Artikeln publicerades ursprungligen som nyhetsbrev 27 oktober 2023. yhetsbreven är gratis och skickas ut varannan vecka med recensioner och rekommendationer från de senaste nyheterna på wbben. Skriv upp dig på FLM:s nyhetsbrev HÄR.
Skådespelare, vilka är de och vad gör de?
Veckans nya texter från FLM vidrör två ytterligheter på skådespeleriets skala. Den ena är Christian Rossipals längre intervju med Mika Gustafson vars hyllade spelfilmsdebut Paradiset brinner (bilden) har svensk biopremiär idag. Gustafson berättar om arbetet med sina unga skådespelare som delvis castats från spontana möten på gatan. Autenticiteten som kommer med nya och oprövade ansikten har tjusat publiken förr och i sin recension av filmen i DN jämför Fredrik Sahlin Laura Delbravos Guldbaggetippade insats med Katie Jarvis i Fish tank. I en tid när äkthet premieras har bruket av så kallade amatörskådespelare (men sällan återbruket) blivit alltmer vanligt. Å ena sidan kan man se nackdelen med att vilja ha den där råa energin eftersom den, vilket ofta visat sig med Andrea Arnolds unga aktriser, endast går att använda en gång. Samtidigt ställer det högre krav på regissörerna. Som Gustafson berättar i intervjun: ”Det kändes för mig som en viktig grej – jag ska ha samma som de manliga regissörerna, oavsett om vi spränger bilar eller inte. Nu jobbar vi med barn och det är svindyrt. Det handlar om att skapa tillit, utveckling och hela förarbetet som krävs för att lära dem att bli bra skådespelare.” Det är lätt att se detta som en medmänsklig utveckling, särskilt om man jämför med äldre tiders barnstjänor och deras traumatiska upplevelser. Baksidan av dessa karriärer har bland annat beskrivits av Sarah Polley i hennes självbiografi Run towards the danger och i Karina Longworths briljanta filmhistoriska podd You must remember this med avsnittet om Drew Barrymore och 90-talets Lolita-komplex.
Den andra texten är Oscar Westerholms recension av Martin Scorseses nya film Killers of the flower moon i vilken både Robert De Niro, Leonardo DiCaprio och inte minst Lily Gladstone har hyllats för sina prestationer. Faktumet att vi känner igen dessa ansikten gör spelet ännu mer lockande eftersom vi ser illusionen ta form framför våra ögon.
Skådespelare är ett gäckande yrke vilket FLM genomlyste i ett temanummer om professionen för mer än tio år sedan. Redan då konstaterades att skådespelarstjärnan så som vi lärde känna den under filmhistoriens första århundrade var på väg bort. Idag när Marvelifieringen av filmbranschen sprider ut sig har varumärket blivit mer viktigt än människan. Om detta skriver Sebastian Lindvall med utgångspunkt i Satoshi Kons profetiska Millennium actress i höstnumret av FLM, som nu finns att läsa även på webben.
Stjärnorna hyllas men väcker blandade känslor. Regissörerna dyrkar dem och behöver dem.
Stjärnorna hyllas men väcker blandade känslor. Regissörerna dyrkar dem och behöver dem. Samtidigt kan de vara mer eller mindre medvetet föraktfulla mot vad de närmast liknar vid emotionella mannekänger. Många regissörer vill inte dela hela sitt manus med sina aktörer då de är oroliga att de ska tänka för mycket. Andrej Tarkovskij, som för övrigt refereras friskt till i Gustafsons film, lär ha sagt att han aldrig mött en intelligent skådespelare och det enda undantaget visade sig vara Ingmar Bergman som han misstagit för en statist på en inspelning.
En av årets starkaste skådespelarinsatser upplevde jag när jag såg Dramatens uppsättning av Den stora skrivboken, i bearbetning av Jon Fosse. I den spelar David Fukamachi Regnfors en av två bröder som blir placerade hos sin mormor under kriget. Iklädd kortbyxor och vit skjorta levererar den trettionioårige Fukamachi Regnfors sina repliker med en poetisk pojkighet som ljuder genom salongen. Anledningen till att det var så starkt var för att jag dessförinnan hade sett honom som den hetsige pitchcoachen Julian i Ernst De Geers kommande film Hypnosen som skildrar en tävling för startupbolag (läs FLM:s intervju med De Geer och filmens skådespelare HÄR). I filmen kritiserar Fukamachi Regnfors Herbert Nordrums dåliga pitch på ett sätt som får det att krypa i kroppen av obehag. Scenen handlar om språkets framställning och självförverkligande potential (åtminstone om man tror på devisen att “Tankens kraft leder till frihet” som självhjälpscoachen i Elisabeth Marjanovic Cronvalls briljanta kortfilm Reptilhjärnan bestämt hävdar). Kontrasten mellan de två rollerna gjorde den intelligenta insatsen än mer påtaglig. Jag påmindes om att skådespeleri handlar om att förkroppsliga språket. Film är inte bara blickar, det är även ljud och stavelser.
Jag påmindes om att skådespeleri handlar om att förkroppsliga språket. Film är inte bara blickar, det är även ljud och stavelser.
Jag upplever att skådespelare ofta har mycket att berätta om livet eftersom deras yrke består av att återskapa det. Sen är det upp till bra intervjuare att komma åt den erfarenheten, genom att våga gräva i den mytomspunna gestaltningskonstens tekniska verktyg. En av de bästa exemplen på detta är Dick Cavetts intervju med en ung Ian McKellen där han förklarar skillnaden mellan att agera på teatern och i film som går att se på Youtube. För den som vill fördjupa sig i The Cavett Show rekommenderas Little White Lies artikel om det historiska ögonblick då Cavett fick den annars så tv-skygga Katherine Hepburn att sätta sig ner i fåtöljen framför kameran för ett ingående samtal. “Fear is what you and I suffer from trying to be fascinating”, berättar hon för Cavett.
Som den minimalistiske pianisten Glenn Gould en gång uttryckte saken så är inte “clarity the enemy of mystery.” Just därför är det intressant att läsa Gustafsons insiktsfulla reflektioner om sitt arbete som personinstruktör. Skådespeleriet blir inte mindre mystiskt eller gäckande för att vi försöker förstå det – snarare tvärtom.
