Artikeln publicerades ursprungligen i FLM NR 69, december 2024.
Clowner får en inte alltid att skratta. Det lärde jag mig efter att ha genomlidit Todd Phillips Joker: Folie à deux. Förvisso drabbade samma insikt mig redan efter att ha sett dess föregångare Joker från 2019 vars protagonist Arthur Fleck, en misfit par exellance, gjorde vissa filmkritiker oroade att incel-rörelsen nu fått ett ansikte. För mig som dras med en infantil men obotlig rädsla för clowner, inger blotta tanken på att Messias för incels skulle förkroppsligas av en clown känslan av total katastrof.
En annan clown man inte skojar bort är Helmut Doork, spelad och tillika regisserad av Jerry Lewis, i The day the clown cried – filmen som aldrig gjordes klart men som från och med i år finns att beskåda på USA:s nationalbibliotek.
År 1972 spelade den amerikanska komikern Lewis in en film om en tysk cirkusartist vid namn Helmut Doork som en blöt kväll klampar rejält i klaveret genom att förolämpa självaste Hitler framför Gestapo. Han straffas genom att skickas till ett koncentrationsläger. I lägret får clownen i uppdrag att underhålla judiska barn på deras väg mot gaskamrarna. Själva inspelningen av filmen blev en riktig cirkus och efter strul med filmrättigheter och ett alltmer sviktande självförtroende kring filmens idé bestämde sig Lewis att filmen aldrig skulle visas, inte ens efter hans död. Sedan dess har dock sju minuter av filmen dykt upp online och 2015 ändrade sig Lewis och donerade en version till nationalbiblioteket med villkoret att ingen skulle få träffa Helmut Doork förrän just i år.
Bara en handfull personer har fått ta del av filmmaterialet och jag är tyvärr inte en av dem. Men jag hoppas innerligt, trots clownskräck, på att snart få se dokumentären From darkness to light av Michael Lurie och Eric Friedler som hade premiär på årets filmfestival i Venedig. Filmen tar en nämligen med in bakom inspelningen av Jerry Lewis misslyckade projekt och innehåller aldrig tidigare visat material från den förlorade filmen.
Visst skulle det kunna uppfattas som smaklöst att använda en clown – en universell symbol för humor – i en berättelse om Förintelsen. Men filmen om Helmut Doork är såklart tänkt som en satir. Han är narcissist och självupptagen och delar därför en hel del likheter med allas vår clownprins – ej att förväxla med en viss politiker – Arthur Fleck. På så sätt kan det tänkas att Jerry Lewis clown snarare, i likhet med Todd Phillips dito, låter denna filur ge uttryck för bottenlöst mörker.
Likt en gubbe i lådan dyker nämligen den skräckinjagande clownen upp genom filmhistorien. De första exemplen som poppar upp i mitt huvud är Stephen Kings It, Terrifier-trilogin eller den psykotiska cirkusen i Alejandro Jodorowskys Santa sangre. Men clownen figurerar även flitigt utanför filmduken: Popartisten Chappell Roan bar nyligen en full face clown-sminkning under sitt Tiny Desk-framträdande. Skådespelerskan Julia Fox dök så sent som i slutet av förra året upp på röda mattan i clown-inspirerade kläder och smink. För att inte nämna subkulturen juggalos, fans till hiphop-duon Insane clown posse, som varje år sedan 1999 samlas på en av världens största undergroundfestivaler, The gathering of the juggalos. För den som har ett akut behov av KBT mot clownfobi eller vill djupdyka i Juggalos värld, finns kortdokumentären American juggalo att strömma på Youtube. I den möter vi devota fans till Insane clown posse vilka även de kan beskrivas som ett gäng misfits par exellance och som hittar en gemenskap i en rätt nihilistisk syn på livet.
Egentligen är det nog inte så konstigt att både Roan och Fox dykt upp som just clowner. Båda två har profilerat sig som välbevandrade i queera rum och clownens campiga estetik bär en del likheter med drag queenens. Samtidigt var Roans kommentar till sin utstyrsel att “they called people like me clowns, bitch, I’ll show you a clown.” Kanske vittnar hennes kommentar om att clownens förmåga att skrämmas kommer från rädslan för den som självmant har valt att placera sig i samhällets periferi. För i clownen finns det både ett löfte om anonymitet och gemenskap, att bli betraktad utan att kännas igen. Det är clownens dubbla natur. Att med stolthet bära masken av att inte tillhöra blir därför till en närmast övertydlig symbol för alla underdogs där ute att anamma. Kanske är det just det som gjort den lämpad att samla ansiktslösa rörelser som juggalos samtidigt som den har potential att håna den tysta massan som lät Förintelsen pågå. Kanske är det just när allt känns som mest absurt som clownen är det enda rimliga – och det är läskigt.
