– Forgive me father for I have sinned. It has been three days since my last confession.
– Three days? How many sins could you have committed in three days? Come back when you have more time, please.
Jag är beredd att hålla med Zorro (Antonio Banderas i The mask of Zorro, 1998) som på grund av att han gömt sig i ett biktbås tvingas att agera präst. Hur spännande kan en genomsnittlig bikt egentligen vara? Jag vågar gissa att de flesta bikter är rätt händelselösa och inte alls som på film. För det mesta är det väl bara lite missunnsamhet, lättja och försummelse av familj och kyrkliga plikter.
Tur för Zorro att det visar sig att det är den sexiga Elena (Catherine Zeta-Jones) som slunkit in i biktbåset och intet ont anandes bekänner att hon har orena tankar om en anonym bandit i svart mask. Tur också för filmmediet att biktstolen finns. Denna sinnrika konstruktion som möjliggör anonyma bekännelser, förväxlingar och farsartad kurragömma. Praktiskt nog brukar den i filmens värld dessutom stå i en ödslig kyrka där prästen sitter alldeles ensam och bara väntar på att någon ska dyka upp.
I mer moderna kyrkor är det inte ens säkert att det finns en biktstol. Sedan Andra Vatikankonciliet hölls mellan 1962 och 1965, då flera praktiker inom katolska kyrkan moderniserades, har också formen för bikten luckrats upp. Ofta kan du sitta tillsammans med prästen i samma rum. Inga mörka bås, inga skynken, inga galler, bara du, din präst och dina gamla synder. Kanske en liten kö med andra biktande som väntar på sin tur.
I Gudfadern del III (1990) sker bikten just ansikte mot ansikte, ute i det fria. Michael Corleone (Al Pacino) har sökt upp biskopen (Donald Donnelly) som erbjuder möjligheten till botgöring. “What’s the point of confessing if I don’t repent?”, frågar Corleone. “I hear you are a practical man. What have you got to lose?”, kontrar biskopen. Inte så mycket, strängt taget, för en präst får inte yppa något som sagts under bikten, inte ens om det får negativa konsekvenser för prästen själv. Den stora gangstern kan alltså säga vad han vill och behöver inte ens mörda biskopen efteråt. När han väl öppnar upp sig till kyrkklockans slag – “I betrayed my wife. I betrayed myself. I killed men.” – så slutar inte orden att komma tills den sista bördan faller: “I killed my father’s son. I killed my mother’s son.” Lite väl melodramatiskt men ändå en pangbikt.
Förutom att biskopens absolution kanske kommer lite väl snabbt. Ångrar Corleone sig verkligen? Förutsättningen för absolutionen är att du verkligen vill bättra dig. Det är en form av själslig KBT som hjälper den troende att hålla sig i linje med kyrkans värderiktning. Men som tur är för underhållningsvärlden så bryr sig inte alla filmer om själslig frälsning och katolsk korrekthet, utan mer om – just det – biktstolen.
För tänk dig att du är en uttråkad präst i den tredje The exorcist-filmen som sitter och väntar i biktstolen. När du skjuter upp skärmen som skiljer dig från personen som just satt sig för bikt så hör du en röst, obestämbar och plågad, som väser fram: “I cut her throat and watched her bleed. She bled a great deal. It’s a problem I’m working on, Father. All this bleeding.” När du sedan vänder blicken mot gallret och ingen syns där bakom, bara ett stort svart mörker, då kan du ge dig fan på att du kommer vara nästa person som kommer blöda som ett slaktat djur.
Att komiker ser potential i bikten är kanske ännu mindre konstigt. Som när Jerry Seinfeld söker upp en präst för att beklaga sig över att hans tandläkare konverterat från katolicismen till judendomen – for the jokes! – och inte fattar att man ska knäböja på den lilla kudden i biktstolen utan i stället sätter sig ner och blir kort som ett barn. Det är i alla fall lite roligt. Om man gillar Seinfeld. Vilket inte är en synd, om än kanske lite på gränsen.
Den mest uppmärksammade biktscenen på senare år måste annars vara Just kneel!-scenen mellan den alltid vilsna Fleabag (Phoebe Waller-Bridge) och hennes förälskelse Hot Priest (Andrew Scott). När han, lite full, ber henne att bikta sig är det lika mycket för sin skull som för hennes egen: “It will make you feel better. And I want to know.” Efter att ha erkänt allt det vanliga, sex, lögner, onani, blasfemi, lite våld, erkänner hon sin innersta önskan: Att någon, men inte kyrkan, ska berätta för henne hur hon ska leva sitt liv, “because so far I think I’ve been getting it wrong.”
Hot Priest ber henne falla på knä – “Kneel! Just kneel!” –, går över till hennes sida av biktstolen och kysser henne. Handlar det om upphetsande dominanslekar och förbjuden kärlek? Eller utnyttjar Hot Priest sin ställning och Fleabags känslomässiga utsatthet? Frågan har delat tittarna men kanske kan man ana att katolicismen blivit spännande, kanske sexig, igen.
Nittio- och det tidiga tvåtusentalets stora avslöjanden om sexuella övergrepp inom katolska kyrkan, som gav upphov till filmer som Spotlight (2015) ligger inte längre top of mind, särskilt inte hos en yngre publik. För inte så länge sedan myste Anthony Hopkins och Jonathan Price runt i Vatikanträdgårdarna i The two popes (2019) och nu kommer dessutom thrillern Konklaven (2024) med Ralph Fiennes i huvudrollen som kardinal. Trailern lovar vackra Vatikaninteriörer, män, massor av män, och Isabella Rossellini som nunna. Om biktstolen dyker upp i en biroll är än så länge oklart.
På svenska kultursidor har det skrivits om en ny, katolsk kulturelit bestående av konvertiter. Och och i så fall var den finns vet jag inte. Min egen erfarenhet av bikten slutade i samband med konfirmationen som, och det är väl också en synd, jag gick till med en rätt vacklande tro. Kanske är det därför den enda representationen av katoliker på film jag har känt igen mig i har varit serien Derry girls. Vardagsliv, nittiotal, arbetarklass och alldeles vanliga tjejers, alldeles vanliga tonårsproblem. Inte en enda biktscen.
Texten publicerades ursprungligen i FLM Nr.69
