara att hon, till skillnad från Askungen (Thea Sofie Loch Næss), är ful.
Om tre fullmånar är det dags för prinsens bal och innan dess måste Elvira renoveras. De sista pengarna går till olika obskyra ingrepp medan Askungens pappa ligger och ruttnar i väntan på begravning. Elvira får nya ögonfransar fastsydda för hand av Adam Lundgren med fransk brytning, näsan klyvs och hon sväljer ett binnikemaskägg.
Här är fulhet inte bara tematik, utan också estetik. Det är medvetet plastigt, camp och skevt. Lågbudgetkänslan blir stilgrepp snarare än hinder och den kroppsliga skräcken och estetiken är en kommentar på samhällets besatthet av yta och kontroll. Men paketeringen kommer på bekostnad av något annat.
För även om filmen är flippad och kul, känns det ibland som om den förlitar sig på att det ska funka bara för att det är extremt – och det gör det inte alltid. Som genre är body horror förlåtande, det som skaver förstärker ofta satiren men samtidigt undrar jag var gränsen går mellan medveten skevhet och bristande hantverk?
Mycket av humorn går förlorad på grund av problem med tajming och personregi. Flera av de svenska replikerna levereras på ett märkligt sätt och regissören är uppenbart ointresserad av att fördjupa de relationella konflikterna. Men det är inte heller meningen med filmen.
Helheten är både äcklig och vacker, sorglig och kul. När Askungen mjölkar en ko och poserar så hårt att hon helt missar hinken undrar man om det är med flit eller bara den bästa tagningen de fick till. Svaret kanske spelar mindre roll, för oavsett är det underbart att se på.
Som genre är body horror förlåtande, det som skaver förstärker ofta satiren men samtidigt undrar jag var gränsen går mellan medveten skevhet och bristande hantverk?
Lea Myren är fantastisk som Elvira och flera av de tekniska greppen överraskar, som den långsamma zoomen upp i Askungens rövhål. Alla groteska ingrepp vägs upp av ovanligt mycket kuk i bild. Här finns alltså någonting för alla.
Berättelsens medvetna flirt med det trashiga och maximalistiska återspeglas i samtidskulturen i stort, inte minst genom den så kallade brat-vågen. På Charli XCX:s albumomslag till Crash poserar hon blodig i en bilkrasch – en tydlig blinkning till Cronenbergs film med samma namn, som Blichfeldt själv nämner som en stor inspirationskälla. Intertextualitet, you guys!
Tyvärr missar dialogen vissa öppna mål och narrativet har luckor. Varför följer inte Askungen med den heta stallkillen och hur skulle inte prinsen känna igen Elvira? Kanske ska detta säga något om hans kvinnosyn, men jag hade önskat mig mer tydlighet. Likt en mumblecore-rappare som gömmer sig bakom en performativ likgiltighet, skapar filmen en slags ironisk distans.
The ugly stepsister är inte en perfekt film men just därför fungerar den så bra. I en kultur fixerad vid yta, är det befriande att se något som spricker i sömmarna.
