Det såg ut som en statsmannabegravning. Bilder från processionen i Kowloon i Hongkong kablades ut över hela världen den 25 juli 1973. Tusentals vänner, kollegor och fans hade slutit upp kring den öppna kistan för att ta farväl av den hongkong-amerikanske filmstjärnan Bruce Lee, som fem dagar tidigare dött i sviterna av hjärnödem, vid trettiotvå års ålder. Hans karriär i Hollywood höll precis på att explodera som en nyårsraket mot en stjärnklar natthimmel; Enter the dragon (1973), Lees första och enda riktigt stora roll i en amerikansk filmproduktion fick premiär senare i augusti samma år och blev en enorm publikframgång. Den var med sin budget på 850 000 dollar den i särklass dyraste kampsportsfilmen någonsin, men Warner Brothers fick avkastning: Enter the dragon beräknas ha spelat in över två miljarder dollar till dags dato.
Fem år efter framgångarna återuppstod Bruce Lee från de döda. Game of death, regisserad – eller rättare sagt hoplappad – av Enter the dragon-regissören Robert Clouse, skulle ha blivit Lees ditintills främsta konstnärliga bedrift. Filmen var tänkt som en introduktion till Lees egen hybridartade kampsportslära jeet kune do. En eklektisk blandning av filosofi, poesi och klassisk kung fu som Lee hade börjat utforma under sin tid som lärjunge i Hongkong till wing chun-mästaren Ip Man (som porträtterades av Donnie Yen i storfilmen Ip Man från 2008). Men filmen var också tänkt att innehålla allt som gör en kampsportsfilm till en kampsportsfilm: dödsföraktande stunts och halsbrytande fighting-koreografi.
Men när Lee dog hade man bara hunnit spela in delar av filmens avslutande batalj, däribland en episk fight mot basketspelaren Kareem Abdul-Jabbar som med sina två meter och 18 centimeter ser ut som en veritabel jätte ställd mot filmstjärnans en meter och 72 centimeter. Produktionen som ägde rum i Hongkong, med bolaget Golden Harvest, hade tillfälligt lagts på hyllan när Warner Bros. hört av sig med erbjudandet om en gyllene biljett till Hollywood.
Bruce Lee föddes 1940 som Lee Jun-fan i San Francisco men tillbringade sin barndom i Hongkong där han från tidig ålder arbetade som barnskådespelare. Han återvände tillfälligt till Nordamerika vid 18 års ålder, redan med ett tjugotal filmer på sin meritlista. Tanken var att göra sig en karriär i Hollywood. Han hankade sig fram på biroller och genom att lära ut kampsport till kändisar. Det var bland annat så han blev bekant med Steve McQueen, då världens största filmstjärna, och succéregissören Roman Polanski (som innan Charles Manson och hans sektfamilj greps, misstänkte Lee för att ha mördat hans hustru Sharon Tate). Bakom de sociala och karriärmässiga framgångarna fanns likväl en frustration: Lee lyckades inte få några huvudroller i amerikanska produktioner, trots att han tveklöst överglänser sina medspelare i tv-serien The green hornet (1966–67) och tv-filmen Vem blir nästa offer, Marlowe? (1968). Men det förblev otänkbart att ge en större roll till en skådespelare som såg ut som Lee. Det rasistiska arvet efter “gula faran”, där särskilt Kina utmålades som hotfullt, levde och frodades i Hollywood med Honolulu-detektiven Charlie Chan (spelad av svensken Warner Oland i ”yellowface”-smink) och det ondskefulla geniet dr Fu Manchu som dess främsta representanter. Det finns än idag en föreställning om Lee som mer av ett irritationsmoment än en generationsunik begåvning. Se till exempel Quentin Tarantinos nidporträtt av stjärnan i Once upon a time in … Hollywood (2019), där han åker på spö av Brad Pitts tystlåtne stuntman efter att ha skrutit för mycket bakom kulisserna.
För att få snurr på sin karriär som skådespelare flyttade han således tillbaka till Hongkong, där han gjorde sina första huvudroller i The big boss (1971) och Fist of fury (1972). Att Hollywood ringde och erbjöd honom en biroll i Enter the dragon var såklart välkommet, även om han var besviken på att det inte var en huvudroll.
Den särpräglade blandningen av spionthriller, kampsportsaction och blaxploitation blev en succé. Lee blev postumt en av världens största stjärnor, en berömmelse som antagligen förstärktes av att hans förtidiga död – likt James Dean arton år tidigare – gav skådespelaren ett mytomspunnet drag.
Det finns än idag en föreställning om Lee som mer av ett irritationsmoment än en generationsunik begåvning.
Men så hände något egendomligt. Man hade knappt hunnit jordfästa stjärnan innan filmbolag började slå mynt av det glupande begäret efter fler Bruce Lee-filmer. I Hongkong, Taiwan, Sydkorea och Filippinerna började en märklig genre växa fram: bruceploitation.
Bruceploitation hade sin storhetstid mellan 1973 och 1982, även om den fortfarande förekommer på sina håll (främst i tv-spel som Mortal kombat och Tekken). Det var snabba och billiga kampsportsfilmer tillverkade på löpande band med skådespelare som bar vissa – ibland knappt några som helst, bortsett från att vara asiatiska – likheter med Bruce Lee. Somliga skådespelare fick ägna hela sina verksamma karriärer åt att, likt Elvis-imitatörer, se ut som den framlidne stjärnan. Skådespelarna tog artistnamn som Bruce Li, Bruce Le och Bruce Lai. Filmerna hette saker som Enter the game of death – en uppenbar sammanslagning av Enter the dragon och Game of death – och The clones of Bruce Lee. Illusionen fullbordades av att skådespelare som hade medverkat i filmer tillsammans med Bruce Lee – den overkligt biffige kinesiske fightern Bolo Yeung är ett återkommande inslag – även hade roller i bruceploitation-rullar. Allteftersom marknaden mättades började filmerna få alltmer surrealistiska och dråpliga intriger. Bruce Lee (Bruce Leung) slåss sida vid sida med Karl-Alfred mot James Bond, greve Dracula och Emmanuelle (ur den franska erotikfilmen Emmanuelle från 1974) i den anarkistiskt copyrightmassakrerade The dragon lives again (1977).
Game of death – av allt att döma tidernas mest påkostade och ambitiösa bruceploitation, vilket i och för sig inte säger särskilt mycket – kom i Clouses skarvade version från 1978 att handla om filmstjärnan Billy Lo (Bruce Lee, med flera) som hamnar i konflikt med ett brottssyndikat. En lejd mördare smiter in på en filminspelning och laddar ett rekvisitavapen med skarp ammunition.
Det dödande skottet var som ett eko ur det förflutna. Precis som sin far dog Brandon Lee ung.
Fiktionen skulle 15 år senare få en otäck parallell i verkligheten: Bruce Lees son, Brandon Lee, sköts av en olyckshändelse till döds år 1993 under inspelningen av actionskräckfilmen The crow. Det dödande skottet var som ett eko ur det förflutna. Precis som sin far dog Brandon Lee ung. Han blev bara 28 år.
I Game of death överlever Billy Lo mirakulöst nog sin skottskada men hans ansikte blir deformerat av splitter från pistolkulan, lämpligt nog, som vi snart ska se. Han bestämmer sig för att fejka sin död – Clouse använder här respektlöst nog en filmsnutt från Lees verkliga begravning – för att i lönndom kunna infiltrera den kriminella ligan. Filmen avslutas med en slutstrid i en restaurang (i originalmanuset, som hade betydligt fler mystiska undertoner, ägde fighten rum inuti en pagod). Lee – som faktiskt syns som sig själv i filmens avslutande minuter – är utstyrd i en gulsvart motorcykeldräkt, som sedermera främst har blivit känd för att Uma Thurman använder en snarlik i den första Kill Bill-filmen.
Clouse satte ihop Game of death med hjälp av klipp från gamla Bruce Lee-filmer (till exempel närbilder på stjärnans ansikte från Fist of fury), nyinspelat material med olika stand in-skådespelare (Kim Tai-chung och Yuen Biao) samt en sekvens på elva minuter från slutstriden som Lee hann fullborda innan han lade projektet på is och drog till Hollywood.
Filmens nekrofila kärna blottas. Det är en överväldigande kontrast till hur levande och karismatisk Bruce Lee alltid annars var på vita duken.
Billy Lo går i merparten av filmen runt med solglasögon – Persol Pininfarina av pilotmodell, som Lee ofta syns filmstjärneposera med på pressfoton – som är enorma nog för att täcka stora delar av hans ansikte. Men detta lurar såklart inte någon, trots att Clouse vänder ut och in på sin väska med knep för att filma runt frånvaron som likt ett slukhål roterar i mitten av Game of death. Att stjärnans ansikte blir ”deformerat” av pistolskottet är också ett på sin höjd darrigt svepskäl till varför anletet tycks genomgå egendomliga förändringar i hela filmen. I en särskilt absurd scen har man tejpat upp ett utklippt foto av Lees ansikte på en spegel, för att skapa illusionen av att han sitter och granskar sin reflektion. Det finns något nästan kusligt i den ögonblickliga bilden: ansiktet är stelt och uttryckslöst, fruset och livlöst. Filmens nekrofila kärna blottas. Det är en överväldigande kontrast till hur levande och karismatisk Bruce Lee alltid annars var på vita duken.
I fjol släppte det oberoende brittiska distributionsbolaget Arrow Video den utmärkta filmessän The final game of death – en del av extramaterialet på 4K-boxen Bruce Lee at Golden Harvest – där råmaterialet, omtagning på omtagning, har restaurerats och lagts i ordning med ett snustorrt men informativt kommentarspår av regissören James Flower. Mest uppseendeväckande är att man har lyckats gräva fram den berömda ”vedträ-fighten”, en scen som länge har antagits vara förlorad ur Hongkong-filmbolaget Fortune Stars arkiv. Det är en vacker, respektfull och insiktsfull film som på ett filmhistoriskt initierat sätt försöker bena ut vad Game of death hade kunnat vara om Lee hade hunnit färdigställa den. Såklart finns det något bitterljuvt över det hela. Vi kommer trots allt aldrig att få se filmen så som Lee hade tänkt sig den.
