David Lynch – Sonic style
Författare: Reba Wissner
Antal sidor: 124
År: 2024
Music and sound in the films of Dennis Hopper
Författare: Stephen Lee Naish
Antal sidor: 92
År: 2024
Båda böckerna publicerade av Routledge Focus i serien Filmmakers and their soundtracks.
Filmmakers and their soundtracks heter en bokserie från förlaget Routledge som hittills omfattar fem titlar, den första publicerades 2019 och de två senaste utkom under våren 2024. Seriens redaktör, James Wierzbicki, lektor i musikvetenskap vid Sydneys universitet, beskriver kriteriet som styr vilka slags filmskapare som inkluderas: ”Tänk dig att någon anländer sent till en filmvisning utan att veta någonting om filmen på förhand, bara för att spontant utbrista ’Ah, det där låter som en film av…’”. Därför är det ingen slump att seriens första del, skriven av Wierzbicki, fokuserade på Terrence Malicks typiska ljudbild – vars lyriska visualitet kompletteras av både nyskriven och redan existerande musik, naturljud och voice-overs.
På samma sätt går det tveklöst att höra hur en film av David Lynch låter. Sedan början av sin regibana har han använt mycket specifika och minutiöst utformade ljudelement. Reba Wissner, lektor i musikvetenskap vid Columbus State University, lyfter i sin kärnfullt uppslagsrika bok fram de delar som formar Lynchs soniska stilistik med kapitel om diegetisk och icke-diegetisk musik, om rösten, om ljuddesign och Lynchs särpräglade ljudvärld.
”Lynchian” är ett etablerat adjektiv, som beskriver en tvetydig atmosfär där skönhet, hot och dröm existerar samtidigt. Till stor del, visar det sig, är det främst den audiella sidan av Lynchs filmskapande som förkroppsligar detta adjektiv. Hemma i min hylla står en VHS-kassett från 1990 med Industrial symphony no. 1: The dream of the broken hearted, en performancekonsert av Lynch som utgör urtypen för denna ljudestetik. I princip alla hans favoritföreteelser finns närvarande: fabriksmiljö, knastrande elektricitet, konstant vinande vind, maskinella klanger och eteriskt svävande sånger med Julee Cruise – självklart signerade av kompositören Angelo Badalamenti.
En av de stora behållningarna med Wissners bok är intervjuerna med Lynchs mångåriga samarbetspartners Badalamenti, ljuddesignern Dean Hurley och avantgardekompositören Marek Zebrowski. Samtliga ger direkta ingångar till den avgörande betydelsen av ljud och musik i Lynchs verk. Att Wissner dessutom är musikvetare och har förmågan att bryta ner och detaljanalysera olika stycken glädjer musiknörden – som till exempel att den kanske enskilt viktigaste komponenten i musiken som Badalamenti skapat för Lynchs värld ligger i hur stigande harmonier alltid tvingas till fallande reträtt innan de når hela vägen, bara för att landa i dissonant oupplösta klanger. Typexemplet är förstås Laura Palmers tema i Twin Peaks, som tillsammans med drivande jazzrytmer i flera av soundtrackets övriga spår bildar den musikaliska grunden till seriens karaktärer.
Lynch är en omvittnat stor musikälskare med exakt känsla för vilka stämningar han eftersträvar. Därför är det inte konstigt att varje samarbete med Badalamenti inleds med att de båda sitter vid klaviaturen långt innan filminspelningen börjar; Lynch beskriver sin målbild och Badalamenti spelar och justerar enligt Lynchs formuleringar. ”Han ser hur han ska utforma scenbilderna genom att jag spelar musiken”, säger Badalamenti. På samma sätt vet Lynch på förhand vilka existerande låtar som ska figurera i filmerna och vilken funktion de ska ha. Här finns en tydlig koppling till Dennis Hopper och hur han arbetade med soundtracket till Easy rider (1969). Sättet som han kombinerade foto och musik i den filmen blev stilbildande för hur låtar infogas i en film som en del av narrativet (och inte enbart som ytlig dekoration).
I Music and sound in the films of Dennis Hopper undersöker Stephen Lee Naish musiken i fem av de sju långfilmer som Hopper regisserade; i dessa används musiken för att föra berättelsen framåt, indikera tidsperioden då filmerna gjordes och beskriva filmkaraktärernas position i den amerikanska kulturen. Det inledande fokuset ägnas åt den ikoniska Easy rider, om jakten på frihet och den amerikanska drömmen under hippieeran.
Easy rider (för evigt förknippad med Steppenwolfs Born to be wild och smattrande choppers på en asfaltsdallrande highway) var en av de första filmerna som fyllde soundtracket med den aktuella tidens populära låtar. Naish skriver att musiken bygger upp en stämning som speglar de två hippieknuttarnas resa in i drömmens mörka baksida. Dessutom banade filmen väg för den amerikanska nya vågens unga och oerfarna regissörer när det gällde att placera poplåtar i sina filmer och låta musiken skildra karaktärernas känsloliv och utveckling. Vilket osökt får mig att tänka på en nutida regissör som Sofia Coppola, som säkerligen har inspirerats av Hoppers sätt att använda popmusik filmiskt.
Naish skriver initierat om Dennis Hopper och hans konstnärliga produktion (han har tidigare skrivit en essäsamling om honom), men går inte alltid lika musikaliskt på djupet som Wissner. Som inbjudan till återseende av en klassiker som Easy rider fungerar Naishs bok utmärkt. Vill man däremot gräva och reflektera mera ingående, inte minst kring filmljud- och musik i allmänhet, erbjuder Wissner desto fler olika uppslag.
Recensionen publicerades ursprungligen i FLM NR 68, hösten 2024.
