I Laida Lertxundis filmer staplas korta klipp på varandra utan narrativ. Trots att man saknar en tydlig berättelse att följa kan man hela tiden luta sig mot en precis rytm och ett njutbart visuellt tilltal, det är inga uthållighetsprövningar. Hennes tidigaste verk, Footnotes to a house of love (2007), börjar i en överexponerad vit bildruta. Så fort kameran vant sig vid ljuset träder bilden av ett vitt lakan fram, utsträckt för att täcka nästan hela bildplanet, i kanten skymtar solbrända händer och Los Angeles ökenlandskap. Från vitt till vitt, en nästan parodiskt poetisk gest. Typiskt indie, tänker jag, att göra ett handgjort stunt, lite gulligt i sin omständlighet, av något så enkelt som en vit ruta. I en annan Lertxundi-film, Teatrillo (2021), har hon byggt en liten klipp-och-klistra-scenografi i kartong som visar stillbilder från hennes egna filmer.
Under de första 30 sekunderna av Footnotes to a house of love stannar vi i det vita, ändå känns det långt ifrån enformigt. I bakgrunden brummar ett flygplan, lakanet flammar för en sekund upp i rött när den analoga filmremsan flimrar till, en fluga flyger förbi i förgrunden. Allting gungar behagligt, jag känner mig struken medhårs då de varma romantiska bilderna avlöser varandra. I nästa klipp har lakanet fallit till marken och vi ser ut över det landskap vi hittills bara skymtat i bildens periferi: torra beigea berg och blekblå himmel, allt bakom ett gulnat filter. En tjej i uppklippt hår och stor, tunn, t-shirt kommer in från höger och kastar en sten ut i ingenstans. Denna typ av nonsenshandlingar sker genomgående i Laidas Lertxundis filmer, som ett sätt att få vardagen att kännas mer laddad med mening.
Den spanska filmskaparen och konstnären arbetar uteslutande med 16-millimetersfilm för att skapa korta – mellan tre och 20 minuter – sensuella och formalistiska filmkollage. Idag är hon verksam som professor vid École Nationale Supérieure des Beaux-Arts de Lyon, men under många år bodde hon i Los Angeles. Det kaliforniska ökenlandskapet och de baskiska bergen från hennes uppväxt har en tydlig plats i hennes filmskapande. I tidsskriften Balthazar (Nr. 04, 2019) frågar Laida Lertxundi sig själv om hon som feminist och kvinna kan vara formalist, eller om detta innebär att hon måste anta en manlig subjektivitet. Hennes försök att förena styva formexperiment med känsla, att föra in det kvinnliga i det manliga, är en process hon själv kallar Landscape plus. När jag överblickar Lertxundis filmer tänker jag att hennes feministiska anspråk på en feminin formalism var emblematiskt för tiden kring årtusendets första decennieskifte. Lertxundi exemplifierar på ett perfekt sätt den tjejiga estetik jag snurrade runt i som tonåring – låt oss kalla det Tumblr-aesthetics.
Ofta i Lertxundis filmer är kameran statisk, det känns som ett fotoalbum som väckts till liv, stillbilder i rörelse: en palm vippar i vinden, ett par ligger och läser i gräset, en kvinna sitter på en klippa med bar rygg och tittar ut över havet. Som betraktare matas man hela tiden med nya bilder i ett flöde av sweet nothings. Det är elledningar som skär över en solnedgångshimmel speglade i ett butiksfönster, en hand som långsamt river ut sidor ur en bok, en tjej som spelar piano, det är himlen, det är havet och det är små söta barnhänder på en äng med små söta blommor, det är LP-spelare och tjejer (helt vanliga tjejer) i baddräkt placerade i ljuset från en projektor som slänger bilder av skvalpande vågor på deras bara ryggar. Det känns som Lana Del Rey, som dip dye, neonskyltar, rött läppstift, det känns som stuprörsjeans, tio festivalband, PhotoBooth och cigaretter. Den totalt tumblreska estetiken och sättet på vilket korta klipp vävs ihop till ett slags associativa kollage får mig att känna att jag är ute och surfar på nätet 2009.
Lertxundi filmdebuterade mycket riktigt samma år som Tumblr lanserades. Bland webbsidans mikrobloggar etablerades Tumblr aesthetics, den stil som skulle prägla de sena 00- och tidiga 2010-talen. Tumblr girls bar högmidjade shorts (Levi’s) och sladdriga t-shirts med roliga slogans, som i Laidas Footnotes to a house of love där en tjej sitter framför en öppen eld i brun Bump n’ Grind-tröja. Som Tumblr-estetiker satte man vintage-filter över sina bilder, man delade intetsägande citat på sociala medier, kanske låttexter, kanske stillbilder från någon indiefilm, man kunde helt oironiskt ställa sin relationsstatus på Facebook som ”Det är komplicerat.” Vi var alla unika, känsliga skapande själar. Man bar American Apparels circle scarf, indie var mainstream, konstiga intressen var coola, nördiga killar snygga. Ännu var ingen cancelled.
Den 14 minuter långa filmen Cry when it happens / Llora cuando te pase börjar med ett par som ligger i en soffa och tittar uppåt. I nästa klipp ser vi himlen med en rengbågsfläck mitt på. Filmen fortsätter med en bild på en fetbladsväxt, samma himmel fast denna gång uppspelad på en tjock-tv, händer som stryker över vita fönsterluckor, ett par som bläddrar i en konstbok, vidare till ett annat par som sitter på ett motellrum i solnedgången och kollar på ännu en tjock-tv som spelar filmen av en himmel, tjejen spelar lite på ett dragspel. Tillbaka till en bild av himlen, tillbaka till havet, i bakgrunden spelas Little baby med Joe Meek & The blue rondos från 1964. I slutet av filmen är det natt och tv:n med himlen har ställts ut i naturen, tekniken börjar hacka och när tv-rutan blir svart är filmen slut. Men en blick totalt genomsyrad av de tio senaste årens internetironi, postironi och cynism är det svårt att inte fascineras av hur något kan stå så rakryggat i sin onyttiga gullighet. Lertxundi, precis som alla Tumblr-tjejer, hipsters och Ricky i American beauty, ser skönhet i det ingen annan ser, man filmar plastpåsar som dansar i vinden.
Jag tänker en del på sex när jag tar mig igenom Lertxundis lilla filmhistoria, inte för att det någonsin syns i bild, tvärtom – vi får bara ana. I 025 Sunset red ligger en tjej naken och kollar på en gammal svartvit video av ett hångel i närbild. I Footnotes to a house of love tror jag att de ligger, men vi ser bara toppen av parets huvuden i bild. Lertxundi lämnar det mesta till fantasin, precis som tjejer gillar det, i alla fall om man får tro dogmen för den feministiska pornografin. Den Tumblrestetiska sexualiteten gör kvinnan till subjekt.
Genomgående i Lertxundis filmer uttrycks en slags nostalgi utan objekt, det är som att ett försiktigt, vackert vemod hela tiden sitter i bilden. Man längtar, men efter vad? Retrosignifikanter blandas huller om buller: gamla tv-apparater, LP-spelare, en radio och den analoga filmen som hela tiden gör sig påmind genom flimmer i kanterna samt röda och gula skiftningar i bilden, men uttrycket är ingen enskild epok trogen. Tumblr-estetikern romantiserar inte en specifik tid eller plats. Den air av nostalgi som trycker i filmerna, känslan av att vi saknar en tid som flytt, känns därför mer som regression. Det är längtan efter ungdom och barndom, när allt var lätt och cute, som passar ihop med stilens lätt tonårsaktigt nihilistiskt nonchalanta inställning till världen utanför. I det dikotomiska motsatsförhållandet kvinnligt/manligt, hem/samhälle kryper man genom Lertxundis filmer längst in i flickrummet, sätter sig vid ett antikt spegelbord och knappar på skrivmaskin i blommig klänning – très romantique! Kameran fokuserar på detaljer, som i In a nearby field där små stilleben med plastmat ställs ut på tallrikar i följd. Det handlar om det egna lilla livet, inte de stora perspektiven. Till och med i det politiska dioramat 025 Sunset red är look viktigare än politisk poäng. Bilder från Lertxundis pappas tid i PCE (Spaniens kommunistiska parti) blandas med bilder av regissörens eget mensblod. På ett papper placerat i gräset hälls det röda blodet ut från en glasburk, en hand hjälper blodet skapa mönster på det vita arket.
Mot mitten av 2010-talet väcktes vi ur denna flickdröm där tjejer var feminister bara genom att vara tjejiga. Kanske var det just denna rätt provokativt ignoranta estetik som förde oss in i woke-eran där den vita feminismen skulle dekonstrueras och ingen handling var poänglös utan satt ihop i ett nät av större strukturer. I det tumblreska riktades uppmärksamheten mot det privata vilket födde en individualistiskt betonad estetik. Tjejernas tidiga internet-postande handlade inte om att vara i konstant dialog och debatt i stora sociala nätverk på det sätt som internetkulturen senare kom att se ut under andra halvan av 2010-talet. Det handlade om den egna ostörda blicken och att hitta sina egna dansande plastpåsar, det handlade om poesi – inte politik. Poesi är svårt när estetiken måste inrättas i moraliska system. Jag erkänner att Lertxundis filmer väcker en stark längtan hos mig efter det som bara kan få finnas, helt utan grandiosa motiv. Jag längtar efter det utan mening som bara är vibes. Jag längtar efter att det privata, lilla, ytliga och tjejiga kan få upphöjas till konst.
Men tiden går fort, och trender går som oftast i cykler. Jag påminns om detta i en scen från Footnotes to a house of love där en bandspelare placerats på marken och låten som spelas känns bekant – jag har hört den från min mobils utforskarflöden. Men när The Shangri-Las låt Remember (Walking in the sand) nu spelas i filmen upplever jag att raderna ”Whatever happened to / The boy that I once knew / The boy who said he’d be true”, går i slow motion. På Tiktok, där jag hört den hundratusentals gånger, är melodin alltid uppsnabbad och följs av ett ”Oh no, oh no, oh no no”. På samma plattform har Tumblr-tjejerna fått en smygande comeback och än en gång scrollar jag bland oironiska citat och flickrumsromantik: coquette girlies binder rosetter i håret och postar selfies från stökiga toalettspeglar, med gosedjur, tända ljus och pärlband och berlocker. Pinterest spår ethereal sensuality för 2023. Precis som under Tumblr-eran, när man skulle vara indie, hipster eller bara speciell, har folk idag en helt egen ”-core” för att beskriva sin aesthetic. Det är 2023 och Lertxundis estetik, som nästan kändes otänkbar för bara ett år sen, har börjat ta sig varvet runt. Post-woke är formförsökens tid.
Publicerades ursprungligen i FLM Nr 65, vintern 2023.
