2 juli 

Det är dubbelt (ja, allt är dubbelt!). Måste bestämma mig för vilken nivå jag ska tänka på idag, i vilken tid jag befinner mig, mikro/makro osv osv. Det är elva år sen jag var här senast. Jag är tillbaka nu, i min barndomsstad. Det är som att landa i ett minne och sen rollspela ut det. Main character energy. Jag är la niña. Hela barndomen var jag en observatör. Resan gick ut på att sitta och lyssna på de vuxna som aldrig slutade prata med varandra. Familjeband behövde knytas. Somna i den tropiska hettan. Äta sig mätt på mango och avokado. En smekande rörelse över kinden, på ryggen, “la familia de Suecia”.

Pratade i telefon med O igår som, apropå Miami, berättade att Scarface fyller fyrtio år i år. Jag såg om den. Blev besatt. Ska uppsöka alla inspelningsplatser. Får S att lova på sin mammas grav att köra runt mig en hel dag. Vad har en plats för betydelse för berättelsen? Eller så här, vad betyder platsen när platsen är Miami? “This is paradise. This is paradise I’m telling you. This town is like a great big pussy waiting to get fucked, man.” Tony vet. Han vet att staden är en glansig yta att kräkas på. Eller förlåt, jag menar den perfekta platsen för den amerikanska drömmen. Till och med för kubanska gangsters? “Me, I want what’s coming to me. What’s coming to you? The world, chico, and everything in it”, svarar Tony. Vi som tittar vet att den inte alls är till för sådana som honom.

 

 

3 juli

När jag var liten trodde jag att man pratade spanska i USA. Här finns skönhet, här finns historia men inget är mitt. Nej det är inte sant, vissa saker är bara biologi. Som att jag rör min mun på samma sätt som min tía. DNA vet inga gränser. “Det man hör med dig är att du inte kan säga dubbelt L på samma sätt som vi kan.” Jag har inte brutit med föräldraauktoriteten så jag måste fly undan tyngden som är att tillhöra. Sitter själv på South Beach och lyssnar på Snooze med SZA för tjugonde gången den här veckan. Skrattar när jag hör att hon sjunger “In the droptop ride with you, I feel like Scarface. Like that white bitch with the bob, I’ll be your main one.” Filmen förföljer mig utan att jag har valt det. South Beach idag är slående likt South Beach i filmen: mindre vapenrelaterat våld (i alla fall idag), fler bögar men lika mycket neonljus, sexiga kroppar och en anda av kokain som svävar likt ett tungt moln i luften.

6 juli 

EN PÅMINNELSE TILL MIG SJÄLV OM ATT FÖRLUST ÄR TRANSFORMATION OCH INGET SOM GÅR ATT TVÄTTA BORT FRÅN LIVET. 

 

 

8 juli 

Cormega rappar i Glory days “I saw Scarface and got my first taste for power”. Börjar göra en spellista med musik som refererar till Scarface. Me av Chief Keef och Tadoe, Peruvian Cocaine av Immortal Technique, The World is Yours av Nas. Listan blir lång. Få filmer har nog influerat hip hop så mycket som denna. Jag fattar, den handlar om makt och om att börja på botten och hustla sig upp. Men bakom den amerikanska drömmen handlar den om pengar. “Pengar svart, vitt som en panda” rappar 2M. Tony bär hundhuvudet men de vita pengarna är lika korrupta. Och då menar jag de vita. De är lika korrupta och smutsiga, glöm inte det. 

12 juli 

Rapport från första (1) inspelningsplatsen:

På Ocean Drive. Här äger motorsågscenen rum. Trappan är avspärrad. Enligt bilder på Google har folk skrivit hälsningar på dörren till honom. Enligt Google har de stängt av platsen för att det var för många besökare, trots det står vi här. Borde kanske ha googlat innan. S försöker ta sig upp för trappan men inser att de har plockat bort själva balkongen till dörren. Vi står tillsammans på trottoaren och letar efter några som helst tecken som vittnar om att Scarface was here. Runt om sitter människor på alldeles för dyra restauranger, inklämda bland de fula art deco-husen. “Is this it? Is this what it’s all about, Manny? Eating-drinking-snorting-fucking, then what? You’re fifty, you got a bag for a belly, you got tits with hair on them, your liver’s got spots and you look like these rich fuckin’ mummies.” Jag är klarsynt. Jag har hans ögon nu. 

Rapport från andra (2) inspelningsplatsen: 

Kartfunktionen visar något slags träskmark utanför Miami city men Babylon club finns inte längre. Vad synd. Det är en av mina favoritscener när han är full, hög och hjärtekrossad. Han har misslyckats med att erövra den vita kvinnan aka USA. Alla skrattar åt den bisarra grismannen på scenen men han bara fortsätter att dricka. The world is yours Tony baby, men hans moraliska förfall har inte ens nått sin peak. Spoiler! Det slutar med en störtdykning ner i ett berg av kokain, som om han försöker att inhalera livet själv. Och sen död.  

Rapport från tredje (3) inspelningsplatsen:

Vid poolen på Fontainebleau. Jag och S försöker smyga in bakom ett par som tyvärr upptäcker oss men nickar vänligt. Jag formar läpparna till ett leende samtidigt som jag låtsas leta efter mitt hotellkort. Paret hinner före och hissen börjar åka. Poolområdet påminner mig om att Disney World är en replika, Miami originalet. Autentiskt fejk. Ett enda stort silikonbröst fyllt av pengar och förhoppningar. Hatar alla. De har koloniserat platsen och solar helt ostressat. Varför sitter de här och dricker smaksatt vatten serverat av butlers? Fattar de inte att staden händer precis utanför muren? Det finns två bilder av Miami som inte går ihop, eller nej de har smält ihop till en och samma. Hela staden har en nostalgi över sig för det är tecken överallt. Som Mare Kandre skriver, det går inte att plocka bort det man redan känt! Allt sitter kvar. Svårt och olidligt. Orubbligt rotat. Det här är inte mitt hem men det är min barndom och jag är inte dummare än att jag förstår att dessa tecken jag letar efter inte handlar om plats. Kant skrev att nostalgi inte handlar om att sakna barndomens landskap utan om att sakna barndomen själv. Platsen finns kvar men tiden är för evigt förlorad. Påminner mig själv än en gång om att förlust är transformation. Jag fäller en tår för alla dumma idioter som säger sig ha varit i Miami när de bara lapat sol på Fontainebleau och skjuter i luften med mitt maskingevär, “say hello to my little friend”. 

 

 

13 juli 

Genom smärtan smider jag en pakt. Jag binder mitt öde till hans. Världen är en väv, varje ansikte här är en mask av hans spegelbild. I sömnen förhandlar jag med mitt undermedvetna. Drömmarna är en teater där han intar huvudrollen. “You know what capitalism is? Getting fucked!” Jag skrattar högt åt hur rolig min Tony är.

Publicerades ursprungligen i FLM Nr. 64, hösten 2023.