”Men Jeanne, du erkände ju för alla att djävulen förlett dig.”
Biskop Cauchons ansikte är vänligt resonerande, milt, nästan faderligt. Han skakar uppgivet på huvudet mot två av de andra prästerna i flickans karga cell. De ser oroligt tillbaka på honom och rannsakar hans minspel, som vill de ännu inte ge upp hoppet om att få flickan på bättre tankar.
Under rättsprocessen har dessa kyrkans och maktens män med alla till buds stående medel – hån, hot, lirkande och list – försökt få den nittonåriga Jeanne d’Arc att ta avstånd från sitt kätterska beteende och underkasta sig engelsmännens verklighetsbeskrivning. Om hon bara slutar envisas med att klä sig i hädiska manskläder, om hon bara erkänner det orimliga i påståendet att ärkeängeln Mikael skulle ha visat sig för henne – lilla henne personligen – ja, då kan de låta henne få nattvarden, precis som hon önskar. De kan samtidigt motarbeta föreställningen om att Frankrike, i kampen mot angriparmakten, skulle ha Gud på sin sida. Dessutom skulle de slippa bränna den här flickan på bål.
Till slut har de lyckats få henne att skriva på ett sådant erkännande. Men gripen av ånger har hon nu kallat tillbaka männen till sin cell.
”Tror du fortfarande att du är sänd av Gud?”, frågar Cauchon bedrövat.
Hon nickar, vänder i ännu en närbild sitt ansikte mot taket, som om hon verkligen kunde se något övernaturligt blicka ner på henne där uppifrån, sänker sedan ögonen igen, resignerat.
En av prästerna gråter öppet. Jeanne skakar på huvudet.
”Jag erkände bara att jag fruktade elden.”
Med det bekännandet signerar Jeanne d’Arc sin dödsdom i Carl Dreyers ikoniska stumfilm En kvinnas martyrium från 1928. I skådespelaren Maria Falconettis gestalt låter hon sig motståndslöst ledas ut och bindas vid pålen. Allt hon ber sin gud om innan lågorna tänds, är att inte behöva plågas för länge.
När scenen spelades in var det snart fem hundra år efter att den verkliga Jeanne brändes för kätteri 1431, och bara nio år efter att påve Benedikt XV upphöjt henne till helgon. Ytterligare ett sekel senare är det fortfarande omöjligt att inte gripas på djupet av filmens skildring. Genom att låta nästan hela skeendet skildras i närbilder, förpassar Dreyer såväl tid som rum till någon annanstans, långt bortom filmrutans ram. Kvar blir ansiktena, som nakna projektionsytor för allt det som utspelar sig under ytan. Hela rättegången görs till en tidlös kamp mellan viljor.
Bekänn! kräver prästerskapet som omringar flickan från alla håll. Men i själva verket vill de inte ha hennes bekännelse. De vill att hon ska ljuga. Underkasta dig vår makt och rädda dig själv! Det är vad de egentligen bönfaller henne om. Hennes sanna bekännelse – den till sin tro – varken kan eller vill de hantera. Inför den står de alla, trots sina fina titlar och befogenheter, helt maktlösa. Själva fönstergallret i hennes cell har antagit formen av ett kors; just det som skulle tysta henne har oväntat gjort henne starkare.
Som en helt sekulär person på 2000-talet har även jag svårt att hantera Jeannes envishet. Medan känslorna drar förbi över filmens närbilder, likt ständigt skiftande moln, finner jag mig sympatisera lika mycket med männen som med den anklagade. Men lilla vän, vill jag utbrista, ömsom uppbragt, ömsom bönfallande. Erkänn att de gudomliga visioner du pratar om bara är barnsliga fantasier, önsketänkande i bästa fall, i värsta fall symptom på en allvarlig cyklisk psykos (eller ”besatthet” som man väl snarare skulle ha kallat det på 1400-talet). Spela med i gubbarnas lilla charad. Tvinga dem inte att bränna dig levande för något som inte existerar!
Samtidigt väcks misstanken att indignationen jag känner delvis handlar om att filmen får mig att rannsaka mina egna principer. Medan Jeannes gestalt förkolnar i lågorna, och det folkliga upploppet runt bålet samtidigt sätter igång, måste jag olustigt fråga mig om det egentligen finns något som jag, när det kommer till kritan, hellre skulle välja döden för än tvingas till att bekänna. Kanske hänger svaret på om livet – i den mån det gick att rädda med lite ögontjäneri – fortfarande var möjligt att uthärda efteråt. Skulle jag exempelvis kunna leva med mig själv, och i den värld mina ord varit med om att skapa, om jag bekänt mig till villkoren för en förtryckande regim? Skulle jag reflexmässigt böja mig för hoten, acceptera grymheterna och all möjlig förnedring, för chansen att överleva bara ännu en dag? Eller skulle jag ta risken att protestera, av tapperhet, i hopp om att skapa en förändring, eller bara för att jag – likt filmens Jeanne d’Arc – till slut inte kände att jag hade något mer än min övertygelse kvar att förlora?
I filmen ser jag henne ännu en gång, utmattad men omutlig, kalla på sina bödlar.
Jag hyser inga illusioner om mitt eget mod.
Fotnot: ”Carl Gruyère”- Under inspelningen av En kvinnas martyrium borrade Dreyer så många hål i marken, i syfte att kunna placera kameran i en lägre vinkel och filma sina huvudpersoner underifrån, att de franska filmarbetarna gav honom smeknamnet efter en fransk ost.
Artikeln publicerades ursprungligen i FLM NR 69, december 2024.
