Två farbröder sitter och pratar sex i fikarummet på jobbet, och jag får svårt att värja mig inför gulligheten. De båda männen är sotare och äter norska lunchmackor i Oslo. Jag blir tacksam för att jag får tjuvkika på deras intimitet med varandra, mån om att inte förstöra, inte döma. I början av Dag Johan Haugeruds film Sex (svensk premiär senare i augusti) känns allt så intensivt, och så ömtåligt. Som något jag normalt inte får se.
Den ena mannen berättar om en dröm som han drömt upprepade gånger, där David Bowie tittade på honom som om han var en “dam”. Han försöker sätta ord på hur det får honom att känna sig: som om han kunde släppa alla krav och ge sig hän. Den andra mannen säger då plötsligt att det påminner honom om hur det kändes när han hade sex med en av deras manliga kunder dagen innan.
“Att det var en vilt främmande man som ville ha mig, och bara kapitulera in för det…” får han ur sig. Han frågar sen om det var för mycket, om han ska hämta mer kaffe. Han är inte gay, och tycker inte att han har varit otrogen mot sin fru. Han har bara gjort någonting nytt, och hittat något i sig själv som förvånar honom. Som hans kollegas återkommande erotiska drömmar om David Bowie.
De talar, trevar sig fram, känner av, upptäcker. De har gått över en gräns, inre eller yttre, men om man är lojal med deras perspektiv är det egentligen kvinnorna i filmen som framstår som gränslösa. För vem tillhör ens inre, eller ens sexualitet? Bara en själv? Eller inte ens det, eftersom det uppenbarligen kan överraska oss så totalt. En fru i filmen säger att hon inte vill äga sin man, att man önskar den man älskar all frihet. Det gör bara så ont för henne i praktiken. Hon blir aggressiv och ledsen och får rådet att sortera i sina känslor, ställa frågor och skriva ner allt. Helt plötsligt har hennes mans erfarenhet blivit hennes och hennes väninnors stoff. Hon frågar om de har haft sex “i rumpan”, börjar gråta när hon ser sin man duscha, och vill inte dela säng. Hennes man vill bara göra allt bra igen.
Den andra mannens fru sätter, som av en slump, upp en drömfångare över deras säng. Men drömmarna om Bowie upphör inte. När han till sist berättar för henne om drömmarna tar hon en misstänkt könsdysfori med ro, och generellt är kvinnorna i filmen öppna för det mesta, bara det benämns. Men det är kvinnor som benämner allt när männen och kvinnorna möts, och gång på gång talar sönder något ömtåligt, gör om en mans eller pojkes historia till sin egen.
Det gäller den kvinnliga sångpedagogen, som mansplainar Hannah Arendts teorier om det sociala och det offentliga rummet och sen drar och drar i den tysta mannens tunga, en röstövning som hon tycker brukar fungera för den som är spänd.
Det gäller en sons tjejkompisar, som tar hans historier och gör youtube-content av dem. Han undrar varför han är så medelmåttig, vad han har att bidra med, och frågar läkaren vad man egentligen kan göra för att lindra någons mensvärk. Läkaren svarar att mensvärk kan ses som ett tecken på att kvinnor är gudinnor.
Kanske har alla kvinnorna jag nyss nämnt rätt, kanske hjälper de bara till när männen står helt handfallna. Att norska män har en inre kamp att föra i cyklopernas Skandinavien är inget nytt. Att vara mjuk och tyst är vackert, men det kan också bli mesigt – till och med bittert. Min fascination för de två männen, och laddningen i början, urvattnas ändå lite under filmens gång.
För så mycket skandinavisk kultur försöker pränta in motvilliga, framförallt män, att man måste våga prata. I Dag Johan Haugeruds hyllade film Barn från 2019 uppehöll han sig också vid språkets betydelse och konsekvenserna av att inte säga hela sanningen. Tänk om Dag Johan Haugerud menar att man inte måste berätta allt för alla? Att prata behöver inte alltid vara ett tecken på att man förstår mest, känner mest eller är öppen för världen, något som filmen gör tydligt. Det är en fräsch poäng. Men då får man finna sig i att man inte har förklarat sig, istället för att bli gnällig. Att inte ha ord är helt okej, men man behöver inte muttra. Om Haugeruds film Sex landar i att våga tiga inför gudinnor, kommer även uppföljarna i den planerade trilogin, Drömmar och Kärlek, att söka inåt? Löftet i filmens början, om att våga öppna sig för det okända och det okontrollerbara, kändes mer spännande.
En titel är ingen innehållsförteckning, men det bör ändå poängteras att det här inte är en film om sex. Intimiteten i att till exempel våga berätta att man är troende kristen ses som mer monumentalt än att berätta att man hade sex med en man för första gången igår. Det hela handlar faktiskt ganska mycket om Gud. Om man vill se sex kommer man bli besviken. Om man vill se något annat än vardag likaså. Om man vill se Oslo kommer man att bli nöjd, detta Norges Montmartre där små charmiga och pikanta historier berättas i förbifarten.
Men när de två männen talar med varandra blir det skapt. Helt plötsligt blir allt vackert, omsorgsfullt, ömt. En lågmäld kamp för att få ha ett djup, och välja vem man delar det med, och vad man inte vill dela.
“Det var du som upplevde det. Du kommer ihåg känslan av att bli penetrerad. Det får du hålla för dig själv, och gömma i hjärtat som Maria gjorde”, säger farbrorn med mustasch till farbrorn utan mustasch.
Dag Johan Haugeruds Sex har svensk biopremiär den 30 augusti. Uppföljaren Kjærlighet har världspremiär på Venedigs filmfestival, som pågår till och med 7 september. Texten publicerades urspungligen i FLM Nr. 67, Sommar 2024.
