Artikeln publicerades ursprungligen i FLM Nr.67
Sällan har jag känt en sådan påträngande frånvaro av en diskussion om vad dokumentär teater egentligen innebär som under denna långsamma och kyliga vår. I april hade Sanna Lenkens gripande och elegant gestaltade serie Smärtpunkten premiär på SVT. Serien berättar om dramat runt Lars Noréns uppsättning 7:3 1999 i vilken grovt kriminella med nynazistiska åsikter fick spela sig själva på scen. Smärtpunkten fick kultursidorna att återvända till frågan om vad det innebär när publiken klappar i händerna efter en sådan föreställning. Är det åsikterna eller gestaltningen av dem som man applåderar? David Dencik som spelar Norén i serien sa i Dagens Nyheter att vad som helst ska kunna uttalas från en scen men vem som helst ska kanske inte uttala det. Hade det inte varit intressant om SVT i sitt program Eftersnack tagit in Marcus Lindeen, en samtida skapare som rör sig mellan teater och dokumentärfilm för att fördjupa samtalet? Det är tanken som slår mig när jag läser Lindeens arbetsdagbok Iscensatta samtal, i elegant utgivning från förlaget Point of View Books. Boken rymmer hans anteckningar från arbetet med filmen Flotten (2018) och pjäsen Det osynliga äventyret som gästspelade under Göteborgs filmfestival tidigare i år. Det är både rolig och intellektuell läsning där nyfiket utforskande varvas med personliga reflektioner och självanklagelser. “Jag borde få ur mig saker fortare. Vill vara explosiv, aktiv och sprudlande. Vill vara ständigt i telefon och skriva frenetiskt. Fan, jag får inte bara acceptera att jag är så långsam.”
En av de första filmartiklar jag skrev var en festivalrapport från Nordisk Panorama 2018 där jag bland annat hade sett Flotten, senare Guldbaggenominerad för bästa film. Filmen berättar om antropologen Santiago Genovés misslyckade experiment 1973 då han samlade en grupp människor som skulle segla över Atlanten på en flotte. Målet var att studera människans drivkrafter till våld och konflikter. Men inga bråk uppstod och när Genovés försökte skapa drama blev han istället utesluten ur gruppen. I filmen rekonstruerar Lindeen tillsammans med flottens besättning vad det var som utspelade sig under de där veckorna till havs. Rubriken på min artikel var “Fiktionen tar plats i dokumentärfilmen”. Jag uppskattade filmen men ställde mig även kritisk till den och skrev bland annat: “Under ett rörande samtal mot slutet av filmen sträcker sig Maria ut och klappar en av de andra kvinnorna på kinden. I ett Q&A på festivalen berättade Lindeen att scenen var hopklippt, Maria hade sträckt ut sin hand vid ett annat tillfälle, under ett helt annat samtal. […]Frågan det väcker är, finns det en risk att vi också hämtar vår förståelse för känslor och uttryck från fiktionsfilmen värld genom att söka fram vissa bilder som liknar den?”
Under läsningen får jag anledning att omvärdera dessa tankar, jag hade rätt i att Lindeen verkligen hämtar inspiration från fiktionen men också fel i min åsikt att det begränsar förståelsen av verkligheten. Lindeen beskriver hur han i sitt försök att bygga Genovés narrativa båge i filmen låter sig inspireras av The hero with a thousand faces (1949) av Joseph Campbell. Den amerikanska litteraturprofessorns studier i mytologiska narrativ och troper har även gett näring åt många klassiska Hollywoodmotiv så som “hjältens resa.”
Genom att reflektera över givna troper lyckas Lindeen skärskåda etableringen av nya mönster. Som homosexuell och konstnär befinner sig Lindeen på många sätta på andra sidan spektrumet från den macho och megalomane vetenskapsmannen Genovés men finner istället, när han står på inspelningen och irriteras över att hans medverkande inte beter sig så som han vill, att Genovés tvärtom är en person han kan identifiera sig med. Det är inte särskilt smickrande men vidgar för nya perspektiv.
Identitet är Lindeens återkommande tema. I pjäsen Det osynliga äventyret möts en konstnär som inspirerats av den surrealistiska, könsöverskridande fotografen Claude Cahoun, en man som gjort två ansiktstransplantationer och en hjärnforskare som tvingat börja om sitt liv på nytt efter en omfattande stroke. De sitter på en scen och samtalar om sin egen självuppfattning i en form av dokumentär teater där skådespelarna uttalar repliker skrivna utifrån intervjuer med verkliga personer. Lindeen skriver: “Hur ska man gestalta intervjuer och research utan att det bara blir att folk sitter på stolar och pratar ut mot publiken eller håller någon slags föreläsning och visar upp saker?” Lindeen bearbetar intervjuerna och lägger till egna repliker. Hänsynslöst mot ursprungsmaterian? Tvärtom framstår de fiktiva tilläggens gestaltning snarare som en form av sanningsdestillat. Genom att gå in som konstnär och ta ansvar för sin egen tolkning kan världens fragmenterade uttryck börja bli begripliga. Marcus Lindeens processdagbok kommer kanske inte bli lika berömd som Lars Noréns dagböcker men är verkligen en liten pärla för den som vill sätta sig in i resonemang om teaterns och filmens möjligheter. En typ av konstnärsdagbok som det gärna får produceras mer av i Sverige eftersom samtal om hur vi tar emot verk blir så mycket mer berikande när vi kan få ta till oss av en diskussion om hur de kom till.
