Regi: Henrik Hellström
Land: Sverige
Speltid: 1 h 16 min
Biopremiär: 22 november
Strömning: TBA
”Det jag undrar över är om pappa har som målsättning att göra ett välbalanserat spel eller om han vill simulera verkligheten?” Denna högst relevanta fråga ställer Ulf till sin bror Björn medan de tillsammans försöker navigera i Det stora spelet om världsspegeln. Detta rollspel, i ”skala 1:1 och 360 grader”, är konstruerat av deras egensinnige far Tott, vars roll i filmen är perifer och central på en och samma gång. I ett bildspel med tillhörande speakertext av regissören Henrik Hellström får vi veta mer om Totts bakgrund. Det framgår att han är en avhoppad akademiker som klippt alla samhällsband till förmån för ett självhushållande liv i en stuga i skogen. Här har han i avskildhet uppfostrat sina två söner enligt en egensnickrad pedagogik centrerad kring avancerade rollspelsscenarion. Hans idévärld stammar ur sextiotalets utopiska vänsterrörelser, situationisterna i synnerhet, och, får man anta, hans besvikelse när stranden åter täcktes av trottoar. Under dessa lajv utforskas senkapitalismens alltmer begränsade handlingsutrymme. Redan i och med det postapokalyptiska höstäventyret ”Dumpen” i slutet av åttiotalet började Ulf och Björn förtvivlas över att pappans spel inte längre tycktes gå att besegra. Tott själv hävdade sig däremot för första gången ha skapat en realistisk simulation av verkligheten.
Till skillnad från filmer där protagonisterna flyr undan sin gråa vardag in i en löftesrik fantasivärld, fungerar Under trottoaren – Stranden spegelvänt. Miljön runt Totts skogsstuga är mystisk och magisk, medan spelkaraktärerna Amanda, Lars och Mario befolkar mondäna kontorslandskap och mötesrum marinerade i byråkrati och ändlösa medarbetarsamtal. Spelvärlden särskiljs fotografiskt från verkligheten genom ett trängre bildformat (4:3), en visuell kontrastverkan som förstärker vardagslivets klaustrofobi. Filmen besitter en anmärkningsvärd torftighet, ett uttryck som påminner om regissören Mårten Nilssons samarbeten med regissören Gunilla Heilborn och illustratören Kim Hiorthøy. Föredömligt få är de tillfällen när filmen höjer röstläget eller gestikulerar mer accentuerat. Avatarernas vardag återges i brottstycken av situationer och samtal som lösryckta ur sitt sammanhang ges abstraherande kvaliteter. Det lämnas osagt på vilket sätt de två bröderna kan kontrollera händelseutvecklingen, bortsett från det faktum att de snart övergår till att spela utan tärning. Berättelserna avrundas sedan lika plötsligt som de påbörjats, de når ingen upplösning i traditionell mening, utan snarare upplöses i Totts och sönernas tillvaro. Det enda sättet att vinna tycks vara att revoltera mot spelets regelsystem, förbjuda alla förbud, krossa spegeln och ge sig ut i världen. I en jagupplösande epilog öppnar filmen upp för möjligheten att sönerna kanske aldrig ens har existerat utanför Totts världsbygge. Denna läsning ger ytterligare energi åt spörsmål gällande uppfostran och identitet, var slutar en person och var tar en annan vid?
Under trottoaren – Stranden är ett komplext verk samtidigt som dess konstruktion är enkel och överblickbar. Därmed upplevs den välkomnande för en åskådare. Filmen har kommit till genom en form av intuitivt processarbete i grupp. Filmskaparna har successivt lekt fram resultatet tillsammans med skådespelarna vilket medför en organisk formlöshet som andas frihet. Pappan och sönerna gestaltas av Ulf, Björn och Torsten Rönnerstrand, en verklig familj som spelar versioner av sig själva. Dessa berikar filmen genom initierade akademiska ingångar till litteraturhistoria, sociologi och samhällsvetenskap. Referensbiblioteket omfattar Dante, Platon, Marx och Debord och för tankarna till den intellektuella lekstuga som Carl Johan De Geer och Håkan Alexandersson under åttiotalet bedrev i sin drömfabrik Meyerateljéerna. Ulf Rönnerstrands kostym förefaller dessutom vara lånad av självaste privatdetektiv Kant. Alltihop är bevisligen en smula gubbigt, men det är befriande att en film från vår kälkborgarnation vågar vara pretentiös och lita på publiken. Trots sin bleka världsframställning är Under trottoaren – Stranden i förlängningen en hoppfull film. Den presenterar sprickor i en förtryckande samhällsstruktur, och visar att det är både möjligt och nödvändigt att krossa speglar, men också att riva sönder manussidor, för att sedan kunna ge sig ut i den verkliga världen och få känna sanden mellan tårna.
