Regi: Magnus von Horn
Land: Danmark, Polen, Sverige, Frankrike, Belgien
Speltid: 2 tim 3 min
Biopremiär: 21 februari
När jag var liten var jag rädd för mörkret. Jag var rädd för att inte kunna tyda vad som gömde sig i dunklet. Nu när jag blivit äldre har jag lärt mig att omfamna mörkret som någonting spännande och vackert. Tragedin som framträder i Magnus von Horns Oscarsnominerade drama Flickan med nålen griper därför tag i mig.
Berättelsen tar sin början i Köpenhamn 1919. Här får man följa den unga sömmerskan Karoline – övertygande spelat av Vic Carmen Sonne, som kämpar med att få dagen att gå ihop. Nålen brister, gång på gång. Men det visar sig att lyckan skall komma, en ny chans till ett anständigt liv. Men Karoline inser snabbt att livet är oberäkneligt och att drömmar knappast slår in. I all sin hast blir hon både arbetslös och gravid. Hopplösheten tränger sig på och hon är minst sagt kantstött när den omhändertagande kvinnan Dagmar – kraftfullt gestaltat av Trine Dyrholm, kommer till räddning. Dagmar driver en underjordisk adoptionsbyrå och långsamt växer en stark koppling fram mellan kvinnorna. För att döva smärtan av sina handlingar missbrukar de eter och vardagen blir en psykotisk skuggvärld. Mitt i allt elände börjar Karoline tvivla på den hjälpsamma kvinnan, är hon inte ovanligt framgångsrik med att hitta välbärgade adoptivföräldrar? Hennes värld kommer att splittras när hon snubblar över den chockerande sanningen bakom Dagmars arbete.
Mötet med Dagmar tar filmen i en annan riktning och det är här som det hela stegrar mot det oundvikliga crescendot. Den oväntade vänskapen mellan de två kvinnorna påminner om Monster (2003), Patty Jenkins biografiska skildring av seriemördaren Aileen Wuornos där en oskyldig kvinna också ovetandes hamnar i ett inferno. Samspelet mellan Vic Carmen Sonne och Trine Dyrholm är en av många höjdpunkter, filmen når en ny nivå när deras inre demoner inleder ett nervigt kammarspel. Fram till mötet mellan Karoline och Dagmar sker en uppbyggnad som är nödvändig, men ska jag vara petig är den första akten något utdragen. Här hade manuset kunnat ägna sig mer åt de hemskheter som utspelar sig i stadens dunkla vrår och dragit ner på fokuset att så ingående skilda huvudkaraktären.
Jag nämnde tidigare hur mörkret kan vara någonting vackert. Under den långa speltiden ryms endast små korn av hopp och glädje. I stället är det misär, sorg och grymhet som gång på gång trycks upp i ansiktet. Lidandet nästlar sig in i varje bildruta och det borde vara frånstötande. Men det är vackert, förbannat vackert. En av anledningarna stavas: svartvitt. Mina tankar går till Michael Hanekes kusliga drama Det vita bandet (2009) och Alexander Paynes tragikomiska film Nebraska (2013) där de relativt enkla historierna verkligen får ett helt nytt liv i och med användningen av det svartvita fotot. I Van Horns senaste film är det konstnärliga valet A och O för hur jag påverkas av berättelsen, som utvecklas på ett sätt jag på förhand inte trodde var möjligt. Atmosfären är mystisk och spartansk, en känsla som bär fram det suggestiva undertonerna. Varje liten detalj bär på en betydelse och den smutsiga vardagen får helt plötsligt en vemodig tilldragande inramning. Flera gånger tänker jag att scenerna hade kunnat ramas in som små konstverk i sig själva. Sällan eller kanske aldrig, har det brutala gestaltats så vackert.
