En prinsessa står inlåst på sitt rum. Hon har planterat rosor utanför sin dörr och sitt fönster. Hon vill att allt ska vara vackert. Men hon har köpt fel fröpåse, allt är fel, det växer törnrosor utanför hennes dörr och hennes fönster, ingen kommer in. Och allt är rätt för att hon har hittat sin drömprins, utom på det sättet att han inte hittat henne. 

Han tror att han är trolovad på annat håll. Att han kan hitta någon bättre på annat håll. Han förstår inte att hon är den han ska ha. Att hon är den alla vill att han ska ha. Att hon är den trolovade. Att allt varit bestämt sedan de föddes. Han förstår inte att det bara finns en prinsessa i riket. Han förstår ingenting. Han förstår inte att skillnaden i hennes fula och hennes fina inte finns. Han vill bara ha den ena och går hela tiden till henne. När han går till den ena går han även till den andra. Han förstår inte att detta är en superdeal för honom: Prinsessa och bondflicka samtidigt.

Men när de först träffades i skogen, och allt sjöng, var det som att han kort förstod. För en stund såg hon sin egen dröm i hans ögon. Tiden var inne att berätta sanningen. Drömprinsar är ofta dumma, man måste ofta berätta för dem vad de vill ha. Så hon sa som det var. 

Törnrosa: Vi träffades första gången i en dröm. Jag känner dig väl, vi har gått med varandra en gång, i en dröm. Jag känner det så väl, det jag såg i dina ögon. Jag känner också väl, att syner sällan är allt de verkar. Men om du är den jag känner från en dröm, kommer du älska mig nu, som i en dröm. För har du mig kär, förblir du ju här. 

Prinsen: Är du en toka, jag älskar någon annan? 

Efteråt på sitt rum bakom sina törnrosor framför dörr och fönster växte uppgivenheten lika hög som rosorna. Prinsessan förstår att inga övertalande medel är lika effektiva som det hon just lagt fram. Drömprinsar är ofta dumma, man måste ofta vänta länge på att de ska inse själva, det alla redan insett. Men hon orkar inte vänta vaken. Att han inte vill älska henne nu sticker henne lika vasst som törnrosorna utanför. 

Hon känner till vad som sagts om henne. Hon känner till välsignelsen som lagts på henne som barn – av en vis kvinna som hade förstånd nog att spå att flickebarnet en gång skulle behöva försvinna. Välsignelsen som innebär att hon ska få sova. Sova länge, så lång tid det tar för hennes älskade att inse att det är henne han ska älska. Sova en sömn som bara kan brytas av en uppenbarelsens rena kyss.

Allt som krävs för att sätta välsignelsen i kraft är att hon sticker sig på en nål. När välsignelsen lades på henne gömde hennes mamma alla rikets nålar. Hennes mamma tycker inte att hon behöver välsignelsen. Att hon inte ska bry sig om honom, att man inte ska befatta sig med pojkar som inte förstår sin kärlek. Att hon ska stanna vid en pojke som förtjänar henne, som vill förtjäna henne, men hon tycker att han gör det. 

Eftersom hon har förstånd nog att samtala med visa kvinnor känner hon till lönnfacket bakom sin spiselkrans, bakom vilken rikets sista nål gömmer sig. Hon tar fram den och lägger sig tillrätta på sängen. Det finns nu ingen rädsla när hon ligger på sitt rum. Allt är så klart. Hon vet precis vad hon vill göra. 

Hon behöver bara försvinna en stund. Då kommer hennes drömprins söka riket över efter sin älskade. När han söker utan att finna kommer han slutligen gå till det rum där han är övertygad om att hon inte finns. Där kommer han se hennes sömn och förstå, allt. Det är som en lek, en lek man måste leka med drömprinsar. För drömprinsar är ofta dumma, de vill ofta bara ha det de inte kan få. Det måste funka. Hon sticker sig med nålen. 

Bakom sömnens tyngd, tillbaka i drömmarna ser hon allt så klart. Hennes mammas ord var sanna. Hon ska inte behöva försvinna in i en dröm för sin drömprins. Hon ska inte ha en drömprins. Hon ska ha en vanlig prins som väljer henne alltid, i sömn såväl som vaken, utan att man ska behöva leka. För vad ska hända med drömprinsen när hon vaknar? Drömprinsar är ofta dumma, de är sällan mer än en dröm. Långsamt kommer han tröttna på henne. Och hon kommer behöva somna igen. Har han henne där, förblir han ej kär. 

I sin egen uppenbarelses rena kyss vaknar prinsessan. Hon hör hur svärd skär genom törnrosor just utanför dörren. Drömprinsen stormar in, blodig och skuren med svärdet i hand. Han säger som väntat att han äntligen förstått, det är hon som är hans trolovade. Det är hon han ska älska. Han älskar henne. Drömprinsar är ofta dumma, de brukar ofta tro att de vill älska en, precis när man själv inte vill älska dem. Prinsessan känner sig matt. 

Prinsen: Jag har äntligen förstått, det är du som är min trolovade. Det är dig jag ska älska. Jag älskar dig. 

Törnrosa: Det här kommer inte gå, drömprins. För har du mig här, förblir du ej kär.

Publicerades ursprungligen i FLM Nr. 67, sommaren 2024.