För att de inte har någon annanstans att ta vägen. Dessa spöken är överallt, ändå har det blivit svårt att lyssna på dem. Natten, en gång de återuppståndna dödas domän, har dragit sig tillbaka, och det som finns kvar har blivit blott en förlängning av de levandes land. Etel Adnan skriver i sin dikt Natten (2016) ”att leva på natten är att leva efter öronen, ögonen följer sedan därefter.” Adnan känner sig inbjuden till att leva på ”natten”, där de mjuka och tysta ljuden träder fram i mörkrets genomträngande tystnad.
Natten vecklar ut sig som en plats där en myriad av varelser kommer till liv: förstörda liv, högar av spillror, en ofullbordad längtan. Det finns ingen natt som lämnas oberörd av dem. Dessa nattliga varelser framhärdar envist. De insisterar på att de tillhör världen, fortsätter att ställa krav på den. Men hur hör man deras krav? Adnan föreslår genom Natten, på sätt och vis, en slags metod, vilken är att motsätta sig de levandes rop: endast då kan bruset från historiens spöken bli tydligt, och i bästa fall, kommer de blinda ögonen sedan att följa. Detta är det svåra och oundgängliga arbetet med att ”leva på natten”.
Utanför finns Berlin. En natt återvände jag med en liten sten. Den såg ut som stenarna vi använde för att krossa fönster som barn, men när jag plockade upp den insåg jag att stenen var så liten att den kunde vila på min fingerspets. Färgerna gick från djuprött till mörkgrå, dess nyanser fängslade mig. För ett ögonblick slöt jag handen hårt om stenen och stod ensam, utan ett språk för det. Det är inte så att jag har glömt det språk människor talar; snarare är det så att det som språket för närvarande uttrycker är en lögn. Poeten Sean Bonney kallade de levandes rop för ett “blekmedel för öronen”. För att fly denna påverkan på sinnena brukade han vandra ensam om natten längs Berlins Landwehrkanal, lyssnandes på de dödas radioaktiva signaler, likt Rosa Luxemburg, vars kropp kastades ned i samma kanal. Liksom jag är de alla migranter; Adnan, Bonney och Luxemburg lever vidare som spöken efter sin död.
När jag öppnade min hand var stenen fortfarande där och plötsligt hade jag ett ord för det. Ett ord som sammanfattar ett helt liv — ett liv som frusit fast eftersom det vägrats ett liv. Jag försökte uttala denna värld, men allt som kom ur min hals var skrik. Drömde jag? Kanske. Sömnen är den del av natten som ger oss gåvan att glömma oss själva. Att glömma är inte enbart en försummande handling, ett kringdrivande bland resterna av vad du en gång var. Det är åtföljt av en unik form av pånyttfödelse, en sedvänja av att bygga något ovanpå spillrorna av ens eget och andras liv. Stenen som vilar i min hand måste vara en av Adnans nattliga varelser. Det är inte en relik från min barndom, en barndom som finns i en stad långt borta, men från en annan barndom, som nu ligger begravd under Gazas spillror, lindad runt sig själv. Men drömmarens uppgift är inte att enbart samla stenar, utan även att vakna med dem, ifrån dem. Gåvan av att glömma oss själva lockar fram ett uppvaknande, insikten om dessa nattliga bilder vilka kan förvandla stenar till ord skarpa nog att krossa förnekarnas sköldar.
Om det har blivit svårt att höra rösterna från de som bebor natten, är det plötsligt väldigt enkelt att känna deras närvaro. Närvaron uppstod varje gång vi demonstrerade i vintras, när den långa natten sänkte sig över Berlin, bedövade varje nerv i våra kroppar och drev oss mot en avgrund vi tidigare varit omedvetna om. Dag efter dag grät vi i våra sängar innan sömnen — tills vi förlorade sömnen helt, och med den, förmågan att vakna upp. Vi gav oss ut på gatorna och gick genom hela natten, skanderade ”Blut — Blut — Blut an turen Händer” (Blod — Blod — Blod på era händer) mot byggnaderna, mot kontoren och butiksfasaderna. Till en början nekade polisen oss tillåtelse att demonstrera; veckor senare, efter att ha fått tillåtelse, stannade de oss varje gång vi samlades, ifrågasatte huruvida våra rop var antisemitiska eller inte, innan de så småningom tillät några av oss att demonstrera medan andra arresterades. När vi korsade samma gator flera av oss migrerat till blev vi hälsade från ovan. Ett fönster öppnades och det dök upp händer som höll i ett papper där det stod ”Befria Palestina”. Ansikten och händer fortsatte dyka upp, de förlängde vår demonstration till nivåer långt över våra huvuden. Intimiteten från deras hem blandades med den blottade sårbarheten i våra steg. En svart kamrat hälsade dem tillbaka, ropade ”Hoch — die — internationale Solidarität” (Länge — leve — internationell solidaritet), ett slagrop som omslöt oss likt en gammal, simpel sanning, som en efterlängtad framtid.
En reporter i mörka glasögon och stor keps fångade våra levande ansikten på kamera; andra närvarande var inte synliga genom hans lins. Vi var inte ensamma, vi demonstrerade med spöken — från 1936, 1939, 1918, 2011, 1848, 1945, 1968, 831, 1801, 1830, 759, 1524, 869. Tillsammans ropade vi ”Befria Gaza – från tysk skuld”. Vi provade orden på olika sätt men dem rimmade aldrig och vi alla bröt ut i skratt. En flicka från Bund ropade ”Ett, två, tre, fyra — ockupation, aldrig mera!” och vi ropade efter henne. Ryktet gick att polisen innehar en teknologi som kan neutralisera alla krafter i solsystemet. När vi ropade ”Stoppa — Stoppa — Stoppa folkmordet!” stod luften stilla, igenfrusen av det nyaktiverade vapnet. Omedelbart blev vi orörliga. Förbjudna att använda dessa ord och oförmögna att avsluta våra slagrop, reducerades vi till småsten. Ännu var polisen omedvetna om en avgörande sanning: även små stenar kan krossa fönster.
Författare: Haytham el-Wardany
Översättning: Vian Sadwand
Tack till Spike Art Magazine
Haytham el-Wardanys, född 1972 i Kairo och numera bosatt i Berlin.
Sömnboken utkom i svensk översättning på Nirstedts förlag 2022.
Artikeln publicerades ursprungligen i FLM Nr. 67, sommar 2024.
