The magic eye: The cinema of Stanley Kubrick

Författare: Nick Hornick

Antal sidor: 208

År: 2024

Förlag: Sticking place books

 

Kubrick: An odyssey

Författare: Nathan Abrams & Robert P. Kolker

Antal sidor: 656

År: 2024

Förlag: Faber & Faber

 

Det har gått över femtio år sedan Stanley Kubrick satte stopp för Neil Hornicks kritiska biografi The magic eye: The cinema of Stanley Kubrick. Regissören, som var mitt uppe i arbetet med A clockwork orange (1971), hotade med att ta till brutala legala repressalier om förlaget Tantivy press – som drevs av den legendariske filmskribenten Peter Cowie – inte drog tillbaka den trehundra sidor kärnfulla monografin om honom. 

Hornicks färdiga bokmanuskript har sedan dess legat och samlat damm i Brittiska filminstitutets arkiv i London. Att det nu äntligen har sammanställts och getts ut i bokform (Sticking place books, 2024) borde ses som en av årets främsta kulturgärningar.

The magic eye, som beställdes av Cowie för att fylla ut det Kubrick-formade hålet i filmboksutgivningen, betraktas med fördel inom sitt särskilda historiska sammanhang. När den skrevs hade ingen gjort ett försök att sammanfatta Kubricks karriär från debuten Fear and desire (1952) till den banbrytande science fiction-filmen 2001: ett rymdäventyr (1968). Hornick, som då var i trettioårsåldern, erbjuder på många sätt en utmärkt läsning av regissörens tidiga år. Texten är full av skarpa iakttagelser och, inte minst, uppfriskande kritiska invändningar. Boken sticker faktiskt ut lite i litteraturen om regissören; den sväljer inte bilden av Kubrick som ett perfektionistiskt och ofelbart geni. Tvärtom. Hornick lägger fram övertygande bevis för att filmer som Spartacus och Lolita var produktioner som präglades av kompromisser och nödlösningar. 

I ett av de matiga förorden – boken innehåller fyra nyskrivna – driver den italienske Kubrick-experten Filippo Ulivieri tesen att regissören irriterade sig på Hornicks kapitel om Lolita, som han uppfattade som ”överdrivet kritiskt”. I slutet av 60-talet befann sig Kubricks karriär i ett avgörande skede; för att bygga upp en image som oberoende filmskapare från sitt nya residens i England behövde han sprida en stark bild av sig själv och sitt konstnärskap. Hornicks bok skulle antagligen inte falla i god jord hos skygga filmfinansiärer. Hypotesen att Kubrick stoppade Hornicks bok för att lämna plats åt Alexander Walkers faktiskt ganska ointressanta helgonförklaring Stanley Kubrick directs (1972) förs på tal. I efterhand framstår det som en rätt rimlig tolkning av vad som inträffade; Kubrick var en smart maktspelare, och Walkers bok blev avgörande för att vinna över opinionsformande kritiker. Om man utgår från dagens genikult kring Kubrick är det svårt att föreställa sig att han inte hyllades till skyarna. Pauline Kael – som aldrig riktigt släppte sitt avsky mot regissören – kallade Kubrick för en ”anal tysk professor” i en minnesvärd recension av A clockwork orange.

Hornicks bok tillkom på bara några månader. Tanken var att slå mynt av publiciteten som omsvärmade den alltmer upphajpade Kubrick efter Ett rymdäventyr. Det märks att texten skrevs i all hast; prosan är bitvis hafsig. Men det finns en fart i hans resonemang, antagligen framtvingad av den snäva deadlinen, som får texten att kännas levande. Det är som om tankarna, som dessförinnan inte hade formulerats om Kubrick, tillkommer – ibland i ofullbordat skick – framför våra ögon. 

Alla med ett seriöst intresse för regissören borde läsa The magic eye.

Robert Philip Kolkers och Nathan Abrams gedigna – och helt nyskrivna – biografi Kubrick: An odyssey (Faber & Faber, 2024) befinner sig på andra sidan färgskalan av Hornicks förhållandevis kritiska text. Böckerna är som kommunicerande kärl; An odyssey (6 februari) publiceras egendomligt nära inpå The magic eye (30 april). En hagiografi skulle jag nog inte drista mig till att kalla den, men den telefonkatalogtjocka boken – min engelska utgåva klockar in på 656 tätt tryckta sidor – bidrar inte heller med någon kraftigt formulerad insikt som vräker omkull det förhärskande narrativet om Kubrick som någon slags filmisk halvgud. En smula underligt, kan tyckas. Senare forskning, som inte minst har vitaliserats av att Kubrick-arkivet öppnade 2007 vid London College of Communications, har visat att regissören tillät både samarbete och improvisation under filmproduktioner. Det är talande att Kolker och Abrams undviker att föra Hornick på tal; hans berättelse förlänas inte ens en fotnot. 

Men har jag roligt när jag läser? Tveklöst. Detta är en veritabel beach read, förutsatt att du har muskelstyrka nog att hålla den kilotunga pjäsen uppe. Kubricks märkliga resa från tonårig, knallbegåvad nyhetsfotograf för magasinet Look till Hollywoods Olympus-höjder, en resa som innebar en hel del sinnrika machiavelliska maktknep, tecknas med en klartänkt och flyhänt formulerad prosa. Dessutom är det en lyxigt producerad bok, tryckt på ett dyrt papper och med en robust pärm.

Men så lägger jag märke till något oroväckande. Jag har under ett tag läst Youtube-bloggaren Ulivieris artiklar om Kubrick och arkivstudier. An odyssey lyfter vid ett par tillfällen meningar rakt ur akademikerns texter. Ett exempel finns i texten ”Waiting for a miracle: a survey of Stanley Kubrick’s unrealized projects”, som handlar om ofullbordade ”The blind mirror”. Ulivieri skriver:  ”It revolves around a stolen Van Gogh painting and features such sensational elements as shotguns, knife killings, a femme fatale and a midget.” 

Och i An odyssey: ”… it involved a stolen Van Gogh painting and featured such sensational elements as shotguns, knife killings, a femme fatale and a dwarf.”

Enormt pinsamt. Kolker och Abrams är två av de mest respekterade Kubrick-exegeterna i världen. De borde hålla högre nivå än en högstadieelev som plockar färdiga skoluppsatser från Mimersbrunn.se. 

Boken blir inte mindre underhållande, såklart. Men det är svårt att rekommendera An odyssey till någon som på allvar är intresserad av regissören.

Recensionen publicerades ursprungligen i FLM Nr. 68. Höst 2024.