Regi: Adam Elliot

Land: Australien

Speltid: 1 tim 35 min

Biopremiär: 28 februari

 

Meningen med livet är 42, i alla fall om man ska lita på Douglas Adams klassiska sci-fi-roman Liftarens guide till galaxen (1979). Där är andemeningen att vi människor inte kan klura ut svaret eftersom vi inte förstår den ställda frågan. Adam Elliots senaste animerade film Memoir of a snail (2024) handlar kanske mindre om frågan eller svaret, men desto mer om livet i all sin enkelhet. 

Berättelsen tar sin början på en simpel träbänk där kvinnan Grace Pudel återberättar ett livsöde kantat av elände och olyckor. Redan som en liten flicka skildes hon från sin tvillingbror och bästa vän. För att hantera den dystra tillvaron söker hon tröst i böcker och i synnerhet sin passion för sniglar. Under den turbulenta uppväxten utvecklar hon med tiden en oväntad vänskap med den kufiska äldre damen Pinky som hjälper Grace till självinsikt och kraft att krypa ur sitt eget imaginära snigelskal. Precis som i Elliots första långfilm Mary & Max (2009) så introduceras återigen en känslosam tillgivenhet som korsar generationsgränserna. Vänskapsbandet som målas upp mellan Grace och Pinky påminner en hel del om Theodore Melfis lite mer excentriska uppväxtskildring i  St.Vincent (2014) och Andrew Ahns bitterljuva Driveways (2019). 

Det är lätt att känna igen sig redan i det inledande montaget, då regissören återanvänder sin igenkännbara stil på animationen som han slog igenom med i Oscarsvinnande kortfilmen Harvie Krumpet (2003). Elliot använder sig på nytt av en begränsad färgpalett som är noga utvald. Varje bildruta består av en melankolisk blandning av brunt, beige, orange, grått och svart. En aspekt som gör både Memoir of a snail och Mary & Max så njutbara är just den grafiska profilen. Dysterheten blommar ut på ett helt originellt sätt som ingen annan kan mäta sig med. Det säregna konstnärliga uttrycket bildar tillsammans med det vemodiga temat en perfekt symmetri som när mjölk rörs ihop med O’boy.

Manuset är även denna gången skrivet på ett sätt som effektivt varierar mellan humor och mörker. Mixen mellan komik och allvar kan till synes framstå som enkel att lära sig men är svår att bemästra. I flera fall blir det ofta over the top eller helt blasé. Drar man det ena eller det andra för långt åt något håll så kan det också bli problematiskt, precis som Hanya Yanagiharas prisade roman Ett litet liv (2015) anklagades för att vara misärporr. Men Elliot visar återigen hur han bemästrar detta avgörande moment med största respekt och träffsäkerhet. Scenen där Grace berättar om pappans vitsord är ett exempel på det välskrivna manuset: ”Dad used to say that childhood was like being drunk. Everyone remembers what you did, except you.” På den relativt korta speltiden lyckas denna svårmodiga lervärld fånga alla livets olika spektrum där ämnen som depression, kroppsideal, identiteten, kärlek och hopp förenas i en känslomässig explosiv kompott. Du kanske älskar filmen, du kanske hatar den, men tro mig, du kommer se annorlunda på din tillvaro.

Det bör nämnas att animeringsmetoden bakom stop-motion är både tidskrävande och dyr. På Canons svenska hemsida kan man läsa följande om tekniken: ”Om din sekvens till exempel spelas upp med 25 b/s (bilder per sekund) behöver du ta 25 stillbilder för varje sekund i filmen.” Alltså, tjugofem bilder för en sekunds film! För Elliot tog det hela åtta år att färdigställa denna lilla vemodiga och samtidigt livsbejakande berättelse. Stop-motion-regissörer är beundransvärda på det sättet, då det uppenbart krävs en passion för sin konst, ett hästjobb utan dess like och ett oändligt tålamod. Animerade historier som Memoir of a snail lyckas bryta barriären till den så tröttsamma frasen: ”Kollar du på tecknade filmer? Men det är ju barnfilmer?” Självklart finns det filmer som i första hand riktar sig mot en yngre publik, trots det så är Ivo Carpinos hisnande stop-motion film Flåklypa grand prix från 1975 än idag den största norska filmsuccén genom tiderna. Bra filmer hjälper oss förstå livet, det riktiga livet, vare sig det illustreras i lera eller genom verkliga personer. 

Ge gärna alla mina sparpengar till Adam Elliot så att han kan fortsätta skapa sina alster. Jag struntar blankt i om jag blir barskrapad. Att få leva i en tid där man får se hans mästerverk är som att hitta meningen med livet och det visar sig inte vara 42. 

Se även: Charlie Kaufmans animerade stop-motion film Anomalisa (2015) om författaren till självhjälpsböcker som plötsligt får genomgå en egen kris.