Svenska Filminstitutet ändrar sina kriterier för filmstöd, uppger Dagens Nyheter. För att få stöd bör filmen vara på svenska. Även kontexten som den utspelar sig i bör vara svensk.

– Vi vill genom förändringen av kriterierna säkra upp att man i framtiden ska kunna se och göra svensk film i Sverige, inte försvenska den film som görs, säger Filminstitutets VD Anna Croneman.

Vidare säger Charlotta Denward, chef för produktionsstöd på Filminstitutet i P1:”Vi kan liksom inte fortsätta att bekosta filmer som utspelar sig någon annanstans och som inte har någonting alls med oss att göra.” Denward frågar sig senare i programmet: “Vem ska berätta om oss?”. 

Både Croneman och Denward poängterar dock att det finns ett ökat intresse för att skildra ämnen och teman som befinner sig utanför Sveriges gränser. Denward slår fast att man tappar kontakten med svensk publik när man gör filmer som inte har med svenska förhållanden att göra. 

Förändringen i riktlinjerna kommer kanske inte vara så stor mot hur det redan ser ut. I dagsläget görs det inte så många filmer som helt och hållet utspelar sig utomlands, på språk andra än svenska. Jag kan dock ändå inte låta bli att fundera kring utspelet. För mig, och det kan mycket väl vara så att jag övertolkar, andas den här frågan ideologi snarare än en besparingsåtgärd. Det verkligt breda, det vill säga skildringar av människors liv på andra platser, utifrån en mängd heterogena perspektiv, ska ge vika för det man antar angår ”oss” och det är detta ”oss” jag har svårt att riktigt greppa. Vilka är vi i detta fall och vad säger de förmodade urvalen om synen på ”oss” och ”de andra”? 

Har de ändrade riktlinjerna eventuellt med den stundande filmutredningen att göra? Är det här ett av de stegen som ska göras för att Tidöfiera den svenska filmpolitiken? Är det här ett sätt att blidka politiken som gärna vill rama in den svenska filmen i ett slags fast förankrad bild av vad svenskhet är och hur den ter sig? Jag kan inte riktigt tolka vad som menas med den svenska kontexten. Och det kan nog inte många andra heller göra, för i utspelet sägs det att det som kan anses vara en svensk kontext kommer ”Filminstitutets konsulenter att ta ställning till i varje enskilt projekt”. Så inte nog med att konsulenter kommer fortsatt vara överhopade av arbete med att läsa, granska, samtala om framtida filmprojekt; de kommer också behöva gå en kurs i svenska kontexter, om svenskhet och inte minst om kommersiellt gångbar svenskhet? Skämt åsido, vagheten i, enligt mig, ideologiskt framlagda förslag kan komma att leda till uppenbara svårigheter. För man kan inte komma ifrån att definitioner av svenskhet kan te sig olika beroende på vem det är som formulerar dem. För en uniformerad svenskhet finns tack och lov inte. Än.

Utifrån DN-texten och P1-inslaget verkar vi också ha en rådande diskrepans, mellan filmskapare och en förmodad svensk publik som tilltalas utifrån ett singulärt perspektiv. Samtidigt som intresse för internationella teman verkar öka bland regissörer och producenter, finns det alltså farhågor att man genom att skildra världen tappar kontakten med sin jordnära publik som är intresserad av ”svenska kontexter”. Dessa filmeliter alltså, alltid så ointresserade av verklighetens folk. 

De senaste åren har vi haft stora internationella succéer med just filmer som utspelat sig någon annanstans, på språk andra än svenska. Ruben Östlund, Ninja Thyberg, Tarek Saleh, Levan Akin är bara några namn på filmskapare som berättat om universella frågor utifrån andra kontexter än den svenska. Jag har mycket svårt att se att deras framtida filmer kommer påverkas av riktlinjerna. Vad kan vi då vänta oss? Förmodligen att vi kommer få en situation där vi ett år har Ruben+1, ett annat år Tarek+1 och så vidare. Hur mycket utrymme lämnar det för nya regissörer som nu, utifrån den givna ramen med högst två filmer per år ska konkurrera med de som redan är välkända, att berätta något viktigt om sin samtid? Vad händer med unga röster, ungas erfarenheter och tankar om den globala situationen vi alla befinner oss i? 

Jag tror att man sätter saker mot varandra i en falsk dikotomi. Det ena utesluter knappast det andra. Görs det en film om förhållanden förlagd till Egypten, blir det per automatik mindre av ”det svenska” kvar? Eller är det svenska också en del av det globala? Och vad säger detta om synen på den svenska publiken? Den här sortens signalpolitik säger till mig att världen inte är intressant för genomsnittssvensken. Och det kanske är så, det får tiden utvisa. 

En annan aspekt som inte tagits upp handlar om dokumentärfilm. Även om de nya riktlinjerna bara berör spelfilmer vill jag ändå peka på att det finns filmare i världen som har svårt att skildra situationer i sina egna hemländer. Det kan handla om Ryssland, Belarus, Kina, Iran, Palestina. Krigets Ukraina. Svenska filmröster har varit enormt viktiga i dessa sammanhang och har visat solidaritet med människor som lever i totalitära samhällen, som befinner sig i krig och under ockupation. Jag hoppas att solidaritet, ansvarstagande och omtanke förblir ledord för både den svenska dokumentär- och spelfilmen framöver. För mig utgör just dessa ämnesval och perspektiv den svenska kontexten, oavsett var berättelserna är förlagda.