Så mycket som hände igår, vet inte ens var man ska börja.

Det här var i särklass den mest bisarra dagen jag upplevt på Göteborg Film Festival, så mycket vet jag.

Dagen började med det filmpolitiska toppmötet, där branschen möter politiken och tjänstemännen, för att diskutera framtidens kultur- och filmpolitik. Vi försöker vara på plats för att känna av stämningar, höra kring visioner om svensk film och för att eventuellt höra något kring framtida satsningar.

Kulturministern valde att inte dyka upp på toppmötet, eftersom hon skulle besöka Netflixkontor i Stockholm fick vi veta! Starkare signal för var man står i vissa frågor kring visning/spridning, strömning, biograf, produktionsvillkor, beskattning av olika former av filmvisning får man nog fan leta efter. Det här var en direkt käftsmäll på morgonen.

Med kulturministern borta och med en filmutredning som kommer att komma om en månad förvandlades det filmpolitiska toppmötet till en tillställning som andades klichéer och absolut inga visioner om framtidens filmpolitik! Svenska filminstitutets VD, Anna Croneman inledde dagen med att säga att toppmötet är en fantastisk plats för samtal och diskussion men sammanfattade dagen i slutet med att säga: ”Jag har inga ord för det här.” I sig var det skönt att höra henne säga det för jag höll på att bli galen av det som (inte) diskuterades och undrade om jag var den enda som upplevde en bisarr känsla av Twillight zone. Man pratade om bokförlag, algoritmer, musik, kanon, smakpreferenser, kulturarv, Skottland…

MEN INGEN PRATADE OM VISIONER FÖR SVENSK FILM!

Förutom Miljöpartiet som hade en rad konkreta förslag hade inga politiker något nytt att säga. Det var bedrövligt, upprörande, skrämmande! Vi går en jobbig framtid till mötes men våra folkvalda är i bästa fall helt ointresserade, i värsta fall direkt skadliga för den svensk filmframtiden.

Och så kom invigningen. Kulturministern kommer upp på scenen, håller sitt tal, som många av er redan har hört eller läst om.

Se inspelningen, det är det sämsta talet jag hört i hela mitt liv. Fullt av grundlösa påståenden, anklaganden och populistiska utspel. Stämningen blir upprorisk. Det buas, det skrattas åt henne, hon får hånfulla kommentarer. Jag har aldrig varit med om att man visat missnöje mot en svensk kulturminister på det här viset. Det gick ju hand i hand med filmfestivalens tema, ”Olydnad”, i och för sig. När hon var klar med talet, valde kulturministern att lämna biografen, vilket inte heller hänt tidigare? Hon kom, Trumpiserade fram ett tal om hur hon inte kommer vara branschens vän, mitt i hjärtat för en kämpande filmbransch för att sen bara lämna salongen.

Huvudbudskapet var att svenska filmare inte tycker om att vara breda eller mainstream (VA?!) då publiken inte ser svensk film på bio. Underförstått kommer festivaler och filmare som jobbar med smalare produktioner få det ännu tuffare framöver. Jag är övertygad om att talet var ett hot och ett preludium.

Förmodligen sårad från Guldbaggegliringarna kunde hon inte låta bli att försöka förödmjuka en bransch som har det tufft just nu. Och nej, det var ingen ”filmelit” som buade. Det handlar om filmarbetare, filmregissörer, producenter, scenografer, skådespelare, postproduktionsfolk, filmvetare, filmkritiker, filmhistoriker, filmstudenter, filmintresserade. Det är inget snack om någon elit, det är kulturarbetare som sliter i en tid där deras rättigheter urholkas allt mer.

Till sist. Nu har Moderater två år i rad pratat om illegal ip-tv som typ det största hotet mot filmbranschen. Gott så, jag är ingen vän av pirat-tv. Förbjud skiten. Men det är skrattretande att koncentrera sig på den frågan som den mest centrala i det filmpolitiska Sverige. Då vill man till exempel veta hur mycket av dessa uteblivna intäkter som skulle ha gått till filmbranschen?

En sak till som ingen pratade om igår (utöver Palestina, men vad väntade man sig där liksom): Hur mycket pengar drar stora strömningstjänster in, som inte beskattas ordentligt, i jämförelse med illegal ip-tv? Det var nog inte det som vår kulturminister diskuterade igår när hon sket i det filmpolitiska toppmötet för att träffa Netflix, det vågar jag nog påstå.