Förra veckan blev det klart att komikerduon Filip Hammar och Fredrik Wikingssons nostalgiska bilfärdsdokumentär Den sista resan skulle bli Sveriges bidrag till en Oscar för Bästa utländska film. Ett inte särskilt kontroversiellt val, kan man tycka, eftersom filmen med sina 400 000 sålda biljetter detroniserar Stefan Jarls Ett anständigt liv från 1979 som den svenska dokumentärfilm med flest antal biobesökare genom tiderna. Filmen handlar om att komikerduon försöker muntra upp Filips djupt deprimerade far med en bilresa från svenska Köping till den sydfranska badorten Beaulieu-sur-mer. Bioaffischen pryds av översvallande lovord och höga betyg från de flesta stora svenska tidningar.

Aftonbladets ledarskribent Kalle Sundin snörpte emellertid på munnen. Att Den sista resan utsetts till Sveriges officiella representant till filmgalornas filmgala i Los Angeles nästa år såg han som ”ett kvitto på att kulturetablissemanget till slut omfamnat duon”. En gång i tiden stod Filip och Fredrik för något nästan lite farligt, menar Sundin. Han drar sig inte för att jämföra dem med Liam och Noel Gallagher i kultbandet Oasis. ”Gallagherbröderna besitter en sorts inneboende etablissemangskritik som framförs med glimten i ögat”, skriver han. ”Vi brukade ha den sortens karaktärer också i Sverige. Filip och Fredrik är kanske det tydligaste exemplet.”

Dylika kommentarer får mig att undra vilket etablissemang som egentligen åsyftas. Skulle man inte i motsats kunna hävda att Filip och Fredrik är etablissemanget och att det är vi, journalister och filmkritiker, som har varit för inskränkta för att lägga märke till det? Det krävdes i varje fall att Tom Alandh skulle jämföra Den sista resan med Ingmar Bergmans Smultronstället för att jag skulle kvickna till bland smalfilmssamlingarna i mitt hermetiskt slutna elfenbenstorn. När Tårtgeneralen (2018) inte nominerades till fler än fyra guldbaggar skickade snubbarna Tiina Hammar, Filips mamma. ”De jobbar säger de, men jag tror jag vet. De är sura för att de inte fick fler nomineringar”, sa hon när hon fick ta emot publikpriset för filmen. En sak är i varje fall säker: Så kaxigt beter sig bara någon som själv är säker på sitt inflytande.

Men funkar lustigkurrarna utanför Sveriges gränser? Det återstår att se. Sydsvenskans filmredaktör Mattias Oscarsson är i varje fall skeptisk. Han menar att filmen antagligen valdes för att ”konkurrensen var svag”. Han skriver: ”Filmen bygger till stor del på att man som svensk redan har en relation till duon – internationellt är de i princip okända.”

Jag hyrde Den sista resan förra helgen. En fin film, om än inte exceptionell; ett tv-program som klippts om till en 90 minuter lång dokumentär. Jag fällde några tårar i slutet. Men, med tanke på filmens enorma framgångar inrikes, skulle jag inte bli förvånad om vi i sinom tid får en Filip och Fredrik-festival i Köping som konkurrerar om besökare med Bergman-veckan på Fårö.

Av Oscar Westerholm, skribent för FLM. 

Texten publicerades ursprungligen som ett nyhetsbrev från FLM 28 september. Prenumerera på nyhetsbrevet här.