Under min sista kväll på Göteborgs filmfestival går jag runt på en fest och berättar för alla som orkar höra på om den starkaste filmscen jag har sett på länge. Några timmar tidigare har jag sett Maciej J. Drygas dokumentär Trains som sammanställer arkivfilmer från tågresor i Europa från slutet av 1800-talet och fram till mitten av 1900-talet och några år därefter.
I scenen som jag inte kan släppa, så välkomnas hemvändande soldater från andra världskriget på en tågstation. Fruar, föräldrar och barn kramar om sina män, fäder och söner. Det är uppsluppet, det är trångt, människor rör sig huller om buller. Det är ett ögonblick man sett i tusen spelfilmer förut. Men mitt i vimlet stannar kameran upp för att vila med blicken på en äldre man i hatt och stor mustasch. Mannen tittar upp på vad man får anta är hans son. Men istället för att krama om sonen så bara lutar han sig in med huvudet mot hans bröst medan ansiktet förvrids av både glädjefylld och sorgsen sinnesrörelse. Aldrig har krigets fasor känts så påtagliga som i ögonblicket då minnet av dem synliggörs i ansiktet hos en far som får vila mot sin hemvändande sons axel.
Den polske regissören Drygas inledde visningen av Trains, som visades i sektionen Voyage under Göteborgs filmfestival, med att förklara att detta inte är en dokumentär om tåg. Han har rätt för detta är egentligen en film om filmens historia. Tåget uppfanns 1804 så när vi ser de första bilderna av finklädda resenärer i filmens inledande sekvenser från slutet av seklet är det inte på grund av denna uppfinning vi möter dem vid detta ögonblick utan snarare på grund av den rörliga bildens uppkomst på 1890-talet.
Filmen vann huvudpriset på dokumentärfilmfestivalen IDFA 2024. Med sitt enkla och konceptuella utförande sticker den ut i dagens dokumentärklimat. Mellan hybridexperiment och självreflekterande metaprojekt är det slående hur man kan knockas av arkivmaterialens förmåga att presentera sådant vi kanske trodde vi hade en uppfattning om men nu får se på ett nytt sätt. Formmässigt är det så självsäkert att det nästan känns skrytigt men det håller, det är vackert.
Mer än att vara en berättelse om tågen så är detta en berättelse om bilden av tågen och allt det som deras teknologiska framfart har länkat samman: från människor och platser till vapen och bomber. Filmen är ordlös, bilderna kombineras med en vacker musikalisk ljudmatta som är precis så subtil att den aldrig blir övertydlig och samtidigt så närvarande att man hela tiden undrar vilken ton som döljer sig bakom nästa krök. Då och då förstärks detta med ljudeffekter som ger liv åt matbrickorna, serveringsdryckerna och barnskratten i tågvagnarna.
Det är en film som litar på publiken. När man ser soldater vinka glatt mot kameran så vet man vad som rör sig mellan Frankrike och England och Tyskland vid tiden då kvinnor bar kortare kjolar än i slutet av 1800-talet och samtidigt längre än på 1950-talet. Efter visningen förklarar Drygas i samtal med moderatorn Sanjin Pejković att han ville upphäva bildernas ursprungliga syfte, bryta ner och omforma deras propaganda. Här finns ingen textruta som vill motsäga eller kontextualisera sekvensernas militäriska innehåll. Men att se britter tillverka bomber på löpande band och följa hur de lastas på godståg säger såklart något annat idag, mot vetskapen om de tyska familjer gick under i brandstormarna som bland annat författaren W.G Sebald skrivit om. Om bilderna bryts ned eller omformas är det endast för att vi idag ser på dem från en annan vinkel än de ursprungligen producerades för. På samma sätt ser vi annorlunda på de vardagligt leende generaler som bär nazisternas örn på uniformen: de vilar, äter och njuter av en stunds stillhet inne i sin kupé, fångade i tiden av en kompis som filmat dem med sin Super 8-kamera.
Titeln låter antyda att filmen skulle skildra tåg som alla tåg, över hela världen. Det gör den inte. Visst hade bilder av indiska tåg som var en del av det brittiska kolonialväldets förgrening också haft ett syfte i detta sammanhang. Nu får man istället se den som en sammanställning av ett fragment. En del av historien från en resandes perspektiv, ett tillfälligt landskap av igår som flimrar förbi genom fönstret.
Var ska då en sådan film sluta? Som varje tågresa börjar, på en station, framför en tavla med avgångar. Var bär det av? Vi som ser filmen idag kan delvis veta, samtidigt som man påminns om att man själv alltid ser mer av rälsen som man tillryggalagt än den som väntar framför.
