Artikeln publicerades ursprungligen i FLM Nr. 70, vår 2025. 

Kelly Reichardt är en mästare på att skildra tillstånd. I tider när filmmanus allt oftare utformas som vore de dramaturgiska hinderbanor, erbjuder hennes filmer en välbehövlig andningspaus. De är oftast skrivna tillsammans med Jon Raymond. Manusduons rollfigurer utsätts inte nödvändigtvis för prövningar – även om det händer – och vi förväntar oss inte att de ska ha utvecklats när filmen är slut. I stället borrar duon ner sig i ett tillstånd, en plats eller en sinnesstämning. Verksamma i en amerikansk indietradition med rötter som går tillbaka till åtminstone John Cassavetes, drivs deras filmer mer av nyfikenhet än av behovet att berätta en historia. 

Reichardt är också en av den amerikanska nordvästkustens främsta uttolkare. Via hennes filmer färdas åskådaren genom Oregons topografier – skogarna i Old joy (2006) och First cow (2019), det sterila prärielandskapet i Meek’s cutoff (2010), Portlands stillsamma sommargator i Showing up (2022). Det finns ofta något rotlöst över Reichardts människor och djur, likt kvinnan och hunden på väg mot Alaska i Wendy and Lucy (2008). Men oavsett om rollfigurerna är vandrare på väg mot varma källor, pionjärer som korsar vildmarken, eller konstnärer som förbereder sina blygsamma utställningar, innebär en film av Reichardt alltid en serie möten med högst levande gestalter.

I Showing up – som får svensk premiär i och med vårens retrospektiv på Cinemateket – tvingas den motvilliga skulptören Lizzy ta hand om en skadad duva. Men trots all latent symbolik som situationen erbjuder känns den mer ömsint än krystad. Det finns helt enkelt en saklighet i Reichardts filmer som motverkar både sentimentalitet och cynism. En kvalitet som också syns i filmens djupt minnesvärda skådespelarprestationer. Aldrig har Michelle Williams framstått som fullt så mänsklig som när hon med trubbig envishet gnäller på sin hyresvärd, en mer framgångsrik konstnär spelad av Hong Chau. 

Därtill är Showing up en ovanlig konstnärsskildring. Inte bara för att den är realistisk i sitt porträtt av en vardag där brödjobb och trasiga varmvattenberedare ständigt ställer sig i vägen för kreativiteten. Utan också för att den visar hur konsten kan vara meningsskapande trots att framgångarna uteblir. Om den medelmåttiga folksångarens misslyckanden i bröderna Coens Inside Llewyn Davis (2013) skildrades med isande klarsynthet, finns det hos Reichardt en tydlig värme i porträttet av en kämpande konstnär i det fördolda. Som inte skapar för framgång eller för evigheten, utan helt enkelt för att det känns meningsfullt här och nu.

Showing up

Regi: Kelly Reichardt

Land: USA

Längd: 1 h 48 min