Regi: Rithy Panh
Medverkande: Irène Jacob, Grégoire Colin, Cyril Gueï, Bunhok Lim
Filmen visas den 13 februari på biografen Zita i Stockholm under Franska Filmfestivalen.
”Den sortens film som jag gillar att göra är både fiktion och dokumentär.”
Den kambodjanska regissören Rithy Panh är känd för sina tidigare dokumentärer som Bophana: A Cambodian tragedy (1996), S-21: The Khmer Rouge killing machine (2003); The Missing Picture (2013). Hans senaste film, Meeting with Pol Pot, är en fri filmisk tolkning av den amerikanska reportern Elizabeth Beckers bok When the war was over, och utforskar frågor kring information, journalistik och propaganda. Här samlas såväl professionella skådespelare som amatörer på den kambodjanska landsbygden där uppskattningsvis 2 miljoner människor dödades i folkmordet 1975-79.
År 1978 bjuds tre franska journalister in till den då kallade Demokratiska Kampuchea för att dokumentera det nya, revolutionära samhället men inser snart att de hamnat i en strikt kontrollerad miljö som endast visar upp Röda Khmerernas och regimens narrativ. Det var ”en propagandaturné till 100%”, som Elizabeth Becker uttryckt det.
Panh, som själv är en överlevare från tragedin, berättar med en form som förnyas för varje enskilt verk, men som samtidigt bär hans tydliga signatur: en konstnärlig stil som blandar arkivbilder, fiktion och lerminiatyrer. Detta filmspråk möjliggör för ett unikt sätt att skapa historisk film, som tar nödvändigheten av etisk, historisk representation i beaktande, särskilt genom fiktion: Panh hänvisar ofta till filmer som Schindler’s list, Spielbergs film om Förintelsen, i vilken gaskamrarna skildras med skådespelare och studiorekonstruktion. Pang förkastar inte helt den sortens representation men han har medvetet valt ett annat förhållningssätt, till stor del på grund av sin egen erfarenhet.
I filmen ser vi till exempel hur journalisten Paul Thomas (Cyril Gueï) lyckas undslippa vakternas vaksamhet och ger sig in i djungeln för att dokumentera riktiga arbetsläger. Han bevittnar ett utsvultet barns plågor och drar fram sin kamera för att fotografera scenen, men motbilden som möter tittaren utgörs inte av en barnskådespelare, utan består av en autentisk arkivvideo från de dödliga arbetslägren som inrättades under Pol Pots regim. ”Man måste vara försiktig med bilder. Jag är rädd för att vara exhibitionist”, sade Panh i en intervju med TV5 Monde efter filmens premiär under Cannes filmfestival 2024.

Arkivbilder är inte bara ett konstnärligt val för att undvika onödig dramatisering, de medför också egen information. Pauls obevekliga ansträngning att fotografera verkligheten står i ständig konflikt med de officiella bilderna: enorma, smickrande porträtt av Pol Pot och andra propagandabilder som målas i regimens verkstäder. På samma sätt slutar kollegan Lise Delbo (Irène Jacob) aldrig att undersöka och ställa frågor, bara för att mötas av färdigkonstruerade svar, föreläsningar och regisserade vittnesmål.
Utöver arkivmaterial, gestaltas några av dessa traumatiserande scener genom lerminiatyrer och figurer, en stilgrepp som Panh använde redan i sin självbiografiska dokumentär The missing picture. ”För filmare som mig som har genomlevt sådana tragedier, är det till exempel mycket svårt att regissera en dödsscen”, sade Panh i samma intervju med TV5 Monde.

Med sin unika kombination av audiovisuella former i Meeting with Pol Pot har Panh ännu en gång bidragit till Kambodjas kollektiva minne. Teknikerna kan variera, från att använda rekonstruktioner i S-21: The Khmer Rouge killing machine (2003) i vilken tidigare fångvaktare återskapar sina dagliga rutiner i det tidigare tortyr- och avrättningscentret S-21; till hans poetiska arbete med lerfigurer och familjefotografier i hans självbiografiska trilogi bestående av The missing picture, 2013; Exile, 2016 och Graves without a name, 2018. Panhs filmer söker ständigt efter ”formen som passar bäst,” enligt honom själv. Hans verk efterfrågar möjligheten att representera det som inte kan representeras: trauma, sorg, försvinnanden, ideologi och folkmord.
Förutom att få oss att reflektera över den filmiska konstens roll i bevarandet av ett kollektivt minne så lyfter Rithy Panh med Meeting with Pol Pot också fram frågor som rör information och fakta, journalistikt arbete, och huruvida det kan användas av eller mot totalitära ideologier och regimer. En viktig fråga som Rithy Panh och Elizabeth Becker lyfte fram i sina intervjuer under filmens pressturné att de båda fruktar är läskigt aktuell.