I veckan fick jag ett mail av skolans teknikavdelning. Det har gått ett år sedan examen och därför skall min skolmail nu raderas. Jag är på väg hem från en veckas inspelning av en dokumentärfilm jag just har fått utvecklingsstöd till. Det är både en ny situation men också samma cirklar gång på gång. Planera för det som kan hända, för det som inte kan hända och det som eventuellt kommer att hända.
Jag tillåter mig att tänka fritt medan flygplatsens anonymitet sveper in över mig. Hur det var och vem jag var sommaren för fem år sedan, saker jag minns och saker som har gått förlorade. Det kändes som en naturlig progression för mig men också ett stort och okänt val att börja studera på filmskolan i Köpenhamn. Jag bodde i Umeå och hade bara besökt Köpenhamn några enstaka gånger. Fattade noll danska men som för många andra svenskar var det utbildningens fyra år som lockade mig. Men också en skola med en vision, tydlig struktur och en historia att fascineras av. Alla de bästa svenska filmerna kom från den skolan, så något måste den väl kunna?
Jag var försenad första skoldagen och hade alldeles för mycket kläder på mig. Rektorn höll ett välkomsttal och jag satte mig bredvid de andra två svenskarna jag kände ytligt sedan tidigare. Efter talet skulle hela skolan göra en välkomstrunda. Då jag inte hade fått min namnskylt skapade detta en lätt förvirring kring vem jag var. När jag hälsade på rektorn sa hon kort och koncist: ”Jag hoppas inte du flyttar hem efter denna dyra utbildning Danmark har gett dig.” Svårt att veta hur detta påverkade mig annat än att jag kommer ihåg det. Redan andra dagen får vi den första filmuppgiften: att göra ett porträtt av varandra. Veckan efter introduceras Morgen Rukovs manusbegrepp ”Den naturliga historian” och veckan efter det får vi se Thomas Vinterbergs Festen – utan subtitles.
I denna autofiktiva tankeström ser jag tillbaka på detta och tänker att det låter ganska nice – men känslan var total förvirring. Förvirring över språket, att vara på en ny plats och att ha lämnat det jag kände till sedan tidigare. Men också en förvirring över själva skolan, varför de äldre eleverna kändes så missnöjda och en förvirring över att vi hade mer och mer teoretisk undervisning. Varför fick vi inte göra film på en filmskola?
Läraren som hade tagit in oss och lagt ner otroligt mycket tid på de svåra intagningsproven cirkulerade nu bara i periferin. Vi hade olika former av semi-film-teoretisk undervisning som höll mycket låg nivå och lärarna undervisade i deras egna icke så akademiska tagningar på akademiska tematiker såsom kreativ ledelse, kulturellt entreprenörskap och estetik. Det kändes som att jag var tillbaka på gymnasiet. Men kanske ska bara vara såhär i början av en utbildning?
Vår studieordning visade sig vara nyligen antagen och det enda vi fick veta var att skolan hade ”förändrats” och att ens programspecifika utbildning (i mitt fall producent-linjen) inte skulle få lika mycket tid. Att det innebar att sitta och få obegriplig undervisning i en filmstudio, istället för att lära sig använda en filmstudio kändes märkligt.
Från mina tidigare studier i statsvetenskap kände jag till begreppet New Public Management och det kändes som att vi upplevde det i praktiken. Jag kommer ihåg att jag cyklade ut till Köpenhamns universitet och köpte använd kurslitteratur från olika studenter i filmvetenskap. Det kändes tydligt att vi fick läsa om film, men inte göra film.
Det hela kändes off och hela skolans administration var jätteledsen utan att vi fick veta varför.
Första terminen fortlöper och jag är ute med en av klipp-eleverna för att vi tillsammans ska göra en övning i vår kurs BLM 1 – Billed, Lyd og Montage. Så här långt på utbildningen känns det som om ordet producent blivit nämnt en gång. Trots att det hade gått två månader sedan utbildningsstart var allting fortfarande konstigt och jag var jättetrött av att lära mig ett nytt språk, bo i en ny stad och inte förstå vad det var för skola som jag hade flyttat till för att studera på. Den här eftermiddagen får vi ett mail med ett allvarligt meddelande från rektorn om att en lärare har blivit sparkad. En av eleverna kallade då in till krismöte i skolan biograf.
Eller sparkad och sparkad, termen som användes var bortvisad. Det var ledaren för dokumentärutbildningen, en mystisk karaktär som mest bara funnits i periferin så här långt, en skepnad av en klassisk magisterlärare som kommer tidigt och går sent från sitt kontor. En som också röker med eleverna i rökrutan. Dokumentaristerna på skolan var förtvivlade. På krismötet bestämdes det snabbt att ett nytt möte skulle organiseras några timmar senare i filmstudion. Vi behövde förstå vad som hade hänt.
I februari, terminen innan jag började på filmskolan, hade en informell begravning arrangerats för den gamla filmskolan, ett initiativ taget av några avgångselever och viktiga röster i den danska filmbranschen. Många av dessa tidigare studenter kom nu till skolan och någons förälder hade köpt 100 pizzor till krismötet. Här berättade tidigare elever om sitt arbete med att bibehålla skolans sex-packs-modell och inte gå över till det system som vi nu hade.
De berättade om sina upplevelser av att ha en tydlig magisterlärare och vissa vittnade om samtal om ”den nya” skolan och hur den var i konflikt med den vision som den bortvisade läraren hade haft. Nu blev det en diskussion om hur man kunde förnya skolan, men samtidigt bevara dess legacy av att vara en plats för banbrytande undervisning och skapa tid till fördjupning. Det var ett samtal om skolan skulle gå i akademisk riktning eller fortsätta vara så praktisk som den hade varit tidigare. Mötet var långt och jag kommer inte ihåg hur det började talas om en skolblockad men vi bestämde att om 75 % av alla elever var överens om att blockera skolan med start från och med nästa morgon – då skulle vi göra det. Vi röstade – och som jag minns det var det cirka 85 % enighet om att skolan skulle blockeras för administration, rektor och alla lärare morgonen därpå.
Sagt och gjort – kl. 08.00 dagen efter skickade vi ut ett pressmeddelande och stod utanför skolans entré i gula västar för att avvisa alla lärare, rektoratet och administrationen. Samma dag arrangerades en presskonferens om varför vi hade blockerat skolan och det kändes som att nästan hela danska filmbranschen kom och stöttade oss elever. Vi hade fått ett mail av några lärare som deltog som observatörer, men de tilläts inte delta i några av diskussionerna som skedde. Jag minns det som att de var imponerade över hur välformulerade och organiserade vi hade blivit på mindre än 24 timmar. Det var fredag och vi gjorde ett schema för vilka som skulle vakta skolan över helgen.
Det hela gick snabbt – det var tydligt att många hade tidigare erfarenheter av organisering. Vi hade utsett två talespersoner som skulle ta hand om alla kommentarer till media och de fick coachning av pressfolk från filmbranschen. Den ena filmskaparen efter den andra erbjöd undervisning och helt plötsligt hade vi fyllt ut ett schema fram till nyår om det skulle vara behov för det. Vi höll stormöten varje dag och slutade använda vår skol-email i rädsla för att rektoratet kunde läsa det vi kommunicerade. Branschen visade sig vara på vår sida och var eniga om att film skulle studeras genom den kroppsliga erfarenheten av att vara ute i produktion och att det inte går att läsa sig till den erfarenheten. Man kunde också märka att några lärare stöttade oss, trots att det gick emot deras professionella roll att vara neutrala i detta skeende. Några lärare ringde sina elever för att fråga hur de hade det. En kväll såg vi Harry Potter och Fenixorden och det kändes som att vi var en del av motståndsrörelsen mot Dolores Umbridge. Skolan var kall, för de hade stängt av värmen för att vi inte skulle uppehålla oss där.
Vi hade gjort något som kunde upplevas radikalt, men alla var stolta och glada och eniga kring den förändring vi var på väg att skapa. Efter ungefär en vecka avgick rektorn. Ett produktionsbolag skickade 50 flaskor champagne och vi firade. Tisdagen nästa vecka fick vi möta den nya konstituerande rektorn som tillfälligt avbröt sin pensionering och reste från Fyn in till Köpenhamn för att hjälpa oss att komma igång med undervisningen igen.
Jag blev inbjuden till ett branschforum på GIFF den vintern och skulle förklara vad som hade hänt och varför vi ockuperade skolan. Längst fram i publiken satt den tidigare rektorn och jag tyckte det var svårt att formulera mig om annat än att film är ett hantverk som skall läras genom fysisk erfarenhet och att få skapa det i tillitsfulla rum – något jag fortfarande tror på. Vi lyckades ta tillbaka skolan och det var nog det bästa som hade kunnat hända för vår utbildning.
Artikeln publicerades ursprungligen i FLM Nr. 68. Höst 2024.
