Artikeln publicerades ursprungligen i FLM NR 69, december 2024.
För den yngre generationen, den som jag föreläser för på filmvetenskapens grundkurs i Lund, är Andre Braugher synonym med Captain Holt, den nitiske och humorlöse chefen över polisdistrikt 99 i Brooklyn nine-nine. För mig kommer han dock alltid att vara Frank Pembleton, mordutredare vid Baltimorepolisen i Homicide – life on the street (1993-1999) eller Uppdrag: mord som den kom att heta i Sverige. När Braugher gick bort tidigare i år uppmärksammades flera av hans skådespelarinsatser. Även om Homicide nämndes blev det tydligt att den tycks ha fallit i glömska hos den stora massan av tv-tittare. Kan det vara för att den mörka tonen och de gråa nyanserna, 30 år senare, framstår som före sin tid?
Homicide är en serie som följer Baltimorepolisens arbete i att lösa mordfall. Den är baserad på en bok av kriminalreportern David Simon, i vilken han beskriver sin upplevelse av att följa den riktiga Baltimorepolisen under ett år. Serien kan räknas som en andlig föregångare till den mer kända och hyllade serien The wire (2002 – 2008), som har flera gemensamma nämnare med Homicide, varav en är just skaparen David Simon. The wire beskrivs ofta i litterära termer, som en roman mer än en tv-serie, mycket tack vare sitt följetongsberättande och stora persongalleri, vilket faktiskt till viss del möjliggjordes av ett bråk mellan Simon och NBC över den mörka tonen i Homicide. Det ledde till att Simon i stället vände sig till HBO för att pitcha The wire och i viss mån tack vare det kunde frångå ett berättande anpassat för de andra kommersiella kanalernas integrerade reklampauser.
Det sammanhållna berättandet, med ett narrativ som sträcker sig över en hel säsong, likställs ofta med ett kvalitetsanspråk. Men trots att Homicide var kvar i det episodiska berättandet var serien på många sätt nyskapande: cinematiska dogmer som 180-gradersregeln och kontinuitetsklippning bröts flitigt. Tydligast och mest minnesvärt var just klipptekniken då det var den första tv-serien som använde återkommande jumpcuts i sina scener. Både för att hoppa framåt i handlingen, men även och kanske främst för att upprepa händelser och därmed ge dem större vikt.
Jämfört med andra polisserier från samma tid är vardagsrealismen och de sociopolitiska dimensionerna betydligt mer påtagliga närvarande i Homicide. Serien utforskar psykologin bakom mördarnas tillblivelse samtidigt som mordutredarna skildras genom sin vardag och de moraliskt tvivelaktiva beslut de tvingas fatta när situationen kräver det. Polisernas arbete utförs på ett kontor och är långt ifrån polisfilmsfloskler i form av intensiva skottväxlingar eller biljakter. I stället skildras mänskliga relationer, arbetsmarknadspolitik, maktmissbruk, och brottslighetens sociala konsekvenser.
Många av de viktigaste och mest centrala händelserna i Homicide sker i kontorets förhörsrum, som kollegialt bara går under beteckningen “The box”. Denna låda gör skäl för namnet, en rektangel med stolar, ett bord, en tvåvägsspegel, ett par handbojor och inte mycket mer. En tom duk för skådespelarna att arbeta med. Ett rum gjort för moraliska nyanser i grått. I The box försöker poliserna med olika medel, samt stor kännedom om människans förmåga att dölja sanningar, klämma fram bekännelser ur de misstänkta som sitter på andra sidan bordet. The box blev under seriens gång mer än en kuliss, i stället utvecklades rummet till en mytisk plats för rättvisa och bekännelser, men även hybris och tragedi för den som inte respekterade rummets kraft. Några av seriens mest minnesvärda och hyllade avsnitt utspelar sig till stor del i förhörsrummet. I avsnittet The documentary från säsong 5 görs en dokumentär om mordrotelns vardag där The box får sin egen sektion filmad ur den förhördes perspektiv. Här skildras rummet som en tegelklädd alternativ dimension där koncept som sant eller falskt får stå tillbaka för detektivernas uppfattning om rätt och fel.
Ingenstans skildras vikten av The box bättre än i Frank Pembletons utveckling. Frank är i början mästaren av The box. Han har fullständig kontroll och kan i rummet få fram bekännelser från vem som helst. Det bevisar han inte minst i en minnesvärd scen då han manipulerar en misstänkt till att erkänna ett brott som denne inte har begått, eftersom han har beordrats att göra det av sin närmaste chef Al Giardello. När det blir uppenbart att den förhörde är oskyldig river Giardello sönder bekännelsen i frustration. Den religiöst troende Frank utvecklas under seriens gång från att vara en tvivlande till, enligt sin egen beskrivning, fallen katolik. För honom blir dualiteten i det engelska ordet “confession” centralt för vad som händer i The box. Ordet “confession” kan betyda erkännande, men också bekännelse eller bikt, vilket man som katolik förväntas avlägga inför sin präst för att uppnå syndernas förlåtelse.
Den katarsis som kommer av att berätta sanningen, eller bekänna något som inte är sant som i fallet ovan, liknas i serien vid den själsro som kan komma av ett besök i kyrkans biktbås. Att få syndernas förlåtelse från den auktoritet som är närvarande, i det här fallet en polisdetektiv som antingen drivs av en övertygelse om biktarens skuld eller bara motivationen att nå en högre uppklarandegrad för sina mordfall, kan ge en tillfällig lättnad. Men precis som i kyrkan är skuld något relativt som kan hamna i skarven mellan den egna moralen och institutionens dogmer, oavsett om det är religiösa budord eller juridiska paragrafer. Du är alltid skyldig till något, även om det inte behöver vara ett brott mot lagen, och du längtar efter att få lätta din börda och erkänna din skuld. Frank Pembleton är katoliken från jesuitskolan med en becksvart syn på samhället, som brottas med konflikten mellan den religiösa tron och den mänskliga cynismen som sprider sig genom honom mer och mer för varje mordfall han måste lösa. Hans auktoritet i förhörsrummet ger honom därför en förmåga, att likt prästen i biktstolen kunna erbjuda katarsis till den person som är fast med honom i The box. Här kan han bestämma vem som förtjänar att få syndernas förlåtelse.
I fjärde säsongens sista avsnitt drabbas Frank av en stroke i just det rummet och han kan inte längre utföra de mirakel han en gång hade förmåga till. När han kommer tillbaka till kontoret i början av nästa säsong talar han sluddrigt, säger fel på ord som tidigare varit självklara och är begränsad i sina möjligheter att utföra mordutredningar. Han ger sig in i The box och reflekterar över den människa han var och den han är nu, där han fastnat på andra sidan tvåvägsspegeln. När han har återhämtat sig tillräckligt för att tillåtas förhöra misstänkta igen kan han inte göra det på samma sätt som tidigare. Han gör misstag och har tappat kontrollen över den plats han en gång bemästrade, i stället är det platsen som kontrollerar honom med mörker och fruktan. En del av honom lämnas kvar i The box och återvänder aldrig. Till slut lämnar Frank polisen för att börja undervisa på ett college drivet av jesuiter, vilket gör det möjligt för honom att finna lugnet i sig själv, få blodtrycket under kontroll, och hitta tillbaka till sin familj igen. Frank är till slut den enda karaktären som i början och slutet av serien lever med samma partner.
Frank och chefen Giardello är trots allt två av de mest moraliskt principfasta poliserna i serien. Andra kollegor gör sig skyldiga till korruption, misshandel, bevismanipulering, rasism, misogyni, homofobi och allmänt maktmissbruk, förutom förstås de mer kyrkliga synderna otrohet och fylleri, och ja, även mord. Det är inte heller moraliska principer som belönas i det politiska spelet kring befälsordningen, i stället befordras inkompetenta eller etiskt sett rent förkastliga poliser för att de har kliat rätt rygg eller bara har rätt hudfärg.
Baltimore beskrivs i serien av Frank som ”en brun stad”, tack vare sin stora afro-amerikanska befolkning, och skildringen av den tillsammans med seriens grånyanserade moraliska skala var och är en stor del av förklaringen till varför den sticker ut. Den tog konstnärliga risker som inte hade setts tidigare på tv vilket kan vara en av förklaringarna till att den mer färgglada och direkta NYPD blue blev en större framgång som ledde fram till skapandet av CSI-serierna vilka i sin tur dominerade genren kommersiellt under lång tid.
Det är hög tid att Homicide uppmärksammas mer. Inte enbart som föregångare till The wire, utan som en serie som står på egna ben och som visade vägen för vad tv-berättande kan vara, om det genomförs med nyskapande skicklighet och en tro på nyanserade och komplicerade karaktärer på båda sidor av tvåvägsspegeln. Peacock har börjat streama serien igen i USA. Vi kan bara hoppas och kräva att en streamingsajt tillgänglig i Sverige följer exemplet och tillgängliggör Homicide – life on the street för en ny generation tv-tittare.
