Artikeln publicerades ursprungligen i FLM NR 69, december 2024.
Intet är som väntans tider… Snart kommer Robert Eggers nyinspelning av Nosferatu, FW Murnaus icke auktoriserade filmatisering av Bram Stokers Dracula för över hundra år sedan. Medan jag tålmodigt väntar går jag till Nationalmuseum för att se den nya utställningen om Romantiken. Där vandrar jag belåtet omkring och återknyter bekantskapen med gamla vänner som alla påminner mig om Nosferatu. Jag ser de vilda landskapen som liknar dem som den godmodige mäklaren Hutter färdas igenom för att komma till den mystiske slottsherren i Transsylvanien. Jag skymtar Nosferatus slottsruin på en ödslig kulle och hans fingrar, förklädda till grenar eller trädrötter, som klöser efter den intet ont anande Hutters kappa. Jag ser skräcken som lyser i Ellens ansikte speglad i porträttet av mamman som håller i sitt lilla barn…
Murnaus Nosferatu – eine Symphonie des Grauens från 1922 är fullpackad med romantiskt vrakgods. ”Murnau’s reputation is as German cinema’s most exquisite Romantic poet”, skriver Thomas Elsaesser i en essä med titeln Six degrees of Nosferatu i ett nummer av Sight & Sound från 2012. Elsaesser berättar om filmen som kom till strax efter första världskrigets slut, i en tid som var fylld av skräck: en nation som stapplade ut ur skyttegravarna med deformerade kroppar och ett narrativ om en kniv i ryggen, ackompanjerat av samhällets politisk-ekonomiska kollaps och spanska sjukan. Elsaesser berättar även om Murnaus homosexualitet och namnbyte, från Plumpe till Murnau, och hans intresse för dubbelnaturer som Faust och Dracula. Murnau am Staffelsee var för övrigt en köping i norra Tyskland som konstnärskollektivet Der Blaue Reiter gärna besökte, där även konstnären och ockultisten Albin Grau ingick innan han medverkade i Murnaus produktion som scenograf, kostymör och producent.
Jag minns inte när jag själv såg Murnaus Nosferatu för första gången. Men jag skrev en högst bristfällig uppsats i filmvetenskap om den på 1980-talet. Jag fick låna en VHS som någon av filmlärarna fått från Tjeckoslovakien, tror jag. Denna version av filmen hemsökte mig sedan i åratal. Men inget av det Elsaesser fick fram lyckades jag lyfta i min uppsats. Istället gick jag vilse i någon sorts exposé över expressionismen, djupt influerad av Siegfried Kracauers och Lotte Eisners underbara böcker om Weimarepokens filmer.
Jag hade så klart sett Werner Herzogs remake, Nosferatu – nattens vampyr från 1979. I den filmen, gjord i färg och med ett annorlunda slut, fångades jag mindre av Klaus Kinskis vampyr men desto mer av den sagolika Isabelle Adjani i rollen som Nosferatus kärleksobjekt. Men Herzogs film gjorde mig uppmärksam på hur Murnaus film hade gett upphov till ett outsläckligt begär efter att ständigt återkomma till den gamla vampyren. Under de hundra år som gått sedan premiären i Berlin i mars 1922 har många filmare, konstnärer, författare och kompositörer skapat nya verk under påverkan av Murnaus vampyr. År 2000 kom den campigt kusliga filmen The shadow of the vampire i regi av E. Elias Merhige med John Malkovich som Murnau och Willem Dafoe som Nosferatu. Filmen handlade om inspelningen av Nosferatu och bidrog till den fantasieggande mytbildningen kring skådespelaren Max Schreck som spelade Nosferatu. Det lär aldrig ha funnits någon skådespelare vid namn Max Schreck så vad Murnau fångade på film var alltså en verklig vampyr.
Den myten sprack tyvärr år 2009 med ankomsten av en biografi om skådespelaren Max Schreck av Stefan Eickhoff. Det konstiga är att det därefter har gjorts flera remakes av Nosferatu, trots att en del av magin försvinner när vi vet vem som befinner sig bakom masken. För det som från början drabbade mig på djupet i Murnaus film var just dess dokumentära kvalitéer: inspelningen på plats i Karpaternas vildmark, Nosferatus slott som på riktigt heter Orava och ligger i norra Slovakien, de gamla saltmagasinen i Lübeck där vampyren flyttar in och som finns än idag, och en skådespelare med ett namn som betyder skräck…
Robert Eggers har, liksom jag, ett livslångt förhållande till Murnaus vampyrfilm. Han har hittills gjort tre långfilmer, The witch (2015), The lighthouse (2019) och The Northman (2022) som alla är variationer på det stora, underbara och vildvuxna romantiska kulturarvet som fortsätter att trollbinda så många av oss. Eggers har även gjort en rad kortfilmer, och en av dem, Hansel and Gretel, från 2007, kan ses som en förstudie till hans kommande version av Nosferatu. Hansel and Gretel är en svartvit stumfilm med konstgjord repa i bildens högra hörn och kusligt gnisslande musik av en ensemble som heter The First Person. Två unga översminkade barn springer omkring i en skog dränkt i solljus och hittar fram till häxans vackra lilla pepparkakshus där ”the angles were all wrong”, för att låna en formulering från författaren HP Lovecraft. Men barnen är nyfikna och orädda, även när den snälla damen i randiga strumpor som bjuder dem på kakor visar sig vara en ohygglig häxa. Efter en vecka i häxans våld lyckas Greta putta häxan in i ugnen och Hansel använder häxans tredje öga för att hitta hem. Barnen är som sagt inte rädda, de beskrivs som ”naughty” i de vackert utformade mellantexterna och frågan är om de inte är lika läskiga som häxan – de delar ju hennes glupska aptit på sötsaker. Jag har svårt att glömma det bländande ljuset och barnens förvridna leenden och ser likheterna med Murnaus vampyrfilm: hur oskuld prövas i mötet med det okända och det som vi kan se med våra egna ögon. Hur vi stoppar i oss godis, bilder och filmer för att döva en hunger som aldrig låter sig tillfredsställas.
Så väntar jag på den nya filmatiseringen om vampyren som har tröttnat på att bo i sitt ödsliga slott i Transsylvanien. Hutter ger sig ut på den långa resan, men hans hustru Ellen får stanna hemma; hon kan bara resa i sin fantasi och i sina mardrömmar. Där väntar hon, precis som vampyren, på att få sin hunger stillad. När vi nått till andra sidan av bron kommer demonerna oss till mötes.
Fotnot: Eggers Nosferatu får biopremiär 3 januari 2025. Se kortfilmen Hansel and Gretel samt Murnaus Nosferatu på Youtube. På SF Anytime finns Nosferatu – Nattens vampyr. En remake som dock inte verkar få svensk biopremiär: Nosferatu – a symphony of horror (2023) av David Lee Fisher med Doug Jones i huvudrollen, skådespelaren som gömmer sig bakom maskerna i Pans labyrint och The shape of water.
