Regi: Radu Jude
Land: Rumänien
Speltid: 2 h 44 min
Biopremiär: 2 augusti
”När de ropar: ’Leve framåtskridandet!’ – fråga alltid: ’Framåtskridandet av vad?’” Stanisław Jerzy Lecs bottenlöst pessimistiska aforismer, skrivna med 1900-talets auktoritära Östeuropa som fond, kan lika väl beskriva dagens utsiktslösa senkapitalism. Radu Judes nya film lånar sin bleka titel från Lec och transponerar denna pessimism in i gigekonomins 2000-tal och betonar hur allt elände är sig likt. Jordens undergång står just runt hörnet, den bär på en gällt rosa ryggsäck.
Filmens narrativ är fördelat över två ojämnt långa akter. Den första, filmad på svartvit och kontrastrik 16 mm, följer Angela. Produktionsassistent by day, Tiktok-kreatör by night. Fast någon distinktion mellan dag och natt finns inte, hon förväntas arbeta 24/7. All tid är arbetstid. Den lagstadgade dygnsvilan ger väl arbetsgivaren fan i. Under filmens första två timmar flänger hon kors och tvärs på jakt efter en arbetsskadad statist till en informationsvideo om säkerhetsrutiner. Kameran åker i passagerarsätet medan hon kör längs Bukarests gator letandes någon så där lagom arbetsskadad. Beställaren önskar inga alltför våldsamma deformiteter. Det får ju inte se vulgärt ut.
Gång på gång ser vi henne somna vid ratten. Det inneboende hyckleriet är omisskännligt. Samtiden, med dess otrygga anställningar och förkastliga arbetsvillkor, vill ingen människa väl: varken Angela, de arbetsskadade, eller arbetarna som videon ska vända sig till. Men vem förväntas bita den hand som föder dig nu när matpriserna är vad de är?
Som för att hålla sig vaken plockar Angela upprepade gånger fram sin mobiltelefon och skapar hypermaskulina videor för sina sociala medier. Hennes ansikte omformas av ett Tiktok-filter, inte helt olikt den Andrew Tate som hennes haranger påminner om. ”En nation av horor och hallickar! Fan ta er alla. Jag tänker aldrig mer sätta min fot här.” Det mesta som lämnar hennes alter egos mun är alltför grovt för att citera här, men fungerar till synes som ett slags ventil, ett utlopp för den vanmakt och ilska som bubblar inom henne.
Insprängt längs Angelas irrfärd är scener ur den rumänska 80-talsfilmen Angela merge mai departe (1981). Judes svartvita nutidsdrama avbryts plötsligt. Det både kontrasteras och likställs detta andra, dåtida: statligt producerat efter socialistiska ideal likt all annan rumänsk film från denna epok. Jude manipulerar dessa färgsekvenser, saktar ned bildfrekvensen och dröjer sig kvar vid melodramatiska skeenden och dess resonans i samtidsfiktionen; hur ekonomiska och patriarkala strukturer formar mellanmänskliga möten såväl då som nu. Protagonisten i Angela merge mai departe är namne med Judes överarbetande allt-i-allo och taxichaufför till yrket. Hennes vita taxibil för henne runt huvudstaden så som staten vill att den rumänska befolkningen ska se den, men Jude pausar filmen och belyser vardagstrivialiteter, oavsiktliga dokumentära kvalitéer som passerat censuren.
Om det låter rörigt är det för att Do not expect too much from the end of the world inte riktigt påminner om någon annan fiktionsfilm. Med dess svårkategoriserade ideologi och besinningslösa skaparglädje kan vissa paralleller dras till Godard post -68, men estetiskt ligger den i det hittills outforskade gränslandet mellan Harun Farockis videoessäistik och den obscena, oscriptade humorn i Borat. Den bryr sig, kort sagt, över huvud taget inte om att vara till lags. Att den nobbades av Cannes – trots att den är fjolårets enskilt mest intressanta film – är talande.
Dess andra akt skildrar inspelningen av informationsvideon. I en trekvart lång sekvens, filmad från ett och samma perspektiv, aktualiseras den lilla människans maktlöshet gentemot de övre, ekonomiska makterna. Den utvalde huvudrollsinnehavaren, som efter ett alldeles för långt arbetspass kört in i en illa upplyst vägbom och paralyserats från midjan ner, sitter i rullstol omgiven av sin familj vid olycksplatsen. Han uppmanas berätta sin historia och avsluta med att understryka vikten av säkerhetshjälmar, men företagschefen tvingar honom utelämna alla potentiellt graverande detaljer tills inget längre finns kvar förutom den där uppmaningen om hjälmen. Till och med vägbommen, som ju faktiskt syntes rätt dåligt, avlägsnas inför den slutgiltiga tagningen.
Det är så här jorden går under: inte med en smäll utan med en informationsvideo som låter aktieinnehavarna gå fria medan arbetarna sliter ut sina kroppar. Judes film är en nästan tre timmar lång flodvåg. Ömsom insiktsfull, ömsom infantil: den erbjuder inga enkla lösningar till de många diagnoser den ställer på vår samtid, men för första gången på år och dagar presenteras en genuint nyskapande estetik för framtidens politiska film.
