Regi: Yashaddai Owens
Land: Frankrike, Turkiet, USA
Speltid: 1 tim 7 min
Visas under Göteborgs filmfestival.
James Baldwin chillar på ett hotellrum i Paris.
I den hyllade teaterföreställningen Arv som nu spelas på Dramaten i Stockholm talar författaren David Foster Wallace om hur han med sin roman Maurice ville skriva en berättelse som skulle ge sina homosexuella karaktärer ett lyckligt slut. För en gångs skull tänkte han i början av 1900-talet, så kan de väl få det i fiktionens värld. Denna önskan återvänder till mig när jag ser den amerikanska fotokonstnären Yashaddai Owens debutfilm Jimmy som visas i sektionen Visionaries under Göteborgs filmfestival. Den hade premiär på Telluride Film Festival under förra året.
I filmen får vi möta en ung James Baldwin som med lekande steg tar sig fram genom Paris. Han röker på balkongen, sitter barfota i gräset och skriver, omformulerar sina meningar och blir uppraggad av en vacker ung man i de arabiska Maghreb-kvarteren. Baldwin som en ung Bambi på isen, ännu på långt avstånd från de kommande förlusterna av mördade vännerna och medkämparna Medgar Evers, Martin Luther King och Malcolm X. För den som vill veta mer om den kampen rekommenderas Raoul Pecks dokumentär I am not your negro.
Det är som om Owens har velat skänka Baldwin en stund av bekymmersfri upptäckarglädje, där han fick vara en Jimmy innan han blev James. Filmen leker med att Baldwin själv tog många bilder under sitt liv och blandar korniga digitala svartvita sekvenser med 8 mm. Det finns ingen självklarhet i när det ena formatet växlar mot det andra men en känsla som uppstår efterhand är att de analoga bilderna kommer in när man kan ana att vi ser världen såsom Baldwin ser sig själv. När han sitter och konverserar med mannen inne på kaféet och den analoga vinjetteringen kommer på slås jag av att precis så skulle jag också som ung tjugoåring se på mig själv utifrån i livets mest levande stunder. Stolt och självromantiserande. Titta på mig, jag sitter på ett fik i Paris mittemot en person som är intresserad av vem jag är.
Det är som om Owens har velat skänka Baldwin en stund av bekymmersfri upptäckarlust, där han fick vara en Jimmy innan han blev James.
Trots filmens sparsmakade dialoger – nästan obefintliga – är det just bildväxlandet som ger intrycket av att få följa en skrivande person, här är någon som betraktar världen och sig själv i den utifrån.
Vad som räddar filmen från förment gullighet i uppsåt och utförande är att den inte över huvud taget förhåller sig till något försök att iscensätta det 1950-tal då Baldwin befann sig i Paris. Owen och hans lilla team har helt enkelt filmat skådespelaren Benny O. Arthur när han vandrar runt i dagens Paris, med moderna bilar och skyltfönster som omger honom. Själv går han klädd i eleganta, höga 50-talsbyxor och knattrar på en bärbar skrivmaskin, insvept i sin egen tidskapsel. Det är ett grepp som andas så mycket leklust att man känner genialiteten i enkelheten. Från och med nu existerar inte längre några budgetsvårigheter att göra historisk film. The floor is yours, all debutants.
Men de två tidsdimensionerna är inte frånkopplade varandra, tvärtom leder de till vissa intressanta sekvenser som när Baldwin dricker kaffe på Café De Flores uteservering. Idag är caféet berömt för att Sartre och de Beauvoir och gänget hängde där, folk flockas för att få sörpla café au lait i de stora existentialisternas fotspår. I scenen ser man en grupp kvinnliga turister i bakgrunden som noggrant försöka tolka menyerna. Tiden kollapsar, Jimmy är där tillsammans med de efterkommande besökare som vill uppleva platsen just på grund av att människor som Baldwin varit där tidigare och gjorde det till vad det är idag. Att han knaprar på sin croissant mer än vad han skriver gör scenen ännu finare.
The floor is yours, all debutants.
Men som ofta med den typen av filmer där skaparen har en stark relation till sitt subjekt så blir man lite snuvad på sin del av relationen. Varför är det en enda lång analog sekvens med bilder från Istanbul i början? Jo, för att Baldwin tillbringade en stor del av sin tid där förklarar Owens under filmens efterföljande Q&A. Men eftersom vi som publik aldrig får se honom där blir detta aningen svårt att förstå, snarare sitter man provocerad under de första minuterna inför åsynen av turistbilder på en leende tandlös man, en upplyst moské om natten och en kvinna i hijab som ler mystiskt mot kameran. Turist, javisst, men ska detta föreställa hans blick på platsen?
Trots detta blir man ändå rörd av Owens slutresonemang om tidens cykliska gång. Paris har blivit en annan stad, det segregerade och rasistiska USA som Baldwin flydde från då är på många sätt annorlunda idag men också inte. Att placera in en person som var så bärande för sin tids frågor i en reva mellan då och nu, frambesvärjd genom filmens anakronistiska inspelning, gör att man också ser på samma frågor på ett annat sätt. Allt är annorlunda, allt är sig likt. En turist i Paris tycker fortfarande om att se sig själv utifrån i en bild som för ett ögonblick berättar något om vem man är på väg att bli.
