Det ryktas om att Ottessa Moshfeghs Ett år av vila och avkoppling ska filmatiseras. En snabb sammanfattning för den som inte läst boken, eller inte minns handlingen: en ung tjej i New York – hon beskrivs som rik, snygg, anställd på ett galleri, med examen från Columbia och en lägenhet på Upper East Side – bestämmer sig för att gå i ide. Med hjälp av en mängd olika preparat utskrivna av en tokig psykiater ska hon under ett års tid sova så mycket som möjligt, för att sedan – förhoppningsvis – vakna upp som ett blankt papper, en ny människa, i slutet av året.
Men utöver de många läkemedel som nämns vid namn i romanen, använder sig vår huvudperson – aldrig nämnd vid namn – av en annan metod för att komma ner i varv och fördriva sin sömnlösa tid i lägenheten. ”Har du några fritidsintressen?” frågar psykiatern under deras första samtal. ”Jag kollar på film”, svarar hon.
Tv:n står på i bakgrunden, filmerna avlöser varandra. På de rutinartade turerna från lägenheten till apoteket för att fylla på sitt läkemedelslager passar hon på att köpa begagnade vhs-filmer. Hon vet vad hon vill ha: ”Ju mer puckad filmen var, desto mindre behövde min hjärna arbeta.” Film är den eviga referensen för allt som sker utanför hemmet, i verkligheten: när hon kommer hem till sin efterhängsna vän Revas familj på Long Island liknas det vid en film av John Hughes (The Breakfast Club, m.fl.), och Revas ältande av en olycklig kärleksrelation med sin gifta chef är så välbekant att den är enklast att föreställa sig i filmens format: ”När hon talade var det som om jag såg på en film. ’Han där borta är Ken. Ser du hans fru?’ Kameran panorerade över raderna och zoomade in på en söt, halvasiatisk kvinna med fräknar och svart basker.”
När huvudpersonen inte kan somna ägnar hon 48 timmar åt ett oavbrutet filmmaraton som slutar med att vhs:en går sönder. Då kan Reva erbjuda en viss lindring: ”Jag försökte koppla bort orden och bara höra hennes röst brumma. Jag måste erkänna att det var skönt att ha Reva där. Hon var lika bra som en videobandspelare, tänkte jag. Rytmen var lika välbekant och förutsägbar som ljudspåret till alla de där filmerna jag hade sett hundra gånger.”
Vad kan göra den här boken större rättvisa än en film som huvudpersonen själv hade velat se (läs: sätta på i bakgrunden och kanske, kanske inte, somna till)? En film om en evig filmkväll (och verkligen en gammal hederlig filmkväll, för boken utspelar sig år 2000, långt innan strömningstjänsterna och algoritmerna; vår huvudperson envisas med att fortsätta köpa vhs-filmer, trots att dvd-spelaren är det nya heta), ett kollage av långa tagningar inifrån en dunkel lägenhet där lättsamma Hollywoodfilmer avlöser varandra på en tjock-tv.
Under våren har det skrivits om ambientlitteratur på kultursidorna (DN 23/2, Sydsvenskan 14/3…) apropå Renate förlags utgivning av ”Vinden krusar vattenytan” av Martin Luuk och ”Fotboll” av Ludvig Köhler – litteratur skapad för en informationsmättad samtid, ”prosa i gränslandet mellan litteratur och sömn” enligt förlagets manifest. Vad gäller musik är ambient en väletablerad genre. Den visuella motsvarigheten slow-tv känner vi bland annat igen från SVT:s ”Den stora älgvandringen”, och en rad NRK-produktioner.
Det pratas om att filmatiseringen ska regisseras av Yorgos Lanthimos (Poor things, Dogtooth, m. fl.) och produceras av LuckyChap (Barbie, Saltburn, m. fl.), vilket skulle kunna bädda för en intensiv och laddad filmupplevelse. Men jag vill hävda att Ett år av vila och avkoppling har större potential som ambientfilm. Mood board: Andy Warhols Sleep (1964), en drygt fem timmar lång film i vilken John Giorno, Warhols älskare, sover; Brian Enos Mistaken memories of mediaeval Manhattan (1987), en tonsatt 45-minutersvideo med långsamt svävande moln och skiftande ljus över Manhattans skyline; drogmontaget i Requiem for a dream (2000) – men i slowmotion.
Det finns också en del nostalgi att spela på, något som säkert kan bidra till den behagliga, motståndslösa ambientkänslan. Millennieskiftets estetik med fysiska vhs-filmer och knapptelefoner – vår huvudperson gör sig av med sin genom att kasta den i floden – och den sociala isoleringen. För det ska sägas att det är svårt att läsa boken, som kom ut 2018 – i svensk översättning av Alva Dahl i oktober 2019 – utan att tänka på tillvaron under pandemin, och den börjar väl snart kännas nostalgisk? Erfarenheten av social isolering är så välbekant att det är svårt att förstå att den inte fanns i vårt gemensamma medvetande när boken skrevs, känslan av samtid är så stark att jag blir förvånad varje gång tidsmarkörerna från år 2000 dyker upp. När både Reva och Trevor (huvudpersonens ex) börjar arbeta i World Trade Center mot slutet av boken, i början av 2001, är det förstås illavarslande, men det är framför allt förvånande; det känns djupt anakronistiskt att tornen har stått där fram tills dess.
Jag tror att Lanthimos och gänget får en utmaning om de tänkt sig att göra en spännande film. Det är få händelser som utspelar sig i berättelsens nutid – antingen tänker huvudpersonen tillbaka på sina avlidna föräldrar och sin barndom, eller så vaknar hon upp ur medicindimman med dygnslånga blackouts, med bara små spår av allt hon gjort under tiden – sopor, polaroidbilder, blåmärken – vi kan bara föreställa oss att det har varit händelserikt. Hur ska det som redan passerat gestaltas? Jag tror inte att ett försök att skapa kronologi och handling med hjälp av förskjutna tidsplan och sepiafärgade tillbakablickar är rätt väg att gå.
Jag läste att Ottessa Moshfegh sagt att filmmanuset kommer att skilja sig något, slightly, från originaltexten. Hur återstår att se. Jag vet i alla fall vad jag hoppas på. Piller som skakar rytmiskt i en plastburk. Ett vhs-band spolas tillbaka. 20th Century Fox-introt spelas.
Publicerades urpsrungligen i FLM Nr. 67, sommaren 2024.
