Den 27 maj är det 30 år sedan den franska filmen La haine (hatet) hade premiär på Cannesfestivalen. På svenska bär den titeln Medan vi faller, efter en historia som en av filmens unga karaktärer berättar, om en man som faller från ett femtiovåningshus och som för att lugna sig upprepar medan han faller att ”hittills går allting bra”.
Filmen låter tittarna följa tre ynglingar i en fattig Parisförort under ett dygn. Om man betänker att den var en lågbudgetproduktion av en då tjugosjuårig okänd regissör, är dess eftermäle onekligen en framgångssaga. På världens största filmdatabas IMDB håller den ställningen som en av historiens 250 bästa filmer, i höstas gick den upp som musikal i Paris och dess position är i dag så gott som ohotad som huvudreferens på vita duken för debatten om livet i västeuropeiska utsatta områden.
Själv såg jag Medan vi faller första gången som tonåring i slutet av 90-talet, på VHS-kassett hemma hos en kompis på Järvafältet norr om Stockholm. Jag slogs dels av hur intensiv och välspelad filmen var. Dels över hur mycket innehållet arkitektoniskt, demografiskt och modemässigt påminde om min egen omgivning, och hur väl den fångade många av miljonprogrammens socioekonomiska problem. Som gymnasielärare i samhällskunskap har jag därför visat filmen för elever i snart tjugo års tid
Medan vi faller inleds med verkliga bilder från 1993, då demonstrationer utbröt efter att en sjuttonårig kongolesisk invandrarpojke av misstag skjutits ihjäl på en polisstation i Paris. En ensam demonstrant med ryggen mot kameran ropar mot kravallpolisen: ”Era mördare. Det är enkelt att skjuta oss. Vi har bara stenar!” Regissören Mathieu Kassovitz deltog i protesterna och skrev manuset till filmen som en kommentar till dem. Han lät Medan vi faller vara i svartvitt, vilket ger den en dokumentär känsla.
Huvudpersonerna är en afrikansk, en arabisk och en judisk kille – Hubert, Said och Vinz, spelade av Hubert Koundé, Said Taghmaoui och Vincent Cassel. Hubert är den eftertänksamme av de tre, Said skojaren och Vinz den våldsamme. När vi först möter dem är det morgon efter ett upplopp som skakat förorten där de bor. Deras vän Abdel ligger allvarligt skadad på intensiven, Huberts boxningslokal är utbrunnen och en polis har tappat sin tjänstepistol. Vinz har hittat vapnet och svär att hämnas Abdel om han dör, genom att skjuta en polis.
Medan vi faller spelades in i betongförorten Chanteloup-les-Vignes utanför Paris, där första halvan helt utspelar sig. Pojkarna driver runt, röker hasch, snattar och bråkar med polisen, som i sin tur vakar över platsen på ett sätt som ger intrycket av en militär ockupation. Med jämna mellanrum tickar en klocka på skärmen som förebådar att något hemskt ska hända.
Den del som utspelar sig i förorten är filmad med vidvinkelobjektiv och stundom från luften, vilket uppmuntrar publiken till att se sig omkring i området. I filmens kanske mest ikoniska scen ställer en discjockey ut en gigantisk högtalare i ett högt beläget fönster och spelar den franska rapgruppen NTM:s låt Knulla polisen mixad med Edith Piafs Jag ångrar ingenting. Medan ljudet flödar och invånarna tittar upp mot skyn flyger kameran över höghusen.
Den amerikanske regissören Spike Lee lär ha sagt att Medan vi faller är en kopia av hans egen Do the right thing från 1989. Anklagelsen är orättvis, men Lees förmåga att fånga New Yorks etniska mångfald och ge hiphopen en plats i sina filmer, var tveklöst en viktig inspirationskälla för Kassovitz.
Under den andra halvan av Medan vi faller beger sig trion till centrala Paris för att hämta pengar som knarklangaren Asterix är skyldig Said. När pojkarna kommer till centrum skyms bebyggelsen i stället från tittarna. Medan förorten är fylld av kärleksfulla men trångbodda familjer, består innerstan tvärtom av ensamma excentriker.
Hubert och Said grips för narkotikainnehav när de lämnar Asterix våning, medan Vinz kommer undan. Inne på en station torteras de gripna av två korrupta poliser samtidigt som en ung aspirant tvingas se på. Vinz slår följe med några äldre kriminella och deltar i en skjutning mot en dörrvakt på en nattklubb där de nekats inträde. Slumpen återförenar dock de tre när de alla missar sista pendeltåget hem. Tillsammans strövar killarna runt i Parisnatten. De ställer till med oreda på en konstvernissage och misslyckas med att stjäla en bil, innan de till slut hamnar i en öde galleria. På en storbildsskärm ser Vinz på nyheterna att Abdel är död. Trots vännernas protester börjar han insistera på att utkräva hämnd på polisen. Ödet vill dock annorlunda, och efter att gruppen överfallits av skinnskallar med basebollträn riktar nu Vinz polisens pistol mot en skräckslagen nazist, spelad av regissören själv, som trion fångat. Hubert väser ståndaktigt åt Vinz: ”Skjut nu då! Tryck av! Som du har tjatat hela jävla dagen!”
Kassovitz vann regipriset i Cannes 1995 och Medan vi faller tog honom, Taghmaoui och Cassel till Hollywood. Som regissör lyckades han emellertid aldrig upprepa succén med filmen, men som skådespelare i bland annat Amelie från Montmartre (2001) och tv-serien Falsk identitet (2015) har han haft senare framgångar.
I dagspressen och i akademiska tidskrifter, har de tre pojkarna genom åren ömsom lästs som symboliska representanter för Frankrikes etniska minoriteter, ömsom, såsom svarta, arabiska och vita, för hela landets etniska sammansättning. I en nation med ett uttalat färgblint medborgarskapsbegrepp har de också överlevt som referens i debatten om den franska nationella identiteten, då filmen skickligt visar hur deras synliga minoritetskap gör dem till misstänkliggjorda avvikare i landet som lovat dem frihet, jämlikhet och broderskap.
Medan Hubert och Said har förståtts som indirekta offer för den franska imperialismen, och därför värdiga omtanke, är attityden till Vinz en annan. Hans våldsamhet gör honom svår att sympatisera med och hans judiskhet gör honom i många skribenters ögon felplacerad i förorten. Därför har han påtagligt ofta beskrivits med begrepp som vit och privilegierad – maktkategorier som, tillämpade på judiska personer, lätt låter som rasism underifrån. Särskilt som det är svårt att se att Vinz, i de scener som åberopas eller mot bakgrund av hur berättelsen utvecklas, varken kommer lindrigare undan eller kan ta sig större friheter än de andra två.
Mina elever däremot gör nästan alltid den mer nutida biologiska tolkningen att Vinz har ADHD och därför har svårt att undvika att hamna i trubbel.
Utanförskap skildras även ur andra aspekter i filmen. Bland annat i scenen från vernissagen där killarnas låga kulturella, ekonomiska och sociala kapital gör dem till outsiders. Vi ser det i deras oförstående för konsten, i glupskheten med vilken de tömmer bordet med tilltugg och i oförmågan att kommunicera med de andra gästerna. Något som däremot saknas helt är islam. I dag skulle det vara svårt att göra en film om ett utsatt område någonstans i Västeuropa utan att beröra islam, både som en utanförskapsmarkör och ett politiskt uttryck. Men 1995 hade inte den islamiska väckelse som fick sitt globala genombrott med revolutionen i Iran 1979, fått fäste i de franska förorterna.
Ungdomsvåldet i Medan vi faller orsakade en hel del moralpanik i media när filmen kom och den anklagades bland annat för att ha inspirerat till våldsamheter i Parisförorten Noisy-la-Grand samma år. Vid premiären i Cannes vände poliserna som bevakade festivalen också ryggen åt regissören i protest mot vad de såg som ett fördömande av dem. Å andra sidan skickade president Jacques Chirac ett tackbrev till Kassovitz för att han visat en sida av Frankrike som ofta ignorerats, och premiärminister Alain Juppé beordrade sin regering att se filmen. I senare artiklar om Medan vi faller har också attityden till det våld som skildras varit mer förlåtande. Här ses ungdomarna närmast som ett slags urban guerilla som gör motstånd mot statsmakten. I brist på andra maktmedel och i en republik som är stolt över de revolutioner som grundlade den, blir ungdomarnas våld snarare moraliskt legitimt.
Med mobiltelefonernas genombrott har vi vant oss vid att se liveinspelningar av polisbrutalitet, men när filmen kom var det ovanligt. Den dokumentära stämningen i de scener där Hubert och Said ligger tryckta mot en polisbil utanför Asterix hus, för att sedan plågas på stationen, väckte således liknande känslor då, som när människor i dag ser polisvåld i sociala medier. Fast trots att Kassovitz stod på ungdomarnas sida räddes han inte att även visa polisens utsatthet, till exempel vid tumultet som uppstår när Abdels bror grips eller i scenen då den ensamme konstapeln som, på läkarnas inrådan, nekar trion att besöka Abdel på sjukhuset.
Tre decennier efter premiären är Medan vi faller alltjämt en del i samtalet om Västeuropas utsatta områden. ”Tyvärr är vi fortfarande relevanta”, sa Kassovitz till The New York Times i höstas.
När jag såg den hemma hos kompisen på Järvafältet på 90-talet, tänkte jag att det var tur att det inte var lika illa i våra förorter som i de franska. Konfrontationer mellan ungdomar och polisen av typen som visas i filmen var ännu ovanliga, och det skjutvapenvåld och de sprängningar vi nu vant oss vid förknippade man då med USA eller Sicilien.
I dag när jag visar Medan vi faller är det i stället alltid någon elev som påpekar att våldet här är mycket värre än i filmen. När den i oktober återuppstod som musikal på teatern Seine Musicale i Paris var det med en ny undertitel: ”Hittills har ingenting förändrats”. I alla fall inte till det bättre.
Medan vi faller får nypremiär på Filmstaden 20 maj och finns att strömma på Draken Film.
