Åtta år har gått sedan hennes senaste spelfilm, men nu är Andrea Arnold äntligen tillbaka. Det nya tillskottet i filmografin är Bird, vilken på många sätt känns bekant: vuxna som agerar barnsligt och barn som agerar vuxet, ett skumpande kameraarbete och symbolbärande djur. Men så finns där en oväntad ingrediens. Den råa realismen sällskapas av magiska element som tar Arnolds filmskapande i en ny riktning. 

Likt Fish tank (2009) och American honey (2016) möter vi en nykomling i huvudrollen. Nykiya Adams gör en rörande debut som den tolvåriga Bailey. Hon är nyfiken men tystlåten och bevakar ständigt sin omgivning. När hon inte spionerar på människor bakom hörn plockar hon upp mobilen och filmar såväl fjärilar som mammans hotfulla pojkvän Skate. Alla ögonblick som fångas i Baileys mobil projiceras på sovrumsväggen och hjälper henne att bearbeta en kaotisk och överväldigande tillvaro. 

Nyss nämnda kaos är Baileys puerila pappa Bug (Barry Keoghan) delvis ansvarig för. Bug är upptagen med att ta igen de förlorade åren från tiden som tonårsförälder och agerar snarare som en storebror än en fadersfigur. Även hennes halvbror Hunter (Jason Buda), som är medlem i ett hämndlystet gäng, skakar om Baileys liv. Trion har ockuperat och gjort sig hemmastadda i ett rivningshus i Gravesend – men tre ska snart bli fem. Bug har friat till sin flickvän och Bailey är måttligt road över att få en extramamma och ytterligare ett halvsyskon. Därtill är hon förvirrad över hur Bug har råd att finansiera ett bröllop när de lever så pass spartanskt – och svaret är en drogpadda, vars hallucinogena slem Bug insisterar på kommer att dra in storkovan. När “the bride to be” kräver att Bailey ska bära en lila-glittrig–leopardbyxdress på bröllopet rinner bägaren över. I affekt flyr hon lägenheten och spenderar natten på en äng. 

Natt blir till morgon och när Bailey gör sig redo att återvända hem uppenbarar sig en kuf på ängen: Bird (Franz Rogowski). Instinktivt plockar Bailey upp mobilen och börjar filma den potentiellt hotfulla främlingen. Men i filmen fångas inga hemskheter – i stället lyckas Bailey bevara stunden då hon stöter på en skyddsängel? Ett väsen som kan röra sig mellan olika världar? Det blir upp till var och en att uttyda vem eller vad Bird är, men en sak är säker: han är karaktären genom vilken Arnold utforskar ny mark. 

Som många innan mig noterat är Arnolds filmer en fysisk upplevelse och Bird är inget undantag. Trots att jag varken växt upp i social utsatthet eller besökt Gravesend framkallar Bird en brännande nostalgi. När kameran tar rygg på den springande Bailey så slänger den sig våldsamt från sida till sida och plötsligt är jag sju år igen, illamående under en åktur i kaffekoppen på Liseberg. Den ömma relationen mellan Bailey och Bird väcker en erinran om att som barn sitta i en trygg famna när åskan ilsket mullrar utanför fönstret. Svärtan i Bailey och hennes syskons liv påminner om den bitande smärtan när alsolsprit möter skrapsår. Filmens soundtrack öppnar också upp dörrar till det förflutna. Burials knastriga vinyl och lugnande vindspel känns som sommarlovets första dag och Fontaines D.C. kastar mig tillbaka till att vara en missförstådd tonåring som cyklar i motvind.

Trots att Bird till största delen fått ros finns det de som hytter med nävarna och menar att berättandet är rörigt och att den magiska realismen mot slutet känns malplacerad. Visst, filmen är stundtals spretig, men den berättas trots allt ur en tolvårings perspektiv – vilket i sin tur banar väg för dess sagolika avslut. När Bird vecklar ut sina vingar räddar han inte bara Bailey från Skates skoningslösa våld, han räddar också Arnold från att göra en repris på sig själv. 

Frågan som nu vilar i luften är huruvida Bird kommer att bli en parentes i Arnolds filmografi, eller om vi ska vänja oss vid hoppfullhet framför ångest.

Bird har biopremiär 28 mars. 

Se även: Bröderna Dardennes coming-of-age klassiker Rosetta (1999) som lämnar dig vimmelkantig och med ett krampande hjärta.