Vissa verk är omöjliga att skilja från händelserna vi förknippar dem med. Nittiotalsfilmen The crow och skådespelaren Brandon Lees tragiska frånfälle är ett sådant. Baserad på en serietidning som James O’Barr skrev för att bearbeta sorgen efter att hans fästmö dödats av en rattfyllerist är The crow en berättelse sprungen ur förlust och mörker, som börjar och slutar i tragedi.
Här finns varken ockulta ritualer, ljusskygga experiment eller giftigt avfall som förklaring till återuppståndelsen, bara en mystisk kråka som landar på hans gravsten och blir hans följeslagare.
I grunden har vi en typisk hämndfantasi där rockstjärnan Eric Draven tvingas se på när hans flickvän blir våldtagen och mördad av ett gäng psykopater för att därefter själv bli mördad. Men för Eric är döden bara början. Ett år efter att han jordfästs klöser han sig ut ur sin egen grav. Men i stället för att hjälteposera medan regnet piskar och blixtarna lyser upp natthimlen vrider han sig i plågor på marken och vrålar ut sin smärta som om han motvilligt kastats ut i världen.
Här finns varken ockulta ritualer, ljusskygga experiment eller giftigt avfall som förklaring till återuppståndelsen, bara en mystisk kråka som landar på hans gravsten och blir hans följeslagare. Berättartekniken är lika fettsnål som Brandon Lees torso.
I boken Understanding comics skriver Scott McCloud att den verkliga magin i serietidningar sker i de vita linjerna mellan bildrutorna – det är där berättelsen kommer till liv, eftersom läsaren måste fylla dem med mening. Just så arbetar filmen The crow, och kanske är det därför den tycks förstå serietidningsmediet bättre än de flesta Marvel-filmer som följt sedan dess.
Resultatet påminner mer om Robert Smith från The Cure, eller karaktären Dream från Neil Gaimans serietidningsopus Sandman, än Kurt Cobain.
The crow är en film som både definierar och stretar emot nittiotalets populärkulturella zeitgeist. 1994 stod grungeeran i zenit, men i stället för att klä rockstjärnan Eric Draven i flanellskjorta och trasiga jeans har han svarta skinnbyxor, burrigt hår och vitmålat ansikte. Resultatet påminner mer om Robert Smith från The Cure, eller karaktären Dream från Neil Gaimans serietidningsopus Sandman, än Kurt Cobain.
Med viss rätt kallas filmen för “Robocop för emos”. Båda handlar om Jesus-figurer som återvänder från de döda för att skipa gaturättvisa i Detroit, the motor city. Men där Paul Verhoevens Robocop drev med den glättiga yuppieeran är The crow marinerat i mörker och ösregn på ett sätt som fångade en dystrare tidsanda. När SVT:s ironiska humorprogram Varan-TV 1998 gjorde en sketch om en gritty Bröderna Lejonhjärta-reboot är det förstås The crow de refererar till med repliken “Det är mörkt, det är nittiotal, och så regnar det”.
Det är lätt att glömma bort att nyversionen med Bill Skarsgård i huvudrollen som just nu sågas av kritiker och bombar på bio är den femte filmen i serien, om man nu kan kalla det en serie då huvudrollen bytts ut för varje installation. Efterföljarna fick undertitlar som City of angels, Salvation och Wicked prayer, gjordes av andra regissörer och introducerade alla en ny hämnare.
Men i nyinspelningen som heter rätt och slätt The crow spelar Bill Skarsgård Eric. Det fick originalets regissör, Alex Proyas, att surna till. Han ansåg att den ursprungliga filmen tillhörde Brandon Lee och att den taktlösa rebooten var ett brott mot griftefriden.
I podcasten What went wrong förklarar vapenexperten Larry Zanoff att det var 14 olika händelser som tillsammans ledde fram till dödsolyckan. Teamet skulle spela in en kort sekvens där en revolver avlossades mot Brandon Lee. Rekvisitören, det vill säga den med ansvar för scenografins föremål, hade gått hem för dagen och produktionsteamet som brottades med besparingar och tidsfrist såg ingen anledning att ringa in honom.
När laddningen brann av avfyrades dummykulan som var fastkilad i pipan och träffade huvudrollsinnehavaren i magen. Brandon Lee avled åtta dagar innan inspelningen var klar.
Senare visade det sig att en dummykula hade fastnat i pipan på revolvern som användes. Och Brandon Lee ville inte ha en skyddsväst eftersom han var övertygad om att det skulle synas. Revolvern laddades med en krutladdning utan kula. När laddningen brann av avfyrades dummykulan som var fastkilad i pipan och träffade huvudrollsinnehavaren i magen. Brandon Lee avled åtta dagar innan inspelningen var klar.
I stället för att tragedin ledde till en debatt om ökad säkerhet på filminspelningar kom diskussionen att handla om förbannelsen som förföljde Lee-familjen. Brandon Lees pappa, actionhjälten Bruce Lee, hade också gått bort under “mystiska omständigheter” tjugo år tidigare.
När vi för tre år sedan nåddes av nyheten att filmfotografen Halyna Hutchins avlidit under inspelningen av Alec Baldwins westernfilm Rust fördes tankarna till The crow. Liksom dödskjutningen av Brandon Lee hade en serie dåligt fattade beslut, påskyndade av budgetkrav och en tajt deadline påverkat vapensäkerheten.
Och både Heath Ledgers och Joaquin Phoenix Joker-tolkningar ekar av Brandon Lees Eric Draven.
I efterhand är det lätt att se det enorma kulturella inflytandet The crow haft på den ström av mörka actionfilmer som följde. Varken Matrix, Fight club, Blade eller Christopher Nolans Batman-trilogi hade sett ut som de gör utan The crow. Och både Heath Ledgers och Joaquin Phoenix Joker-tolkningar ekar av Brandon Lees Eric Draven. Inte heller är det en tillfällighet att Brandon Lees stuntman, Chad Stahelski, senare kom att regissera John Wick-filmerna.
Som actionfilm har The crow åldrats med värdighet, men det är omöjligt att se den utan att tänka på vad som kunde ha hänt om tragedin undvikits. För i skuggan av en cynisk reboot och nya dödsolyckor reser sig The crow som ett sorgligt monument över vår oförmåga att lära oss av våra misstag.
Läs även Oscar Westerholms artikel om Bruce Lee från FLM Nr. 66 HÄR.
