Startsladden: Sveriges främsta kortfilmstävlan där 8 filmer tävlar om priset på ett värde av 420 000 i kronor och teknik för produktion av en ny film.
Med ett online-pass får du tillgång till filmerna i Startsladden på festivalens online-tablå hos Draken film, som är tillgängliga till den 2 februari.
Skratt, ännu mer skratt och förvirring – så kan stämningen beskrivas när kortfilmstävlingen Startsladden gick av stapeln i söndags. Skratten finns det en enkel förklaring till: hälften av bidragen badade i humor. Förvirringen är däremot svårare att sätta fingret på. Kanske var det just för att urvalet kändes enformigt. Efter visningen hörde jag en i publiken fråga: ”Ska jag rösta på den jag tyckte var roligast?” Humorn blev måttstocken. Välskrivna manus och säregna filmspråk glömdes bort i fnissandet. Missförstå mig rätt. Det är en konst att få människor att skratta och jag gläds när humor får utrymme i prestigefyllda sammanhang – men jag uppskattar också variation.
Svaret på ovanstående fråga blev trots allt ett rungande ja. Årets publikpris gick till den vansinnigt humoristiska Cows – regisserad av den svensk-norska duon Jakob Márky och Kasper Häggström. En fransk filosof besöker Sverige och håller en föreläsning där han argumenterar att ”cows” – läs med fransk-engelsk brytning – är kärnan till allt. Under pausen samlas ett gäng professorer och utbyter flackande blickar. Vem ska våga ifrågasätta en högt uppsatt filosof? Ingen visar det sig. När en i sällskapet geniförklarar ko-teorin dröjer det inte länge innan resterande professorer instämmer. Nietzsches Turinhäst omvandlas till Turinkossan; Pax Romana blir Parmigiano Romana; Nirvana blir Korvana. Ko-psykosen är ett faktum. Efter pausen möts filosofen av rungande applåder – men han är uppenbart besvärad. Ett felaktigt uttal har resulterat i ett smärtsamt missförstånd. Det är inte ”cows” som är svaret på gåtan, utan – läs med fransk-engelsk brytning – chaos. Innan visningen beskrev Häggström och Márky filmen som en intellektuell klackspark och det summerar filmen väl. Cows briljerar i dess enkelhet och speglar både en mänsklig vilja att förstå och en livsfarlig naivitet gentemot auktoriteter.
Om publiken var menade att rösta på det roligaste bidraget är en – inte så vild – gissning att Theodor Solins bidrag Kära mor flåsade Cows i nacken. I filmen skildras ett uppskruvat familjedrama där sonen Julius ska besöka sin mamma som bor i en idyllisk stuga på landsbygden. När Julius anländer visar det sig att mamman inte längre bor ensam – han möts av den jämnårige Albert som kommit att bli mammans allt-i-allo: kock, älskare och lekkamrat. Hur Albert kom dit är det ingen som vet, men han är där för att stanna. Den omaka trion är vilt roande och fick min stolsgranne att vrida sig av skratt. Solin kan konsten att sluta i precis rätt ögonblick och lämnar publiken med en slående frysbild.
I Malin Erixons animation Familjen får vi höra sju korta berättelser om familjer och relationer från en grupp cirkusdjur. En björn berättar om sin krångliga svärmor, en elefant grubblar över sin sexuella läggning och en giraff kritiserar den idealiserade kärnfamiljen. Det är inte första gången Erixon varit nominerad i Startsladden. År 2014 tävlade hon med But you are a dog och då, liksom nu, är det charmerande och detaljrika animationer. Manuset är träffsäkert och humoristiskt. Jag är svag för kontraster och därför fångar Erixon min uppmärksamhet när hon låter gulliga cirkusdjur kedjeröka och passivt aggressivt kritisera sina familjer.
I Sydafrika överstiger antalet privata säkerhetsvakter landets sammanlagda poliskår och armé. I dokumentären Fear fokol, regisserad av Tuva Björk, skildras en industri som livnär sig på rädsla och som endast tjänar de rika. Dokumentären inleds med en absurd scen där en säkerhetsvakt går igenom alla vapen han har i sin bil. I dörrens sidofack göms en laddad pistol, på nyckelknippan hänger ett välanvänt knogjärn och bakom solskyddet blottas en kniv. Kalla kårar sprider sig när han lättvindigt går igenom hur man bäst använder en kubotan för maximal skada. Omgivningarna Björk rör sig i är skyddade av taggtråd, höga grindar och beväpnade vakter. Under dokumentärens sista scener möts två skilda världar: en där våld och hot används för att uppnå trygghet, en annan där tro och religionsutövande skänker skydd. Fear fokol lämnar en bitter eftersmak och tvingar publiken att reflektera över rädslans makt i beslutsfattande. Jag hoppas få se mer från Björk och hennes skarpa blick på omgivningen.
Det är inte första gången Malin Ingrid Johansson tävlar i Startsladden – år 2023 vann hon med bidraget Madden. I år deltog Johansson med Däck 5B som nyligen var guldbaggenominerad och som prisats på Torontos filmfestival. Däck 5B utspelar sig på en färja och skildrar ett val mellan passion och ansvar. Nyskilda Mia, spelad av den fenomenala Alma Pöysti, och sonen Edvin ska på semester med hennes nya kärlek och hans två döttrar. Edvin är tveksam inför den nya familjekonstellationen – framför allt eftersom hunden som utlovats som ett plåster på skilsmässan inte längre är på tapeten. Ett av halvsyskonen är nämligen pälsallergiker. Kameraarbetet är intimt och gräver sig in under huden på karaktärerna. Pöystis minspel är diskret, men kraftfullt, och bär i sin egen rätt. Däck 5B påminner oss om nyförälskelsens förgänglighet och att drömmar ofta förblir just drömmar.
I Joel Viksten Abrahamssons drama Sky city svävar också frågan om drömmars möjliga förverkligande. En ung man har återvänt hem till Stockholm från Thailand för att sälja ergonomiska fotsulor. Förhoppningen är att samla ihop tillräckligt med pengar för att kunna ta emot sin partner och deras barn från Thailand. Det är ett fragmentariskt berättande där glimtar från olika människors vardagar flimrar förbi. Vyer över Stockholms hustak panorerar längs skärmen och får Sky city att kännas som en abstrakt reklamfilm. Det är svårt urskilja en tydlig riktlinje, men klarhet är ett onödigt krav att ställa på kortfilmer. I min mening bör de ställa frågor och undvika svar. Kortfilmer som Sky city är en nyttig fantasiövning.
Hade jag inte läst sammanfattningen av Sthlm rififi innan visningen hade jag trott att det var en absurd remake av Jönssonligan, på tjack. Men nu visste jag att regissören Tage Wikander Hervén skildrade upptakten till rififikuppen – ett inbrott där förövarna tar sig in genom taket – mot Gotabanken 1992. Filmen utspelar sig på ett barnkalas där både gräddtårta och knark förtärs. Sthlm rififi går i ett rasande tempo och lämnar ingen tid för återhämtning. Bland skådespelarna finns stora namn såsom Sofia Kapell, Sebastian Murphy och Emma Brommé – varav alla spelar färgstarka roller som levererar roande repliker. Kostymören My Ek har vävt in varje karaktärs säregenhet i sömmarna och kastar oss tillbaka till det tidiga 90-talet. Sthlm rififi är enormt underhållande, men också utmattande.
Avslutningsvis vill jag återgå till förvirringen jag nämnde i inledningen, vilken blev som mest påtaglig när vinnare av Startsladden 2025 annonserades. I år var nivån hög och, som redan konstaterats, stod humorn i centrum. Kanske bleknade därför Viktor Johanssons poetiska berättande i publikens, och mina, ögon. Jag kände mig en smula konfunderad. I fjol upplevde jag att filmskaparna spelade på säkra kort och önskade att årets bidrag skulle ta ut svängarna – vilket är exakt vad Johansson gör. Jag beslöt mig därför att se True artist igen, isolerad från resterande bidrag. Upplevelsen blev en annan. Filmen är lågmäld och skildrar en pappa som tvingas välja mellan konsten och föräldraskapet. Genom att filma med en fullspektrumkamera, vilken kan plocka upp ultraviolett och infrarött ljus, får True artist en sagolik karaktär som förvränger känslan av tid och rum. Ljuddesignen är lekfull och har en nostalgisk effekt. Jag förstår nu juryns val – huruvida jag håller med helt och hållet är en annan historia.
Det är svårt att reda ut tankarna kring årets Startsladden, för trots att ett gott skratt förlänger livet hade jag önskat att jag kastades mellan fler känslor. Nästa år önskar jag att en stilla tår ska rinna nedför min kind, eller att ett fasansfullt skri ska lämna min mun. Ni vet vad de brukar säga: mycket vill ha mer…
