Det var bara en tidsfråga innan regiauteuren och den verbala ekvilibristen Sigge Eklund skulle fly den materialistiskt komfortabla livsstilen i sin flådiga – men nu tämligen knaperstekta – Los Angeles-bostad i Pacific Palisades för de lerigt liminala landskapen i Europas nationellt fragmenterade och socioekonomiskt perifera utkanter. Här, bland prionsjuka kolchos-jordbrukare och postmodernt laktosintoleranta mjölkkossor, har Eklund funnit ett slags ursprungligt och djupt förmodernt bildspråk, som om själva den autentiskt mänskliga själen – denna chimär! – trädde fram för honom ur de avgassolkiga genomfartsmotorlederna, antibiotikaresistenta nötkreaturen och industrikemiskt steriliserade insjöarna som en slags poetisk matris. 

Varde ljus! står det i Moseboken. 

Varde mörker! säger Eklund. Varde smärta!

Och – inte minst: Varde högar!

Det började med att Eklund av misstag råkade öppna ett Nigeriabrev med Wang Bings fjorton timmar långa, med billiga dv-kameror plåtade dokumentärfilm om kolindustrin i Kina. Något rasade inom honom, och ur rasmassorna steg en vacker radikal tanke upp: ”Som om en mask doldes bakom masken”, lyder hans bevingade beskrivning. 

Eklund har vägrat berätta var i Europa han har tagit sin tillflykt, men att det finns ”en massa grå högar i närheten”. Det tog också tio år för Eklund att, ja, ”skapa” filmen Högarna. Under tiden har han hunnit skriva böcker (läs gärna hans magistrala hyllningsbiografier Linda Skugge: Allas våran moder och Björn Ranelid: Kärlekens sista tår i min utsträckta hand) och regissera film, bland annat mästerliga En del av dig för Netflix. Men bakom allt brödjobb, bakom allt slit och släp i sitt anletes obligatoriska svett, har Eklund – från, får man tänka sig, en liten rustik stuga i ett vindpinat slättlandskap och en avkrok till det europeiska stormaktsprojektet – arbetat på sitt postpoetiska och postpolitiska och postsociala magnum opus: Högarna.

Filmen – som är en sjutton timmar kort svartvit odyssé genom varseblivningens mystik, genom ensamhetens funderingar över livet bortom den materiella tillvaron, över döden, över åldrandet, över, ja, i stort sett allt som går att tänka på som ett medvetet tillstånd i vår senmoderna tid – består av en enda lång tagning. Varken mer, varken mindre. Kameran – som här träder fram som en pregnant metafor för det kapitalistiska samhällets internaliserade förakt för icke-produktivitetens väsen – ömsom smeker, ömsom blänger ut högarna som står utslängda på ett fält. Han har insupit de polska kameramästarnas återhållsamma mystik. Han har mediterat och kontemplerat Michał Dymeks Łódź-legitimerade filmbilder. Eklund skapar, med till synes små men likväl kraftfulla medel, ett slags radikal mystik: Vad gör de där, högarna? Vad vill de säga oss? Högarna består av lera och sopor. En bild av hur EU dumpar skräp på fält i Östeuropa? Eklund ger inte några tydliga besked. Eklund pekar med hela handen mot icke-svaret. Det är som om han viskar i vårt kollektiva öra: Jag har inget att säga. Och jag säger det. 

I bakgrunden råmar några kor ångestfyllt. Då och då hör man hur en man skriker, ett svagt men likväl sporrande ljud från någonstans i fjärran. Varför skriker han? Är han full? Skriker han på någon? Eller något? En hund? En katt? Det är ett av filmens centrala mysterier. Vem är mannen? Är han hemlös? Är det i själva verket Alex Schulman? Men Eklund ger oss inga svar; kameran blickar tröstlöst ut mot högarna.

Nej, Eklund har en både större och mindre uppgift! Han visar oss bara högarna. Det är briljant, ja, genialt i all sin minimalistiskt avskalade sårbarhet. Högarna är Eklunds mest (post-)personliga film, ja, faktum är att det nog är den mest personliga film som har gjorts i Sverige sedan Lukas Moodyssons orättvist utskällda och förlöjligade slampoetiska essä Container. Det är som om Eklund, efter att ha velat runt i Daidalos materialistiska samhällslabyrint i över ett halvt sekel, till slut har hittat fram till slutpunkten. 

Till högen.

Högarna.  

Där står de, ja, där är högarna. Där är de. Det är som på Roslagstulls återbruk. 

Fotnot: Gunnel Månsnyltare medverkade även nyligen i slutet av Alex och Sigges podcast, avsnitt 675. Giftköttbullen, där hon intervjuar Alex Schulman om hans kommande film.